Grattis till lottovinsten!

Jag gillar att fota.
Jag gillar själva bildskapandet. Tekniken, siffrorna och prylarna lockar mig inte det minsta, men att göra en bild, att andra tycker om den, det är roligt.
Jättekul.

Få saker är så utvecklande för ens eget fotograferande som feedback från andra bildintresserade människor och att titta på andra duktiga människors bilder.

Därför gillar jag Flickr.

Flickr har en funktion, “Explore” där man med hjälp av någon sorts formel väljer ut 500 bilder varje dag, och att hitta sin bild bland dessa fem hundra är självklart roligt.
Det är SHITLOADS med bilder som laddas upp på flickr varje dag. Flera miljoner.

Så självklart blir man glad när det händer.

Men samtidigt konstaterar jag att det finns ett konstigt mönster i mina explore-bilder.

Får jag en bild som explore, får jag ofta en till någon eller några dagar senare.
Har jag varit inaktiv, och sedan laddar upp en bunt bilder är chansen till explore högre än om jag nöter på och laddar upp bilder regelbundet.

8 augusti 2012

16 augusti 2012

31 mars 2013

2 april 2013

16 Augusti 2013

17 augusti 2013

23 februari 2014

3 mars 2013

Den noggranne konstaterar att det ändå är några dagar mellan de sista två bilderna. Ja. Men jag har heller inte lagt upp några bilder, så då är det svårt att få en explore.

Jag undrar verkligen hur den där algoritmen ser ut…

Det ser ju onekligen ut som om den styrs mer av hur min aktivitet på flickr ser ut, än av “kvalitén” på de bilder jag laddar upp..?

Olika perspektiv

Jag fotograferar gärna.
Dels eftersom jag sparar mina minnen med hjälp av bilderna.
Dels eftersom jag oftast slipper hamna på bild då.

Jag har en fantastisk förmåga att blinka, gapa, blunda, se tjock ut, få blommor utväxande ur huvudet och drunkna i motljus.
Jo.
Det handlar ju också ofta om vem som då håller i kameran.
Men inte bara.

Det kom ett rop på twitter.
Chris och Jonas efterlyste modeller inför någon sorts fotoövning och jag har sett deras bilder. Många av dem är sjukt bra. Porträtten… Ja. Ska man bli fotad av någon ligger de väldigt högt upp på min lista.
Så jag sa “Jag kommer!”

Mot alla instinkter.

Lilla Essingen är med, ivägen, ser och härmar. Bilden är tagen av Bernt Seipl

Om man blir fotograferad av en HOP fotografer.
Om man blir instruerad att stå si och så, lyft handen, vrid på huvudet, kan du kanske..?
Om man ser att andra människor i folkvimlet förvånat tittar upp, och försöker känna igen en, för visst måste det vara någon sorts kändis, det där..?

Då händer något märkligt.

Jag kom in i något sorts “workmode”.
Jag har en uppgift. Ett jobb. Och då levererar jag. Alltid. Så jag ler, vrider på huvudet, lyssnar och lär.
Mycket surrealistiskt att mitt i det helt normala i att ha Lilla Essingen snurrandes kring benen, ljuden från folkvimmel och trafik, samtidigt vara omgiven av en hel hop alldeles riktiga fotografer.
Men ändå.
Vi har roligt tillsammans, jag och mitt entourage. (Sa jag “surrealistiskt”?)

Sedan börjar det dyka upp mail med bilder.
Roliga bilder.
Fina bilder.
Snygga bilder och några rent fantastiska bilder.

Men de här två, de berättar allt som behöver sägas om den här dagen.

Bilden är tagen av Bengt Bäverman. Klicka absolut på den.

 

 

 

Bilden tagen av Chris Wesslén. Klicka absolut på den.

 

 

 

Chris och Jonas finns här och här

Bengt Bäverman och Bernt Seipl saknar tyvärr flickr eller egen hemsida att länka till.

Dubbelt upp

Igår var en bra dag i mammalivet, och jag vet att LillaEssingen var duktigt glad han med.

Jag fick nämligen TVÅ små händer i mina, när vi gick hem från Dadi.

Lilla M följde med hem från Dadi, båda barnen var taggade till max, och unga fröken fullkomligt dansade av glädje över att få komma hem till oss och leka.

Alla tåg revs fram, alla bilar revs ut, vi kokade makaroner och åt och yrade och vevade åt alla håll.

Och självklart passade jag på att fotografera, för jag är nu så larvigt förtjust i att se de här två ongarna tillsammans.

