Om förtroendet att få förvalta det käraste jag har.

Lilla Essingen går på Dadi, och han älskar sitt dagis. Han har kul, han leker och lär sig massor. Dagis är viktigt för oss båda, för hur skulle jag kunna försörja oss utan Dadi? Och visst märker jag ganska fort att är vi hemma, utan att ha några speciella planer, så saknar barnet sitt Dadi ganska raskt. Kompisarna. Äventyren. Leken.

Jag väljer att involvera andra människor i mitt barns liv och fostran. Ensam är inte stark. Jag är Mamma, och har med det en särställning, men andra människor är viktiga för honom. På dagis lär han sig det jag inte kan ge honom. Han har massor av andra kompisar att ta hänsyn till, att öva på att vara bra kompis med, att vänta på sin tur och inte alltid ha en särställning som “mest älskade ungen på jorden”. På dagis finns vuxna människor som är utbildade i pedagogik och utvecklingspsykologi, som ser min onge tillsammans med andra barn, som ser honom med ett annat perspektiv än jag gör.

Det är nyttigt för oss båda, och ofta pratar jag med personalen om, och lyssnar på, och får nya tankar och idéer inför situationer som mitt barn ställer mig inför. Nya verktyg. Jag uppskattar det verkligen.

Jag släpper in andra vuxna människor i att förvalta det absolut viktigaste i mitt liv.

Vi pratar om tillit här.

Jag läser i Expressen.

Expressen/GT har tagit del av ett mötesprotokoll undertecknat av rektorn. Där skriver hon bland annat att “Jag sa också att om pedagogen hade menat allvar så skulle hon inte ha berättat för föräldrarna om händelsen”.

 

“Händelsen” som avses är hårresande. En pedagog har tejpat för munnen på ett barn som var mer högljutt än acceptabelt. Mammainstinkten vill inte bara strypa pedagogen med pianotråd, utan helst rektorn också.

En pedagog som har en dålig dag, som gör fel, som är utarbetad, pausat för lite, har för många barn för att orka, sovit för lite, eller vad som nu hänt är en sak. Det är illa nog, men kan jag inte lita på mitt Dagis som helhet, inte på att jag får veta om olyckor händer, om tillbud inträffar, om någon gör något olämpligt då är min onge inte kvar på sitt dagis EN MINUT TILL.

 

Hur fasen försörjer jag mig då?

 

 

 

 

 

 

 

Dags för lite fredagsmys?

Jag är mamma sedan två och ett halvt år. Jag är inte någon sensationellt bra mamma men jag är antagligen inte sämre än de flesta. Jag blir ibland arg på mitt barn och redan nu vet han ganska väl hur man gör för att provocera mig. För det mesta biter jag mig i läppen, tar ett andetag extra och sätter mig ned på huk och pratar och lyssnar på min onge. När jag inte klarar det går jag ut på balkongen och tar tre andetag. Sen sätter jag mig ned på huk och pratar och lyssnar på min onge.

På samma sätt som alla tvåochetthalvtåringar gör, så händer det att mitt barn slår mig när han är arg på mig. Undantagslöst tar jag tag i hans händer och pratar med honom: Du får inte slå mig. Du får inte slå någon, aldrig någonsin får du slå någon. Arg kan man vara utan att slåss. Vi pratar och vi lyssnar men vi slår inte varandra.

Och så pratar vi om det. Gång på gång.
Var gång det sker. För det gör det, för är man tvååetthalvt har man mer humör än fostran, och det är mitt jobb, mitt ansvar att lära honom hantera frustration och ilska, och lära sig att inte bli provocerad av andra människor.

Jag blir förtvivlad och alldeles vitglödgat asförbannad var gång jag påminns om att det jag predikar för mitt barn, och det jag faktiskt kräver att han ska lära sig att bemästra inte är en självklarhet.
Att människor anser sig ha rätt till undantag.

Det finns inga förbehåll, det finns inga undantag. Det är en av tillvarons ytterst få absolut analoga regler.

NEJ.

Så när SR rapporterar om pappan som misshandlat sin dotter men slipper fängelse blir jag matt och förtvivlad och förbannad.

Men jag försöker andas. Predika kommunikation. Vikten av att lyssna dubbelt så mycket som man pratar.

Sen får jag nästa käftsmäll

Stopp.
Vad händer?

Man hade en träbur på gården som kallades Mysen?!
Varför fanns den där, vem hade byggt den, vem kom på det, och vem fasen kom på att kalla den “Mysen”??

Nej. Lika lite som att man inte får slå barn får man låsa in dem i en trälåda.

