Om mjölksyra VII

För mycket mjölksyra kan vara livsfarligt
Till slut blev det nog.
Jag gav upp.
Han släppte taget.

Vi hade kommit till vägs ände.

Men på något märkligt sätt stod vi kvar där, vid vändplanen, när syret börjat cirkulera igen.
Ingen hade gått sin väg. Inga dramatiska utspel.
Inget krossat porslin.
Inga sönderslagna dörrar eller själar.

Mycket försiktigt har vi – tillsammans – gått tillbaka längs med vägen.
Hittat en massa misstag och dyrköpta erfarenheter liggande i diket, och på en sten en vikarierande ring av guld.

Syre är en underskattad drog.

Om mjölksyra VI

Det är hoppingivande att sakna en människa, och längta efter en människa istället för att ständigt känna sig frustrerad över och irriterad på samma människa, det är det.
Det är skönt att dricka kaffe ihop med honom och det är härligt att laga mat tillsammans.
Det är också mycket skönt att inte alltid vara så ensam.

Om mjölksyra V

Så vi struntar i att avboka min och Ongens biljetter till den där fantastiskt  flotta solsemestern i November.
Vi bestämmer att åka tillsammans allihop ändå.
Fram tills dess ger vi det här.
Vi gör trevligheter tillsammans. Tar med Ongen till Tågen i Mariefred. Leker. Skrattar.
Nu ska vi prata om det som behöver pratas om, reda ut vad som behöver redas i och lyssna dubbelt så mycket som vi pratar.
Känns det då som att vi pratat klart, att inget mer finns att säga när vi kommer hem så vet vi det och då har vi gjort vad vi kunnat.

Om mjölksyra III

Orden kom.
Under de här åren har jag känt mig så ensam.
Jag har försökt förstå och vara klok och förnuftig och så har han, men nu, tillslut, när allt var över och hoppet försvunnet kunde vi faktiskt, äntligen prata om vad som hänt. Om min förtvivlan och skam över att bli övergiven, men också om paniken han fick, hans skam och ensamhet och många av mina tankar och teorier fick en törn, andra fick jag bekräftade.
Allra mest pratade vi om Lilla Essingen.

Han har varit mitt fokus. Var gång jag sett hans pappa ta honom i famnen och gosa med honom, eller ligga på golvet och bygga tågbana eller vad det nu varit har jag inte riktigt trott mina ögon. Bara väntat på att illusionen plötsligt skulle brista.
Att något nytt skulle få en pappa att flykta.
Att ha en pappa är absolut ingen självklarhet för ett barn.
Att ha en pappa som älskar en är bortom vett och sans är definitivt ingen självklarhet.
Så jag ser på mannen som leker med sin pojke och försöker lita på honom när han säger att han aldrig i världen släpper taget igen.
Om det pratar vi och jag anstränger hela mitt väsen för att lyssna

Och så slår det mig att om en relation består av en människa som envist och med ursinnig frenesi ska bevisa för den andra att kärleken är, och den andra distanserar sig och funderar på – inte om, utan när – han ska få stora skälvan igen och springa all världens väg – inte ifrån henne utan från sin Onge, då är det nog ganska svårt att få tillvaron stabil och balanserad.
Att försöka bygga tillit och förtroende är inte lätt med de olyckskorparna som arkitekter, snickare och murare.

Om sånt satt vi i min soffa och pratade, och åt glass, och när glassen var slut så åkte han hem till sig, för så gör man när glassen är slut.

Åker hem.

Om mjölksyra I

Det var en dag i Augusti, och det var den dagen då jag, han, vi gav upp. Eller pratade om att ge upp. Eller bara var väldigt ledsna och uppgivna.
Det var en alltigenom dålig dag, trots att solen sken och han var lika vacker som alltid men en usel dag var det.

På en brygga satt vi, åt kycklingsallad som bara smakade papp och både min och hans frustration var stor men tröttheten och förtvivlan än större.

Och vad händer med en muskel när den arbetat länge. Längre. Längst, långt mycket längre än vad som är rimligt eller förståndigt?
Mjölksyra.
Därefter kramp.

Vi höll i, höll fast, höll på från varsitt håll, men utan att gå i samma riktning, vi bar och drog och slet och kämpade men det hela liknade nog allra mest någon sorts berusad dans.

Men här tog orken slut.

Nu släppte vi tillslut ner armarna och lät allt falla.
Hans kärlek, min … ja, besatthet att försöka igen, vänta på miraklet.
Det fanns ju så mycket att vinna.
En pappa till en Onge, t.ex.

Vi reste oss upp, gick från Årstavikens solglitter och slängde våra pappsallader och drömmar i närmsta soptunna och jag åkte till Fröken Underbar för att hetsäta fel sorts choklad – man tager vad man haver – och mina armar och mitt hjärta värkte och allt var över, förtvivlad var jag men det gjorde så ont så ont och allt var över.

Över.

Om det analoga livet.

