Kanske en latte ÄR ok ändå?

Häromdagen bloggade jag om försäkringskassans agerande vid en färjeterminal, utifrån den artikel jag läste i DN
Jag fick flera bra kommentarer och Jocke lämnade också också en länk till Helsingborgs Dagblads skildring av samma händelse.

När man läser de två texterna är det långt ifrån självklart att det är så, att de skildrar samma händelse, så jag mailade helt enkelt journalisten på DN och frågade. Jodå. Det var samma händelser, och nej, texten var inte redigerad utom hans kontroll.

Hans svar gör mig egentligen bara mer undrande.
Varför skriver DN som de gör?
Den verklighet som de skildrar har ingen som helst likhet med det som HD rapporterar om?
Så jag mailar ännu en gång.

Hej igen!

Då får du förklara för mig, för jag förstår inte.
Du har skrivit så att man får känslan av att random person (som råkar vara sjukskriven) åkt färja och sedan blivit haffad av FK vid landgången.
Du skriver inte något om att det var en razzia – med speciella (kriminella!) personer som mål – och att man faktiskt konstaterade att det fanns fog för misstanke om avsevärd smuggelverksamhet. Däremot rabblar du upp deras diagnoser. Hur kan du känna till och publicera dem, när du uteslutit så mycket annat, mer väsentligt, ur din text?

Med tanke på alla människor som råkat illa ut i kontakten med försäkringskassan, som blivit utförsäkrade trots cancerdiagnoser och amputationer så skrämmer du livet ur människor helt i onödan, den här sortens text skuldbelägger och begränsar människor som redan har det fullt tillräckligt tufft ändå.
För man FÅR åka till Köpenhamn över dagen om man vill, trots att man är sjukskriven, om man orkar med det och mår bra av det.

Dessutom är det orättvist mot försäkringskassan.
Det är en myndighet med ett omöjligt uppdrag, en lagstiftning som inte längre fungerar och på tok för hög arbetsbelastning per handläggare.

Självklart ska människor som orättfärdigt utnyttjar våra trygghetssystem lagföras och strafffas.
Lika självklart borde det vara att sjuka människor ska få stöd och hjälp att bli friska och kunna återgå i arbete, kunna försörja sig själva och sina familjer.
Nästan alla vill det.

Mvh

Essa

Ganska så snart fick jag svar på mitt mail

Hej igen,

Det står redan i ingressens första mening att det var vid en införselkontroll som Försäkringskassan deltog.

Vi tyckte det var intressant att myndigheten deltog i en sådan tillsammans med polis och tull.
Att tull och polis gör beslag av alkohol vid gränskontroller hör till vardagen. Att Försäkringskassan deltar vid en införselkontroll är däremot inte helt vanligt.

/…/

Jag tror inte att de flesta med sjukpenning är medvetna om att de ska ansöka hos Försäkringskassan om att få behålla den vid utlandsvistelser. Av de med sjukpenning som fastnade i kontrollen hade ingen gjort en sådan ansökan i alla fall.

/…/

Man kan ha synpunkter på att Försäkringskassan står vid gränsen och rapporterar de sjukskrivna som varit utomlands till deras respektive handläggare. Man kan också ha invändningar mot att vi skriver om kassans agerande.

Ha en bra dag!

Jotack.
Min dag var förträfflig.
Men inte blev jag egentligen mycket klokare av det svar jag fick, så jag envisades, och skickade ännu ett mail.

Nu fick jag inga fler svar.
Kanske är det en tillfällighet, kanske gick han för dagen, och med det så försvann vår mailväxling i myllret i en upptagen DN-reporters mailbox, kanske hade han inte lust med en tjafsig liten läsare längre. Vad vet jag.

Men jag förstår verkligen inte varför DN gör så här?

Kan någon förklara?

 

—————————-

Jag har valt att inte återge hela mailkonversationen, helt enkelt för att det blir onödigt långrandigt. Däremot har jag kvar mailen, ifall någon undrar över något.

 

 

Adrenalinpåslag.

Jag lyssnar på Uppdrag Granskning på SVT.
Jag förmår inte titta. Det är illa nog att lyssna. Med ena örat, sådär.

