Flyttfynd.

Förra gången jag flyttade försvann min tillskärarsax.
Irriterande.
Jag har saknat den.
En rakbladsvass stor sax, att klippa tyg med.
Jag köpte den, för dyra pengar, efter det att en olycklig pojk, MMBÖ’s mellanpojk förstört min förra tygsax. (Han klippte gräs med den, friserade grästuvor. Gräs, fullt av sand och jord…)

Jag köpte en ny, bättre, sax, och förklarade exakt hur vass den var, och att jag antagligen skulle komma att klippa fingrarna av det barn som lånade den saxen överhuvudtaget.
Det var min sax.

Jo.
Meddelandet gick fram.
Jag fick ha den ifred.

Men så försvann den då i flytten från Luleå.

Nu hittade jag den!

Lycka!!

Futtigheter.

Jag är så välsignad.
Jag har sån tur.

Ordet “Tack” är så futtigt, räcker inte alls till.

Men jag säger det ändå.

Tack.

Tack Gigjoe, Tack Aquaricat, Tack Arne_Duck, Tack Lothiriel, Tack kära SysterYster.

Nu är mitt hem flyttat.
Den gamla lägenheten i Norsborg är tom.

Min rygg värker, mina ben är svullna, och vad fogarna säger kan ni säkert gissa och om en kvart eller så så ligger jag till sängs och jag tänker INTE gå upp tidigt i morgon bitti.
I morgon tänker jag dessutom ta det mycket lugnt, och inte stå, gå, packa upp nästan alls.
I morgon ska jag vila.

Men utan er, hur hade det då gått??

Futtigt ord, det där “Tack”.

(Ja. Det är mycket skönt att kunna låsa om flyttkaoset, kartongstaplarna i nylägenheten och åka hem till Mamsen, till katten och en bäddad säng, en fullständigt kaosfri miljö.)

*pust*

Det här är jobbigt.
Jag packar några lådor, sen sätter jag mig att vila.

Först några lådor med böcker, de som får stå kvar på golvet, för de lyfter jag inte. Sen någon låda med något “mellantungt”, som kan stå på de två boklådorna. Och sen två relativt lätta lådor, t.ex. kläder eller så. Jag staplar dem fem i höjd, för att jag själv ska få plats att gå här hemma.

Katten smyger omkring och undrar vad som står på. Undersöker halvfyllda kartonger, leker med framskrämda småsaker som dyker upp.

Det känns stundtals en smula övermäktigt, jag blir så fort trött, sitter och vilar mycket, badar varje kväll för att lindra glappet i fogarna, så att jag håller ihop nästa dag också.

Men samtidigt är jag så glad över den nya lägenheten, den är fin, ligger så bra till, det där blir så bra!
Jag är också så oerhört tacksam över denne Gigjoe, som hjälper mig: fixar hyrbil, åker och hämtar pirra, donar, trixar. Nästa helg kommer han, Aquaricat och Arne_Duck och bär. För inte kan jag göra det, det går ju inte.
De kommer bära, lasta, lasta ur, bära än mer, och till nylägenheten är det en halvtrappa upp, ingen hiss… Jag vet inte riktigt hur jag ska tacka dem.

Och i morgon kommer Jeez och hjälper mig fylla lite lådor, och på tisdag kommer Fröken Underbar. Henne tänker jag skicka upp på stolar och bord, för att skruva ner gardinstänger, hyllor och sånt.
Jag törs inte klättra.


Det är lite märkligt, det är tydligen en bieffekt av foglossningen.
Foglossning beror på ett hormon som heter Relaxin, och det påverkar självklart inte bara fogarna i bäckenet utan hela kroppen.
Jag är mer överrörlig än någonsin, när jag går nerför i trappor håller jag i ledstången på riktigt för jag känner att kroppen inte är riktigt pålitlig. Jag är rädd att ramla. När jag badar blåhåller jag i mig när jag kliver i och ur badkaret, livrädd att halka, och mobiltelefonen ligger inom räckhåll, räckhåll även om man ligger på golvet med en stukad fot…

…och om det här är tungt att göra nu, hur skulle det då inte vara att göra om två månader, med en nyföding på armen??
Nej, det är nog tur att jag ändå får det här gjort innan det är dags!

Och det sista då, det värsta av allt. Urstädningen av gammellägenheten.
Jo. En underbar älva kommer till min räddning. Hon tycker dessutom om att städa. (?!)
Jag hoppas att hon avslöjar den hemligheten för mig, hur blir man som hon, hur tänker man då??

Jag hoppas bara att jag hinner packa upp mitt hem – jo, då får jag också hjälp, av kära stora lilla syster! – innan skorven gör entré.

Nu ska jag bada!

“Trubbel”

Jag packar, river i skåp och lådor, slänger, gallrar och sparar. Hittar sånt som legat gömt, och lägenheten blir mer och mer fylld av kartonger och kaos.

