Sisyfossymfyseolys

Symfyseolys.
Ett fint ord för foglossning, något jag känner till lite för väl.

Det sägs att man ska lysa och skimra när man är gravid. Jag gjorde också det, men jag gjorde det snabbt och effektivt. En och annan kvart.
Innan dess kräktes jag i fyra månader, och när jag slutat kräkas fick jag just foglossning. Kanske var det självförvållat, kanske inte men funktionellt är det sannerligen inte.

I lördags för en vecka sedan vaknade jag med Ont.
Det tog ett par timmar innan jag faktiskt kom på det.
Samma smärta. Precis samma ilande smärta, helt plötsligt gå lite vaggande och hata trappor och absolut inte lyfta något.

WTF?

Alltså…
Foglossning får man när kroppen förbereder sig på att föda barn. Hormoner som får ligamenten i bäckenet att mjukna, gör hela bäckenet mer flexibelt vilket underlättar för ett barn att passera.

…men om man inte är med barn, vad är det då frågan om??

Då förstår man väldigt lite.

Nej. Det blir inte roligare av att man kombinerar det hela med lite mensvärk också. Nej. Inte alls.

Nu har jag haft ont i en vecka och en dag.

(I måndags passade jag på att halka på en isfläck och slå i svanskotan också, för säkerhets skull)

Jag har lika ont nu som då och det hela oroar mig en smula.

En foglossning som inte har med en graviditet att göra, då kommer ju helvetet aldrig ta slut..?!

Benfritt!

Om man kommer in i ett rum och ser detta finns det anledning att stanna upp och tänka till.

Antingen är man på väg in i ett rum, en situation som antagligen inte alls är hälsosam. (Clari-i-ice…!)
Då bör man nog vända och gå ut igen…

Eller så träffar man världens bästa sjukgymnast.

Då hänger man helt enkelt upp sin kappa på kroken, ihop med det där kvarglömda benet.

Muckarkam.

Kanske är det dags att plocka fram en muckarkam nu, eller ett måttband att massakrera.

Idag är det den 6 maj.
Enligt ultraljudet är skorven beräknad till att födas den 6 juni.
Det är en månad dit.

En pyttig månad…

På lördag kommer killarna för att hjälpa mig att flytta.
Jag ligger bra till med packningen, mycket tack vare gott sällskap.

Ikväll har Fröken Underbar burit tomkartonger hit till mig, och sedan klättrat omkring som en apa och monterat ner gardinstänger och diverse annat som skruvats fast högt i väggar och tak…

Det börjar kännas som att mycket mycket är packat. En del är kvar, men det känns ändå som att jag har det mesta under kontroll.

Jag kommer att hinna en hel del i morgon och på torsdag, och på torsdag kväll åker jag hem till mamsen och lämnar Fröken Morrhår där, så hon slipper vara med under lördagens flyttkaos.

Idag var jag också och visade upp mig hos barnmorskan. Alla värden är som de ska, följer normalkurvor och vi är helt överens om att jag mår förträffligt, förutom just foglossningen – och den håller Damen med Nålbreven i schack.
Jag är försiktig, undviker alla lyft, trappor, uppförsbackar och andra otrevligheter jag kan. Åker buss långa omvägar för att slippa gå.

En månad kvar.

Hoppas jag.
Det vore åtminstone bra om jag hinner packa upp mitt hem 🙂

…eller så blir det en evighetslång väntan många många dagar över tiden.

Time will tell…

*pust*

Det här är jobbigt.
Jag packar några lådor, sen sätter jag mig att vila.

Först några lådor med böcker, de som får stå kvar på golvet, för de lyfter jag inte. Sen någon låda med något “mellantungt”, som kan stå på de två boklådorna. Och sen två relativt lätta lådor, t.ex. kläder eller så. Jag staplar dem fem i höjd, för att jag själv ska få plats att gå här hemma.

Katten smyger omkring och undrar vad som står på. Undersöker halvfyllda kartonger, leker med framskrämda småsaker som dyker upp.

Det känns stundtals en smula övermäktigt, jag blir så fort trött, sitter och vilar mycket, badar varje kväll för att lindra glappet i fogarna, så att jag håller ihop nästa dag också.

Men samtidigt är jag så glad över den nya lägenheten, den är fin, ligger så bra till, det där blir så bra!
Jag är också så oerhört tacksam över denne Gigjoe, som hjälper mig: fixar hyrbil, åker och hämtar pirra, donar, trixar. Nästa helg kommer han, Aquaricat och Arne_Duck och bär. För inte kan jag göra det, det går ju inte.
De kommer bära, lasta, lasta ur, bära än mer, och till nylägenheten är det en halvtrappa upp, ingen hiss… Jag vet inte riktigt hur jag ska tacka dem.