Jag får ett ordentligt adrenalinpåslag.
Det räcker egentligen med att i pereferin höra om Försäkringskassan för att min puls ska gå upp.
Jag avskyr att ha kontakt med dem. Drar mig för det, men som ensamstående mamma har jag inte mycket att välja på.
Barnet tar med sig virusar hem från dagis. Gullar med dem. Snorar, febrar, kräks. Lite nu och då.
Och jag försöker ta mig samman.
Anmäla. Hålla rätt på pappershelveten som ska skrivas på av dagis.
Fylla i andra pappershelveten själv.
Hålla isär sjukperioder som nästintill går i varandra.
November och December VAB:ar jag lika mycket som jag jobbar.
Förtvivlan.
En dag bjuder jag gärna på för att slippa ha med FKhelvetet att göra, men … en halv månadslön går inte att skriva av.
Inte om man är Personlig Assistent. Möjligtvis om man är Bankdirektör i bank som går med brakförlust.

Och då är det bara VAB jag ska hantera.
JAG är inte sjuk.
JAG blir inte ifrågasatt.
Mitt barn är inte sjukare än vilken annan nybliven dagisunge som helst.
Likväl har jag precis just nu en “vilopuls” på dryga nittio slag i minuten. Jag sitter upprätt, det enda jag rör på är fingrarna över tangentbordet och blicken.

Det kallas Klassisk Betingning.
Ett inlärt beteende.
Glasklart
Klockrent.

Jag blir helt enkelt skiträdd så fort jag måste ha med Försäkringskassan att göra.

Den här rädslan kommer jag få slita med tills jag dör.

Ring, ring!

Tillslut nästan rymde jag hemifrån, ut i vårsolen, ut i takdroppet och talgoxetitifyandet, bort från alla ringande telefoner.

Hallå.
Jag är föräldraledig.
Jag har inte tid med sånt där tjafs. Jag behöver en assistent som fixar allt jidder!

Men idag har jag tagit tag i en massa surdegar som legat.
Jag avskyr jidder så det hamnar gärna i “i morgon”-högen.
Men jag har pratat med Expert och Sony om TVn och den trasiga digitaltvboxen.
Jag har pratat med Agria om ersättningen av Lilla Fröken Morrhårs sista räkning. (Just det har jag dragigt mig för lite extra. Allt som påminner om hålet efter henne är rätt otrevligt)
Jag har inte bara pratat med utan dessutom BESÖKT och ÖGA MOT ÖGA konfronterats med Försäkringskassan. (Jag ryser fortfarande. Om några månader, när de fattat beslut, lär jag väl bli sur igen.)
Dessutom har jag varit datasupport till min far, jourhavande medmänniska till mina vänner (mind you, ett kärt nöje, min far är älskad och mina vänner högaktade). Dessutom har lilla moster ringt, och därpå Essingens pappa. Och min mamma.

Kort sagt.
Idag har jag pratat med ungefär hela världen.
(Plus några försäljare)

Får jag vara ifred nu?

Det är inte lätt att göra rätt om man är så dum att man väljer att ha ont.

Min värld är liten, den cirkulerar kring Lilla Essingen, små nära vardagsting, hans upptäckter och äventyr, vänner och familj.

Det stora sker utanför, bortanför. En ny president svärs in. Politiker uttalar sig hit och dit, varsel läggs, börsen krisar och rasar hit och dit.

Jag lyssnar på P1, försöker hänga med i svängarna.
Ibland är det inte lätt.
Att förstå.

För först, under P1’s morgonsändning får jag höra om Nils Lassas Pettersson, som nyligen fått en ny höftled. Det är ett ganska omfattande ingrepp, det tar flera månader för kroppen att läka, innan man är återställd.
Åtta veckor, säger Försäkringskassan, det får räcka. Kan du inte gå tillbaks till ditt snickarjobb sen, så får du söka något annat.
Vad då för ett jobb undrar Nils, som inte kan köra bil än, med sin onda och stela höft, än mindre nå att knyta sina egna skor. Vad för jobb kan jag söka och få?
För frisk enligt försäkringskassan.
Men.
Så Nils skriver in sig på arbetsförmedlingen. Blir anmäld till A-kassan.
För att man ska ha rätt till a-kassa ska man vara fullt arbetsför.
Är Nils det…?

Ja, nog känns det som om det är fler än Nils som riskerar att ramla mellan “trygghets”-systemen. Som inte känns speciellt trygga längre.