Somligt jag hittar påminner om andra tider, andra liv jag levat, jag har ju gjort så; levt olika sorters liv under olika perioder.

En tjock bunt med vackert tyg, tyg från handelsgillet, som jag köpte till dig, en fin tunika skulle det bli. Jag hann aldrig sy den, här ligger tyget kvar…

Jaja… Det får ligga till sig, sen får jag fundera ut vad det kan bli av det istället. Det är inte mycket nog för en klänning till mig, men en surcôte räcker det nog till.

…och ett foto på en blåsippsbacke i Farstatrakten, ja, det var också en välsignad stund, något att noga minnas och vårda. I min lycka över överflödet av blåsippor lägger jag mig mitt i det blå havet och bara låter mig översköljas av våren, av stunden och mannen som står på stigen väljer, väljer att lägga sig intill mig och dela upplevelsen, istället för att bara vänta ut mig.
En ovanlig man.

…och den där träkosan.
Idag är den en sockerskål, men den är mig kär, den kommer jag behålla genom alla flyttar, handen som snidade den var en god och klok hand…

…Nej, åt det gamla ska vi binda vackra kransar,
och ta vårt liv och mina katter som de är…

Boxed!

Så! Nu är det dags!
Lördagen den 10 maj går flytten. Då har målarna lovat att de är klara i nylägenheten.
Bil är bokad.
Några raska gossar därutöver. (För jag bär inga flyttlådor…)

Tills dess ska jag ha fått ner mitt hem i lådor.
Den som känner sig manad får mer än gärna komma förbi och hjälpa mig med det projektet.
…och nu har jag fått nycklarna till nylägenheten.
Det här blir bra!!

Halvtidsvila.

Ofogade fogar i ett bäcken ställer till bekymmer.
Ont gör det.

Helt plötsligt undviker jag aktivt trappor. Helt plötsligt är det JOBBIGT att resa på sig, sätta sig, resa på sig, sätta sig…

…helt plötsligt är det plågsamt att jobba.

…och jag som tycker så mycket om att promenera…

Inte nu längre. Absolut inte. Nu åker jag omvägar med buss om det spar hundra meters promenad. Och ens tanken på att jag skulle springa för att hinna med en tunnelbana eller buss är helt absurd.

Jag ringer barnmorskan: Det här är ett problem, vad gör man?
Hon bokar läkartid, hon tipsar om sjukgymnast, och jag ringer och bokar tid hos henne, för utprovning av någon sorts resårstödband. Akupunktur är tydligen effektivt också. Whatever, skrattar jag, och säger “Bring it on!”

Läkaren konstaterar innan jag hinner säga något att, “ja, du har problem med foglossning ser jag”. Någon Einstein behöver man inte vara för att se det, nej.
Hur mycket sjukskriven vill jag vara?
Lilla Fröken Duktig säger att vi väl kan prova med halvtid, och så får jag ringa om jag behöver ett nytt intyg på 100%. Jo, så kan vi göra, säger han, men påminner om att “Foglossning sällan blir bättre, ofta sämre, och mycket kan man påverka med hur rädd man är om sig, hur man rör sig: det där kommer sjukgymnasten gå igenom med dig”.

Nästa dag far jag till jobbet.
Där någon annan bokat in socialt evenemang för min brukare som innebär en massa rullstolskörande. Ja, just. Inte så bra, nej. Men det går an, jag biter ihop och tar hjälp av en och annan färdtjänstchaufför när jag får chansen. Tröstar mig själv med att jag blir avlöst på morgonen, innan hela morgonrutinen, med alla vändningar och lyft, ska ske.

Men ingen kommer.
Och jag väntar.
Och ringer jouren. Jo, A är tydligen sjuk, jouren har panik och letar…

…och jag hamnar i att köra hela morgonrutinen.

När jag väl blir avlöst, vid halvtolvhugget, tar jag – utan minsta dåligt samvete – taxi hem. En timme tunnelbana med trapporna vid slussen säger jag HELT NEJ till.

Istället tar hemfärden 20 minuter och resten av dagen sover jag bort.

Och egenligen. VARFÖR ska jag ens jobba halvtid? Det är ju bara dumt.

Nej.
Det där ska jag ordna: Jag ska prioritera att göra sånt som är trevligt, och så ska jag för fasen organisera en hel flytt.

Ja.
Mina kära vänner: I nöden stund prövas ni, för jag kan varken packa, bära eller städa mer än marginellt. Däremot kan jag hålla med mat och kaffe, vara arbetsledare och i allmänhet komma med glada tillrop. Flyttdatum är inte riktigt klart än, för ett gäng målare ska släppas lös i lägenheten först, men maj, första halvan av maj siktar vi på…

Nu ska jag kravla mig upp ur fåtöljen Karlskrona (det är lika spännande varje gång!) för att ge mig ut på äventyr i världen.