Man får inte heller videoövervaka dem för att slippa vara med dem när de får panik av att vara inlåsta i en trälåda.

Man får inte heller skrämma andra barn genom att låta dem se en video med ett panikslaget och inlåst barn.

Särskilt inte ett “funktionshindrat” barn som kanske  inte har samma förutsättningar att kommunicera som ett “normalt” barn.

Det är vår gemensamma,  absoluta och kompromisslösa plikt som vuxna människor, oavsett om vi är föräldrar, lärare, busschaufförer, kassörskor eller poliser,  att lyssna på, skydda och företräda barn så att de lär sig respekt är något man får och inte något man kan kräva eller ta. Det bästa verktyget vi har för att kommunicera med barn är den trygghet vi kan projicera kring barnet. Utan trygghet och  tillit finns tillslut  bara skrik, knytnävar och panik kvar.

Heder till de vikarier som gjorde sin plikt och såg till att skydda ett barn istället får att låsa in det.

Om att skidra i lössnö

I ett tidigare liv, åh, det är länge sedan nu, levde jag i Byn, långt norrut och jag levde i kärlek.
Passionerad vild och hämningslös kärlek.
Den där självklara, kompromisslösa och uppslukande sorten.
Emellanåt en smula förbrännande och förgörande.
Men ändå, i stort god.
Det var ett enkelt liv, om än omständligt, men det jagades, det fiskades. Man bakade Gahko och man kokade palt.
En sommar fick man ett hönshus i present och det är en fröjd att höra hönsens GodMorgonkackel och därpå NuHarJagLagtMittÄgg-kackel.

Men nu var det vinter.
Kallvinter, massor av snö.
Nu, så här många år efteråt minns jag inte vad som utlöste det hela men något av dessa barn, de där barnen som jag fick på köpet, som var goda och underbara på alla sätt, men som valt mig lika lite som jag valt dem med allt vad det innebär, något av dessa barn lyckades för en gångs skull få sinnet att rinna på mig.
Det händer inte ofta.
Det händer faktiskt alldeles för sällan.
Vrede kan vara en bra sak, för ur vrede föds kraft och förändringsvilja.
Jag blir sällan arg, och alltför ofta ledsen.
I sorg bor förtvivlan och passivitet.

Men vad det nu var som hände så hände det ordentligt.
Jag var ensam hemma med dessa barn, deras pappa var någonannanstans och något gjorde mig så vansinnigt provocerad att jag helt enkelt, i mörkret och kylan, klev i nokiastövlarna, drog på mig dunjackan och ställde mig på skidorna. Bättre fly än illa fäkta. För jag var så arg så arg att jag nog aldrig varit så arg förut. Jag var så arg att jag kunnat slå till någon och att slå barn… Jag ställde mig på de där breda rejäla tegsnässkidorna. Såna skidor som man använder när man skidrar, skidrar på riktigt, utan spår, utan pistmaskiner.
Och jag for.
Ut i mörkret.
Ut i skogen.
Över odlingen, ner över myren.
Bort mot Jåttom, ut över sjön.
Himlen mörk, stjärnorna klara och gnistrande, rimfrost i håret och tårarna rinnande.

Helt utan mål.
Åt det hållet kommer man ingenstans. Det är väglöst i flera mil.
Men jag är arg.
Jävlar så jag skidrar.
I helvete heller jag tänker vända om, oh no. Nejnej.

Och så hör jag snöskotern långt bakom mig.
Helvete.
Det är svårt att smita på skidor.
Man lämnar liksom spår efter sig.
Men i helvete jag tänker göra det enkelt.
Jag lämnar det översnöade skoterspåret och ger mig ut i lössnön.
In i granskogen, den tätaste och jävligaste jag hittar.
I helvete heller att jag ska hem.

Han kommer självklart ikapp mig, barnafadern.
Han åker i en stor lycka för att genskjuta mig åt fel håll, och jag – fortfarande i vrångan – gör ett lappkast för att vända från honom.
Han får tjata, truga och be för att få mig att acceptera att åka med tillbaks igen.

(Och var skulle jag annars ta vägen?)

Han hade kommit hem, mötts av förtvivlade och uppjagade barn, och förstått att det nog vore bra att fara och hämta hem mig. Resten fick vänta en stund.

Små barn tar man hand om.
De tar emot omsorgen. Lär sig så småningom att le vilket får oss att ge än mer omsorg och gränslös och villkorslös kärlek.
Förmågan att väcka vår kärlek är en överlevnadsstrategi.
Det är ingen tillfällighet att vi inte kan motstå att reagera på små små barn.
Men ju äldre barnen blir, desto mer komplex blir relationen.
Barnen frigör sig, provocerar, testar gränser just för att det är deras jobb – att utvecklas till självständiga personer.
Och vi försöker hålla i lagom hårt, vara trygga men släppa efter, hålla i, hålla emot de värsta galenskaperna.
Det där är inte lätt.
Det är inte lätt.