 

Dessutom har jag inte fått kläm på det här att fotografera i ruttet ljus, och så här i november, december är ljuset riktigt uselt. Eller inte alls.

 

 

Den ena bilden är tagen med blixt, den andra med kamerans “blixt-förbjuden-automagiska” läge. De bilder jag tog på egen hand fick helt sjuka slutartider, och sånt är sannerligen inte kompatibelt med de här två ungarna.

Ni som kan foto. Hjälp mig. Hur gör man det bättre?
Blixten tycker jag inte om. Färgerna blir klarare och bättre, men skuggorna så hårda men gulsticket och oskärpan är inte heller kul.

När Lilla M’s mamma kom skulle hon inte alls gå hem. Nej, hon skulle sova över här också.
Ja jisses, så klart ska de sova över, men kanske ska de hinna fylla fyra först.

Att dö litegrann

Att sträcka sig, att försöka lite extra, att utmana sig själv, sina drömmar och sina belackare.

Idag har många människor varit modiga. Nästan lika många har blivit besvikna, men några har blivit lönade. Kanske börjar ett nytt liv för någon, kanske blir just den här dagen den där dagen man aldrig någonsin glömmer.

…och för andra är det en vanlig dag på jobbet. Man sopar ihop skräpet, åker vidare och ställer upp kravallstaket i en ny stad.

Där nya människor fyllda av drömmar om en annan framtid väntar, utmanar drömmen och riskerar att den spricker, naggas i kanten eller … uppfylls.

Handstil


Jag tycker om att skriva för hand.
Själva känslan av pennan mot pappret, och det händer att jag saknar att man aldrig skriver brev längre, just för den sakens skull.
För visst är det härligt att både bre ut sig över flera sidor, i lugn och ro, med en tekopp intill sig och en bra penna i handen!
För att inte tala om att ett brev, ett brev med frimärke på, utan fönster, utan med handskrivna tankar i!
En skön bläckpenna är en fröjd att skriva med!

Sen håller jag med Mia*: Det handskrivna är rysligt svårredigerat!

Igår lyssnade jag på radio, där man dels pratade om språkinlärning, läsande och skrivande, men också om skrivstil: är det viktigt att lära sig läsa och skriva skrivstil?


Samma lapp, en stund senare, efter en femåenhalvmånaders killes kärleksfulla behandling.

Vad har du för handstil?

Alien

Jag rycker nästan till när jag ser monstret i ögonvrån.

Tack, Gud, för att du gjorde dem så små…

Trollsländelarven har krupit upp ur dammen, satt sig på undersidan av ett näckrosblad för att torka, för att krypa ur den gamla kostymen, veckla ut vingarna och sedan så småningom kunna flyga iväg, nu som fullvuxen trollsända.

Kvar blev kostymen…

Det mest privata.

Den här bloggen är halvanonym.
Många av dess läsare känner mig privat, In Real Life. Vet vem jag är.
För dem är MsGarbo bara ett av de flera “nätalias” jag använder, de vet vad jag heter, var jag bor, hur jag ser ut, vem jag är.

För andra läsare är jag helt enkelt bara msgarbo.

Jag vill ha det så.
De som inte känner mig, som bara känner mig via den här bloggen behöver inte veta om jag heter Anna, Maria eller Sofia i förnamn, helt enkelt eftersom det egentligen är ganska irrelevant.
Jag har aktivt undvikit att publicera bilder av mig själv här.

Men nu står jag i valet och kvalet.

Hur ska jag göra, alla gör olika…
För jag vill bara ropa ut över världen, visa upp detta underbara lilla barn, skryta för alla, för just detta barn är något alldeles fantastiskt och underbart, en underbar liten pojke, vackrast i världen. (Helt objektivt, alltså!)

Är det egentligen inte väldigt underligt att inte DN har en hel bilaga om detta underbara barn, att inte Rapport gick ut med extrasändningar när han föddes? Att inte hovet uttalat sig? (Återigen helt objektivt, dårå!)


Men det här behovet av att ROPA UT rimmar illa med mitt behov av att vara privat. Friheten att få gömma mig lite bakom ett nätalias.
Samtidigt, vad är det att hymla om? Det är ju knappast att jag egentligen har en identitet som behöver skyddas. Jag är inte en Kändis Bakom Stora Svarta Brillor.
Jag är bara en helt vanlig människa, som har en blogg som egentligen är rätt ointressant, som mest läses av just människor som redan känner mig och som antagligen BEHÖVER bli utsatt för våldsamma mängder bedårande bilder på mitt underbara lilla barn.

Ja.
Jag får nog fundera på det här lite mer.