Och i morgon kommer Jeez och hjälper mig fylla lite lådor, och på tisdag kommer Fröken Underbar. Henne tänker jag skicka upp på stolar och bord, för att skruva ner gardinstänger, hyllor och sånt.
Jag törs inte klättra.


Det är lite märkligt, det är tydligen en bieffekt av foglossningen.
Foglossning beror på ett hormon som heter Relaxin, och det påverkar självklart inte bara fogarna i bäckenet utan hela kroppen.
Jag är mer överrörlig än någonsin, när jag går nerför i trappor håller jag i ledstången på riktigt för jag känner att kroppen inte är riktigt pålitlig. Jag är rädd att ramla. När jag badar blåhåller jag i mig när jag kliver i och ur badkaret, livrädd att halka, och mobiltelefonen ligger inom räckhåll, räckhåll även om man ligger på golvet med en stukad fot…

…och om det här är tungt att göra nu, hur skulle det då inte vara att göra om två månader, med en nyföding på armen??
Nej, det är nog tur att jag ändå får det här gjort innan det är dags!

Och det sista då, det värsta av allt. Urstädningen av gammellägenheten.
Jo. En underbar älva kommer till min räddning. Hon tycker dessutom om att städa. (?!)
Jag hoppas att hon avslöjar den hemligheten för mig, hur blir man som hon, hur tänker man då??

Jag hoppas bara att jag hinner packa upp mitt hem – jo, då får jag också hjälp, av kära stora lilla syster! – innan skorven gör entré.

Nu ska jag bada!

Porcupine

Jo.
Jag kan ju ibland vara en smula kantig. Rent av stickig men sällan så full av taggar som just denna tisdag.
Hon är min nya favorit, fjällan på Söderkliniken, sjukgymnasten med nålbreven.

För egentligen är det ju helt sjukt, att sätta en massa NÅLAR i kroppen, att komma på att det är en bra idé. Hur kom kineserna på det där från början, vem gjorde det första gången, vem sa: Ja, du är sjuk, vänta så ska jag sticka lite nålar i dig…


Men det funkar.
Det funkar och dåså, då köper jag det.
Dagarna efter en akupunkturbehandling har jag mindre ont i bäckenet. Jag rör mig lika försiktigt och undviker aktivt trappor och annat elände, men jag har inte ont hela tiden och det är … ju inte så dumt.

När hon sätter dit dem bränner det till lite, varje nål känner jag, men när de väl är där de ska så känns de inte alls, och sen lägger hon en vetekorv runt mig, en varm och skön vetekorv och jag ligger nästan där på britsen och somnar en stund. Det är rart med värmen.

Jag får ofta känslan av att Världen är i sync med mig, gällande den här graviditeten. Jag är lite rädd inför förlossningen: så börjar SVT visa serien Barnmorskorna (så BRA den är, så fint gjord!)
Och nu, ett par dagar efter min andra akupunkturbehandling, sänder rapport detta.

Ha! Vet jag väl att det funkar!

Sen tilltalar det mig dessutom att få ligga och fantisera om att jag helt plötsligt förvandlats till ett piggsvin en liten stund varje vecka!

Halvtidsvila.

Ofogade fogar i ett bäcken ställer till bekymmer.
Ont gör det.

Helt plötsligt undviker jag aktivt trappor. Helt plötsligt är det JOBBIGT att resa på sig, sätta sig, resa på sig, sätta sig…

…helt plötsligt är det plågsamt att jobba.

…och jag som tycker så mycket om att promenera…

Inte nu längre. Absolut inte. Nu åker jag omvägar med buss om det spar hundra meters promenad. Och ens tanken på att jag skulle springa för att hinna med en tunnelbana eller buss är helt absurd.

Jag ringer barnmorskan: Det här är ett problem, vad gör man?
Hon bokar läkartid, hon tipsar om sjukgymnast, och jag ringer och bokar tid hos henne, för utprovning av någon sorts resårstödband. Akupunktur är tydligen effektivt också. Whatever, skrattar jag, och säger “Bring it on!”

Läkaren konstaterar innan jag hinner säga något att, “ja, du har problem med foglossning ser jag”. Någon Einstein behöver man inte vara för att se det, nej.
Hur mycket sjukskriven vill jag vara?
Lilla Fröken Duktig säger att vi väl kan prova med halvtid, och så får jag ringa om jag behöver ett nytt intyg på 100%. Jo, så kan vi göra, säger han, men påminner om att “Foglossning sällan blir bättre, ofta sämre, och mycket kan man påverka med hur rädd man är om sig, hur man rör sig: det där kommer sjukgymnasten gå igenom med dig”.