Och det gör mig fullständigt livrädd.
För nu är det på riktigt.
Nu är det min onge och inga bonusbarn.
En onge som på många sätt bara har mig.

Än så länge är det så lätt.
Han är min onge.
Jag är hans mamma. Vi är centrat i varandras liv.
Än så länge har han långt tills han lyckas rubba mig men jag är ödmjuk inför vad som kommer att komma.
Jag kommer vara trött, han kommer att vara hungrig och trött, han kommer provocera mig och eftersom han är det jag har närmast gör det också då som ondast.

Kärleken, som är så ren och okomplicerad, kommer att bli skavd. Få sprickor och bli kantstött. Säkert inte svagare, det tror jag inte, men det kommer bli mer komplicerat.
Och hur överlever jag det?

Det här skrämmer skiten ur mig.

Tänk om jag inte förmår att älska då?
Tänk om jag börjar tvivla?

It takes a village…

“It takes a village to raise a child”

Och här sitter jag, den “stackars ensamstående mamman”, i min by.

Omgiven av människor som jag valt, som finns i min närhet, människor som jag litar på och tycker om.

På promenadavstånd bor mormor och bonusmorfar.
Tvärsövergatan kusinkryllingbrylling med familj.
Lilla Moster Bibbi en liten busstur bort.

I fröken Underbars soffhörn sitter jag och broderar och dricker te.
I andra änden av soffan sitter hon och virkar.
Greven surfar i fåtöljen och på TVn dansas det.

Lilla Essingen har kroknat, ligger och sover i hennes säng, på vardagsrumsgolvet ligger en hög med övergivna leksaker.
När kvällen blivit sen pillar jag in hans armar och ben i overallen och bär försiktigt ut honom i barnvagnen. Så tar vi “pelletåget” hem, han vaknar inte ens när vi väl kommit hem.
Det är trygghet, det är tillit.

Han somnar lika gott hemma hos sin pappa, när vi övernattar där, och han bärs omkring av sin storasyster fram och åter genom huset. Det är svårt att avgöra vem som har roligast.
Absolut lyckligast är dock Farmor, när hon kommer och får träffa sitt ygsta barnbarn. Essingen blir rastlös på kramandet och vill komma ner på golvet, till leksaksbacken, men farmor kryper ner på golvet till honom och njuter av att han är nära.
Kära rara, jag är så oändligt glad över att han har en farmor…

…och att leka med Ester&Elias hemma hos Jeez är bland det bästa som finns!

img_05882

I Forodrims lokal på N:a Agnegatan kan man också sova. Eller tugga på en blå haj tills den blivit alldeles absolut dyngsur.
Vi skrattar gott när han bankar den i bardisken – det blir små blöta spår efter den – precis som om han otåligt väntade på att få beställa…

…och kompisarna, kompisarna uppe på öppna förskolan! Eddie, Simon, David, Freja, Amanda och allt vad de heter, de är ju jätteroliga!!
Dit går vi var och varannan dag, Essingen kryper iväg i full fart, och jag ler när jag ser honom. Inte har han tid med sin mamma inte, nejnej. Och det är en bra sak, det! Han leker, undersöker och utforskar och det är hans jobb att göra just det så nöjd blir jag när han gör det så bra. Men så tittar han fundersamt upp, var är mamma..? Han kryper lite tveksamt mot benen som står närmst, kvinnan i fråga klappar om honom och han lyser upp och fortsätter att leka. På lite håll står jag och ser på. Min fina pojk! Trygg och därmed fri från oro och full av upptäckarlust.

Här är min by.
Jag trivs i den, jag tycker om människorna som bor i den.
Men den är större än så.
Det påmindes jag om i gårkväll, vid en fika på centralen.
Även långt bort ifrån oss finns människor som tycker om oss, som bryr sig om oss och som saknar oss.
Tiden från kommer tillbaks. All glädje, alla äventyr. Allt som var bra, men jag påminns också om att det inte bara var ett paradis.
Men livet är gott, vi glömmer taggarna och njuter istället av rosornas doft.

Det behövs en by för att uppfostra ett barn, min största och viktigaste uppgift är att se till att mitt barn har en by och att han törs lämna mig för att undersöka den.

(Ja, vi väntar väntar väntar på att Morfar & Kristina ska flytta hit! Ni är helt enkelt för långt bort!)