Jag fotograferar gärna.
Dels eftersom jag sparar mina minnen med hjälp av bilderna.
Dels eftersom jag oftast slipper hamna på bild då.

Jag har en fantastisk förmåga att blinka, gapa, blunda, se tjock ut, få blommor utväxande ur huvudet och drunkna i motljus.
Jo.
Det handlar ju också ofta om vem som då håller i kameran.
Men inte bara.

Det kom ett rop på twitter.
Chris och Jonas efterlyste modeller inför någon sorts fotoövning och jag har sett deras bilder. Många av dem är sjukt bra. Porträtten… Ja. Ska man bli fotad av någon ligger de väldigt högt upp på min lista.
Så jag sa “Jag kommer!”

Mot alla instinkter.

Lilla Essingen är med, ivägen, ser och härmar. Bilden är tagen av Bernt Seipl

Om man blir fotograferad av en HOP fotografer.
Om man blir instruerad att stå si och så, lyft handen, vrid på huvudet, kan du kanske..?
Om man ser att andra människor i folkvimlet förvånat tittar upp, och försöker känna igen en, för visst måste det vara någon sorts kändis, det där..?

Då händer något märkligt.

Jag kom in i något sorts “workmode”.
Jag har en uppgift. Ett jobb. Och då levererar jag. Alltid. Så jag ler, vrider på huvudet, lyssnar och lär.
Mycket surrealistiskt att mitt i det helt normala i att ha Lilla Essingen snurrandes kring benen, ljuden från folkvimmel och trafik, samtidigt vara omgiven av en hel hop alldeles riktiga fotografer.
Men ändå.
Vi har roligt tillsammans, jag och mitt entourage. (Sa jag “surrealistiskt”?)

Sedan börjar det dyka upp mail med bilder.
Roliga bilder.
Fina bilder.
Snygga bilder och några rent fantastiska bilder.

Men de här två, de berättar allt som behöver sägas om den här dagen.

Bilden är tagen av Bengt Bäverman. Klicka absolut på den.

Bilden tagen av Chris Wesslén. Klicka absolut på den.

Chris och Jonas finns här och här

Bengt Bäverman och Bernt Seipl saknar tyvärr flickr eller egen hemsida att länka till.