Sedan läser jag i DN och … förvånas knappt. “Sjukhus stoppar nya remisser”
Alltså: vi Stockholmare har turen att slippa Nils dilemma.
Vi får inte ens någon ny höft- eller knäled, vi får några veckors sjukskrivning i väntan på operation, sen får vi anmäla oss till arbetsförmedlingen direkt, utan att passera “Gå”.
Få se nu, var kan man köpa Rollatorer, kryckor? Överskottsbolaget, någon?
Annars: Var vänlig ÅLA! ÅLA till anställningsintervjun!

Pepparpeppartaiträ

Snart är detta lilla barn tre veckor gammalt. Idag är det två veckor sedan vi kom hem från sjukhuset, från tryggheten där andra människor hela tiden fanns till hands, ifallatt.
Två veckor hemma, på egen hand. Som mamma.
Det är så konstigt, “Mamma” betyder ju MIN mamma. Inte Jag?!

Alla frågar hur det går.

Jag är förvånad.
Kanske svartmålade jag en smula.
Kanske har jag bara haft toktur.
Kanske ska man inte alls skriva om sånt här – vaknar inte Murphy nu gör han väl det aldrig..?

Jag var förberedd på någon sorts kaos och i ett kaos är vi inte.
Självklart är det mycket jag inte gör, somligt som helt plötsligt är komplicerat som sjutton. Åtskilliga gånger har jag saknat en tredje hand, någon som kan öppna en burk när jag har ett barn i famnen, någon som kan hålla i honom en stund medan jag städar kattlåda – det vill jag ju gärna “göra klart” och inte bli avbruten med – eller ännu hellre: någon som städar kattlådan!

Jag experimenterar en smula: Han avskyr blöjbytena. Ibland går det hyfsat men andra gånger skriker han i högan sky, bortom vett och sans, skriker sig själv så förtvivlad att han nästan inte kan sluta, när det sedan väl är över, när han är i min famn och jag bara goar och kramar honom. Fryser han? Jag provar att bädda om honom lite extra med en handduk. Är det för ljust, sticker någon lampa i ögonen? Knappast, det är ganska “mysigt” i sovrummet… Än så länge har jag inte knäckt koden: somliga gånger säger han inte ett ljud, andra gånger blir han nästan hysterisk. Jag ser inte mönstret. Än.
Eller så finns det helt enkelt inget.

De här två veckorna har varit intensiva.
Jag har nog aldrig haft så många människor på besök i mitt hem.
Jag tror att jag haft fler besök här på två veckor än jag annars brukar ha haft på ett ÅR… Jag hör till dem som åker hem till folk, inte till dem som folk åker till.
Men i ärlighetens namn: Nu är det ju inte jag som “drar”. 😉

Kaoset. Det skulle väl vara prioriteringarna då. Skåpsluckorna har fortfarande inte fått sina handtag. Tavlorna är fortfarande ohängda. Såna projekt har helt blivit liggande.
Det är ju inte bra, men så är det. Det får jag jobba på.

Jag jobbar också på Beach 2009.
I ett märkligt mellanläge är jag nu. Jag kan inte ha mammakläderna längre, de är alldeles för stora, men mina vanliga kläder är för små. Byxor är det största problemet. Dessutom får de verkligen inte sitta åt, eftersom operationssåret inte vill bli ihopklämt på något sätt alls.
Och överdelar där man smidigt kommer åt att amma? Hmm. Alla fina sommarklänningar, de är ju helt VÄRDELÖSA ur de perspektivet. Irriterande. Jag har verkligen ingen lust att ge mig ut och handla ÄNNU mer kläder… Jag är både snål och fattig och dessutom gillar jag inte att handla kläder.
Det blir skönt att åka till Orris, där kan man luffa omkring i vad för trasor som helst 😀
Och nästa vår, då ska jag få plats i skinnstället. Jo.
Vågen gör mig glad, enligt den är det inte långt alls kvar till matchvikten.
Måttbandet är inte lika roligt att använda.
Dessutom konstaterar jag när jag är ute och promenerar att jag förlorat muskler. Massor av både muskler och flås.
Inte alls konstigt med tanke på två månaders foglossning med ett därpåföljande mycket stillsamt liv.

Papperspysslet är nästan klart. Skattemyndigheten har fått en blankett med de namn jag och Faderskapet beslutat om. (Nej. Inte minsta lilla Egon!)
Faderskapspapprena är påskrivna enligt konstens alla regler.
En hel hög med papper är inskickade till Försäkringskassan, allt från intyg om att ett barn blivit fött till bostadsbidragsansökan. Helt plötsligt är vi ju en familj och då kanske man kan få sånt? (Nå. Inte om man definierar “familj” utifrån ett KDS-perspektiv, men…det gör inte jag!)