Jag fyller 40 år i sommar.
När jag var barn kom barnbidraget som en postavi i brevlådan.
Jag antar att mina föräldrars lön betalades ut på samma sätt. Jag vet helt säkert att de gick till banken före klockan tre för att ta ut kontanter.
Stod i kö, tillsammans med andra mammor och pappor.
Sen blev livet lite lättare, för då kunde man skriva ut en check och betala med den.

På TV:n fanns två kanaler, och när ett nytt program började i den andra kanalen blinkade en liten hjälpsam vit triangel i övre högra hörnet av rutan.
Jag tittade på “halvsex”, en halvtimmes barnprogram varje dag, och därefter på “Anslagstavlan” för det hände att det visades någon tecknad informationsfilm från Försäkringskassan då. På lördagmornarna tittade vi på Hyland i God Morgon Sverige, och där var det tecknat TVÅ gånger och på kvällen “Tecknade pärlor” i en kvart eller så.
Så en hel timmes disney på julafton var s t o r t.

På min pappas jobb hade de rörpost, ett system där man kunde skicka papper i plasttuber med hjälp av tryckluft (eller?) mellan de olika delarna av huset.
Man använde telefoner med nummerskivor och de fick brev från amerika, pappa tog hem frimärkena som jag försiktigt ångade loss och sorterade.

När jag blev tonåring kunde man ringa “heta linjen”, något som man gjorde i stor hemlighet, eftersom det kostade pengar att ringa med telefonen. I synnerhet om man ringde “riks”. Pappa passade ofta på att ringa sin mamma, som bodde i Lycksele, från jobbet.

Vi kommunicerar helt annorlunda idag.
De tekniska hjälpmedel som kommit till har förändrat vårat sätt att leva.
Det är fullständigt självklart för oss att kunna nå världen precis i varje ögonblick, det räcker inte att kunna ringa och kunna bli uppringd i varje stund, vi kan också kolla saldot på bankkontot och flytta över från ett konto till ett annat när vi åker tunnelbana, titta på TV på bussen, läsa NewYork Times, The Herald eller Västerbottens Folkblad i samma ögonblick de publiceras. All världens kunskap finns bara några klick bort, vid middagsbordet googlar vi fram vad huvudstaden i Kirgizistan heter, eller väljer och bokar semesterresa i Thailand.
Världen är inom räckhåll.

Det är en fantastisk förändring under en livstid, som förhoppningsvis bara är halv än så länge.

Och jag älskar det.
Kontakten mellan människor, allt det givit mig.
Alla vänner jag lär känna – många av dem så goda och bra att jag hoppas att de vill finnas i mitt liv tills jag dör.
Mitt barns far. En god och klok man på många sätt och utan honom hade barnet mitt inte funnits och med det hade jag inte upplevt det i livet som gjort mig mest lycklig av allt.
Alla skratt, i vardagen, allt det som gör svenssonlivet till något färgskimrande och underbart.
Och perspektiven. Att det i min umgängeskrets finns långt många fler sorters människor än i min fysiska verklighet. Min värld begränsas inte av mitt etniska ursprung, av min geografiska vistelseort, mitt sociala sammanhang.
Jag är så rik, så berikad.

Nu skälver grundvalarna för allt det här, för allt som gjort och gör mitt liv rikt, där jag lever mitt lilla förortsliv.
Fantasibelopp i böter döms ut i en rättegång, den sorts belopp som annars bara förekommer i Amerika, för något som en stor del av landets befolkning inte alls uppfattar som ett brott.
Riksdagen jag varit med och valt beslutar att det är ok för en myndighet att läsa mina mail, övervaka hur jag surfar och lyssna på mina telefonsamtal.
Och nu hela cirkusen kring wikileaks.
Allt ifrån våldtäktsanklagelser till spekulationer om spionagerättegångar i USA.
De kvinnor som anmält att de blivit våldtagna/sexuellt ofredade, blir de trodda?
Kommer Assange få en rättvis rättegång, kan politiken hållas utanför rättsalen? (Hur lyckades det i Pirate Bay-rättegången?)
Och allt som kommer fram tack vare wikileaks, alla lögner och lögnare som avslöjas, allt från diplomatiskt skvaller till … ja, jag vet inte vad. Reaktionerna i världen är inte vackra och konsekvenserna omfattande.

Och jag blir förtvivlad.

Och jag tänker på min pojke.

Hur kommer världen han växer upp i bli? Kommer hans värld bli trängre och trängre istället? Mer och mer begränsad; kommer han välja att bara handla med kontanter för att slippa få sina inköp registrerade? Kommer han börja skriva brev med reservoirpenna på vackert lessebopapper för att det är det enda sättet att få ha sina tankar ifred?
Kommer han få läsa vilka böcker han vill?

Missa inte Opassandes lysande och förtvivlade text.
Jag är – som hon – absolut livrädd.

Jag tänkte avsluta min blogpost med ett smart citat om demokrati som jag såg på en presentation på Facebook för en tid sedan.
På dottern till en väns presentation.
Nu är den borta, det finns säkert ett helt oskyldigt skäl till det, men det gör mig ändå beklämd, just ikväll.

