Och helt plö…

…tsligt blir det tyst.
TVn är stendöd och jag tittar förvånat upp från datorn.

Ooops.

Ah.

Så tittar jag på datorn i knät: “Sidan kan inte visas”.

Sen tittar jag på barnet, som ligger på golvet.
Nedanför ett elurtag.
Med en vit kontakt i handen.

Så, då har vi lärt oss det också, jaja, det är väl bra!

Kallas det “framsteg” när man lärt sig att ta sig fram, hoppandes på magen som ett litet sjölejon?

Sammalika fast tvärsom.

Jag missade det igen.

Den här gången gick jag ut från vardagsrummet med några nyvikta handdukar från tvätthögen, in i klädkammaren, linneskåpet.

När jag kommer tillbaks, några sekunder senare, ligger pojken glatt på mage.
Inte på sin handduk, på rygg, där jag lade honom några minuter tidigare.

Passar du när jag vänder ryggen till, din lilla illbatting??

Omvändelse!

På golvet ligger barnet, på mage, med den där lilla glada clownen framför sig. Den är rund och god och färgglad, med en speldosa i magen. Den plingar glatt fram “Blinka lilla stjärna” medan jag, Mormor och Bonusmorfar dricker kaffe.

Barnet kämpar, har kul, jobbar på, tittar på den spelande clownen och vi njuter av ron. Utanför fönstret svärmar myggen – aldrig har jag varit med om dess like, inte där på Orris i alla fall; som galna är de, med huggtänder!

En rödhake visar upp sig, de är så fina.

Så vänder jag blicken in mot rummet igen.
Tittar på mitt barn. Som ligger på rygg.
Bredvid handduken.

På rygg.

Hmmm.

Hoppla. Där ser man…!