Intill mig ligger han nu, Grodprinsen. Alldeles strax ska jag bära in honom i sängen, och dessutom göra kväll själv.

Jag är tämligen nöjd med tillvaron och känner inte att jag har någon väldig brådska ut ur min “bubbla”.

Förresten.
Vet ni hur många gånger man kan pussa på Världens Sötaste Nästipp?
Nä.
Jag vet inte, jag heller, men jag undersöker saken!

Förnedringskassan

Rent instinktivt tycker jag illa om Försäkringskassan.
Jag vet att jag är en smula obalanserad i detta.
Det FINNS goda och kloka människor som jobbar där.
Jag VET det, för jag känner till och med en och annan.

MEN aversionen är djupt rotad.

Den kommer från tiden i Luleå, när jag var sjukskriven, sjukskriven för den där sortens inbillningssjuka som man helst bara vill förbjuda, det där som de som hävdar att den ändå finns kallar “utbrändhet”.

Jag var livrädd för att svara i telefon, för tänk om det var någon från försäkringskassan, någon som sa: NÄ. Nu godtar vi inte ditt sjukintyg längre. Iväg till jobbet med dig, bums!

Katastroftänk, javisst, allt jag hann.
Men det KOM ur erfarenheter, det bara förstärktes av mig, men kvinnan som var min kontaktperson på FK i Luleå, hon … skulle nog ha behövt en lång semester…

Det gick så långt att jag knappt vågade gå på ett möte med en representant från FK utan att ha någon med mig. Ett vittne, någon som kunde verifiera för mig att jag hörde det jag hörde, att det sas som jag uppfattades sas. Som kunde hjälpa mig att säga:”Men vänta, det där är inte rimligt” när jag bara blev till en våt fläck.
För det blev jag ju.
Gång på gång.

Flera såna möten genomfördes. Jag tror de kallades “behandlingskonferenser” eller “planeringskonferenser” eller något sådant.
I allmänhet gick de ut på att FK ville ha till en “snabb lösning” – alltså; Att någon annan än de skulle försörja mig.
Skit samma vem.
Bisarra situationer uppstod.
Till exempel gången när min arbetsgivares representant, som var expert och inhyrd av dem för att bevaka DERAS intressen GENTEMOT mig vänder sig till försäkringskasseskatan och säger: Men stopp, det där är inte konstruktivt, det där leder ingenstans, är vi inte här för att hitta en bra lösning?
Hjälp – från helt fel håll, från FIENDEN!?? När min FIENDE blir min allierade mot de som ska möjliggöra mitt helande??

Till slut lyckades de ändå, de såg till att jag inte hade annat val än att se till att bli uppsagd.
Arbetsförmedlingen konstaterade förvånat: Men…? Du kan ju inte vara inskriven här, du är ju SJUK? Du ska ju inte jobba..?!
Jag hade tur, det här är några år sedan, jag fick stämpla FAST Arbetsförmedlingen visste att jag inte dög mycket till. Efter ett tag skramlade vi fram en alldeles förträfflig praktikplats, och tiden gick och saker och ting blev bättre.
OCH.
Jag slapp försäkringskassan.
Bara det hjälpte mig att bli frisk.
(Och min arbetsgivare slapp undan sitt ansvar j*vligt billigt)

Och nu är jag gravid.
Nu måste jag släppa in försäkringskassan i mitt liv igen.
Exakt HUR mycket tror ni att jag avskyr det?

Jag ska ansöka om moderskapspenning. havandeskapspenning (heter det ju!)
Jag ska så småningom ansöka om föräldrapenning, underhållsbidrag och bostadsbidrag.

Andas genom näsan, MsG, det går bra det här. ALLA är inte idioter där.
Det borde gå bra. Andra har överlevt dem.
Det här är helt normala saker.
Andas.

Idioti #3

Galenskaperna haglar.
Försäkringskassan lönar ärlighet med polisanmälan och bedrägerimisstankar.

Exakt vad försöker man uppnå då??

Ann Jansson kom på att hon felaktigt fått underhållsstöd, anmälde det, fick en räkning och betalade. Och blev polisanmäld.

Egentligen borde man väl inte bli förvånad, men jag kan inte låta bli…

(Ska det fortsätta så här får jag snart starta en speciell idioti-blogg?!)