Nästa dag far jag till jobbet.
Där någon annan bokat in socialt evenemang för min brukare som innebär en massa rullstolskörande. Ja, just. Inte så bra, nej. Men det går an, jag biter ihop och tar hjälp av en och annan färdtjänstchaufför när jag får chansen. Tröstar mig själv med att jag blir avlöst på morgonen, innan hela morgonrutinen, med alla vändningar och lyft, ska ske.

Men ingen kommer.
Och jag väntar.
Och ringer jouren. Jo, A är tydligen sjuk, jouren har panik och letar…

…och jag hamnar i att köra hela morgonrutinen.

När jag väl blir avlöst, vid halvtolvhugget, tar jag – utan minsta dåligt samvete – taxi hem. En timme tunnelbana med trapporna vid slussen säger jag HELT NEJ till.

Istället tar hemfärden 20 minuter och resten av dagen sover jag bort.

Och egenligen. VARFÖR ska jag ens jobba halvtid? Det är ju bara dumt.

Nej.
Det där ska jag ordna: Jag ska prioritera att göra sånt som är trevligt, och så ska jag för fasen organisera en hel flytt.

Ja.
Mina kära vänner: I nöden stund prövas ni, för jag kan varken packa, bära eller städa mer än marginellt. Däremot kan jag hålla med mat och kaffe, vara arbetsledare och i allmänhet komma med glada tillrop. Flyttdatum är inte riktigt klart än, för ett gäng målare ska släppas lös i lägenheten först, men maj, första halvan av maj siktar vi på…

Nu ska jag kravla mig upp ur fåtöljen Karlskrona (det är lika spännande varje gång!) för att ge mig ut på äventyr i världen.

En massa ofog.


Så.
Nu har jag lärt mig en sak till!
Det är ju bra, jag som tycker om nya erfarenheter och kunskaper.
Somliga är ju inte bara trevliga, men det är å andra sidan bra att öva galghumorn en smula!

Jag ägnar mig nämnligen åt OFOG!

Tydligen.

Vad det handlar om misstänker jag och misstankarna får jag bekräftade av en av de tidigare omnämnda kontrahenterna i fantastiska fyran.

Frågan är om det är självförvållat?

Fredag för två veckor sedan var, här i Stockholm, en fullständigt fantastisk vårdag. Inspirerad av solskenet och de spirande krokusarna föreslog jag för min brukare (Jo, det heter så?!) att vi skulle ta en rejäl långpromenad i vårsolen.
“Okejrå” sa han, och utrustade med varsitt par solglasögon for vi iväg. Till Hornstull, sen längs med årstaviken mot och förbi skanstull, med sikte på något trevligt fik på söder. Att gå upp mot östgötagatan kändes tråkigt, där var det ju skuggigt, visst kan man väl komma upp mot Renstiernas gata lite senare?
Så gick det till när jag hittade oss i Blecktornsparken.
Blecktornsparken är en trevlig park.
Det finns till och med en lekpark, med en parklek.
Full fart.

Det finns ETT stort problem med Blecktornsparken bara.
Särskilt om man, som jag, jobbar som personlig assistent, och skjutsar någon som sitter i en rullstol.

Ni, som gnäller över tunga barnvagnar. Jag säger bara en sak:

TUNNISAR!!

När vi väl tagit oss upp genom parken, och befinner oss på Söders Höjder (Jo, det finns skäl till att de kallas så!) så är yours truly ordentligt svettig.
Sällan har en Smoothie och en Hallonpaj varit så god!

Dagen efter hade jag ont i höfterna. Och det var lixom någon sorts tryck i bäckenet. Det har återkommit då och då sedan dess. Ibland mer, ibland mindre. Helt plötsligt har jag börjat att aktivt undvika trappor. Helt plötsligt är det faktiskt helt otänkbart att springa för att hinna med en buss eller tunnelbana.
Det kommer fler.
Och igår, när jag träffade kära Morceleb kommenterade hon att jag haltade lite. Ont i höften sa jag och suckade.
Sen blev det värre.
När jag åkte hem med tunnelbanan, sent sent på kvällen pratade jag i telefon med Gigjoe och suckade och sa: Man skulle ju fasen ha ett par kryckor.

“Jag har ett par här, vill du låna dem?”

Så nu är han snart på väg hit med dem. Ett par KRYCKOR!?

På tisdag ska jag ringa barnmorskan, Carcol säger att såna lånar ut någon sorts undergörande resårstöd för ofogade bäckenben.

…och jag skrattar: Exakt när i en graviditet är det man ska må så där strålande underbart, det ska bara lysa om en av lycka, välmående och harmoni?

Vi skrattar ihop, över msn, och konstaterar att det nog var den där kvarten i förra veckan 😉