Uppdatering:
Missa inte Mymlan och Deeped som också skriver bra om wikileaks.

Psalm 269

Sorgen och glädjen, de vandra tillsammans,
Medgång och motgång här tätt följes åt.
Skyar med solsken och suckar med gamman
skiftar alltjämt på vårt jordiska stråt.
Jorderiks gull, stoft är och mull.
Himlen allen är av salighet full.

Jag var tio år, och den här psalmen sjöng vi på Scalateatern, det var vår första riktiga konsert, jag hade precis börjat i Mariaskolan, som på den tiden var en del av Adolf Fredriks musikklasser.
Jag har den där melodislingan kvar i huvudet fortfarande, för så har mitt liv varit.
Hela tiden sida vid sida, ibland alldeles samtidigt – jag är svag för det bitterljuva och utan galghumorn hade jag varit död.

Så vad har jag att berätta om sorg?
Jag är lyckligt lottad.
Mina föräldrar lever, ingen av mina vänner har ryckts bort mitt i livet.
Jag HAR förlorat ett syskon, men då var jag själv ett mycket litet barn, och minns egentligen inte så mycket av det, av honom. Jag har några “snapshots”, från nöddopet och från begravningen. Inget mer.
Men som vuxen så anar jag vad den sorgen gjorde med mina föräldrar, med deras relation.
Att förlora ett barn måste vara det absolut vidrigaste en människa kan utsättas för, och antingen kan man dela den sorgen med sin partner, eller så förmår man det inte och det är förödande för relationen. Jag fick en ny lillebror, men sprickan fanns där och många år senare separerade mina föräldrar.
Men jag var sex år när han dog.
Jag minns så litet.

Men jag saknar min Farmor.
Hon fattas mig.
Hon fick en hjärnblödning när jag var… sexton, sjutton? Hon hade några år kvar till sjuttio och hade mycket mer att ge, göra och uppleva. Hon rycktes bort mitt i steget, men slapp gudskelov vakna upp igen utan dog stilla på sjukhuset efter ett par veckor. Jag tänker fortfarande på henne, ofta. Önskar att hon fått vara med i mitt liv. Ofta tänker jag: Titta, Farmor, det går ganska bra för mig, ser du? Jag kan!

Nej.
För mig är sorg inte primärt något som har med döden att göra, utan mer med livet. Med drömmarna som brast, ambitionerna som sprack , förmågan som inte räckte till. Jag har i så många sammanhang slitit så hårt och så ofta faktiskt inte fått lön för mödan. Det gör mig ledsen. Har jag misslyckats? Ja, kanske. Jag har inte förvaltat mitt pund klokt, jag har stångat min panna blodig mot väggar som saknat dörrar att öppna.

Mannen med de blå ögonen. De som känner mig lite mer känner igen honom från mina gamla QS-dagböcker.
Mitt livs kärlek, så är det och så var det.
Den där sortens kärlek som människor skriver sånger om, gör filmer om.
Vi älskade ihjäl varandra – ja, det är möjligt. Kärleken var så stark att den på något sätt blev symbiotisk, syrefattig. Jag sparkade mig lös, förtvivlad och oerhört olycklig över skeendet och han säger idag att han aldrig riktigt fick ordning på livet efter det.
Och i ärlighetens namn så … ja, inte har det blivit så bra för mig heller, i alla fall inte det där kärlekslivet.
Visst har jag älskat sedan dess, men…
Som sagt.
Bitterljuvt.
Det HAR gått åt skogen. Jag lever ensam idag.

I mina mörkare stunder undrar jag om jag ens har förmågan att älska en annan man idag, älska helt fullt och med total tillit..?
Ska man då se på kärleken med de mer pragmatiska och praktiska ögonen. Familjen AB, där tvåsamheten är bekväm, ekonomisk och trevlig?
Ja, jag vet inte.
Jag sliter med dilemmat.
Stundtals med en klump i halsen och tårarna hängande.

Det är så mycket enklare att fokusera på det som är riskfritt.
Att älska ett barn är konfliktfritt.
Enkelt.
Tveklöst och sorglöst.

Lilla Fröken Morrhår

..??!?

Jag förstår absolut ingenting av ditt beteende.
Jag hör vad du säger, du känner dig kränkt och lurad.
Så känner jag också.
Det är väl inte en konstig sak; så blir det väl ofta när en kärlek kraschar, när drömmarna kollapsar.

Men dina ord får mig att baxna.
Somligt som du säger är så sanslöst ogenomtänkt, näst intill korkat, att jag inte tror mina öron. Du är ju en klok och förnuftig person?! Eller…!?
Hur sjutton får du ihop det här??

Annat gör mig förstummad.
Du säger sånt som är så elakt att jag inte förmår att ta in vad du sagt, förrän vi avslutat samtalet.

Jösses?! Hur kan man säga sånt till en människa som andas och lever?
Som hör och förstår??

Jag nästan nyper mig i armen, är det här någon sorts bisarr och sjuk mardröm??