Om att sträcka sig…

…efter något.
Att inse att Åh, det där vill jag, vill jag ha, jag vill vara så, som henne där vill jag vara, det han gör vill jag också göra.

Åh. Det är en fröjd att kunna definiera ett tydligt mål, allt blir genast så mycket enklare: SÅ vill jag ha det.
För så fungerar jag: Har jag ett mål så nöter jag på. Knogar. Borrar ner skallen mellan axlarna och plöjer mig fram genom tillvaron och sakta men säkert tar jag mig över leråkrarna och når målen.
(hoppas jag..!)
Men att vara utan mål. Då blir stegen tröttare där ute i leran, och fårorna blir också krokigare. Tempot ryckigt och alla vet hur tungt det är att stanna upp och därefter försöka få fart igen.

Nej.
Det är bra med mål, med drömmar och visioner.

Men när det brister. När det man siktat på, suktat efter försvinner utom synhåll, landar i någon annans knä så gör det ont.
Då är det lätt att sluta titta upp mot skogsbrynet, då är det lätt att bara titta på de egna fötterna i leran och tappa tron, sänka tempot och sluta drömma.

Den där ångesten

Med en duns rasar posten ner genom brevinkastet och jag slår en lov ut i hallen för att hämta den.
Så ser jag vad det är.
Det förhatliga orangea kuvertet som årligen påminner mig om att jag har två alternativ. Antingen gifta mig rikt eller skjuta mig när kroppen inte orkar arbeta längre.
Jag vänder på klacken, att alls ta i eländet kräver en kraftsamling, i synnerhet om man ska öppna det också. Jag sjunker ner i soffan och distraheras av Lilla Essingen som yrar omkring.

Rätt som det är kommer han farande, i full fart, med kuvertet i ena handen och dess förhatliga innehåll i den andra. Jag räddar det som räddas bör och suckar. Jobbar jag tills jag blir 65 kommer jag ha en pension på 11000 kr. Före skatt.

Ja, just, jobba vidare med det där jobbsöket var det, ja. Pust.

…och tack, älskade barn, för hjälpen.

Vår…!!

Det finns hopp, ändå.

Hopp om ett gott liv, någonsorts framtid.

Hopp om vår

Vi gick hem från “Dadi”, jag och Lilla Essingen. Kollade in allt snöslask som rann ner i brunnarna, allt grus man kan sparka ner mellan metallspjälorna. Provsmakade snön lite och så.

Helt plötsligt ser jag den.

En krokus.

Mitt bland all snö. Precis invid husväggen, där har marken tinat fram litegrann. Inte utanför vårt eget hus, men ett av de andra, likadana.

Äntligen!!

Välkommen, kära Vår!

Sällan har jag längtat så som i år!

Status Quo

Åren går.
Det är inte bra.

Jo, generellt, att livet rullar på, det är helt enligt planen. Så ska det vara. Fler grå hår. Barnet växer, tillvaron fungerar.
Det är bra.

Men på ett sätt står mitt liv stilla.
Status Quo.
Ingen som helst utveckling.

Något hände med mitt driv. Min vilja. Min lust att engagera mig, min ambition försvann.
Nu, några år senare är jag fortfarande i ett yrkesmässigt Limbo. Två yrkesutbildningar har jag, men verkar inte inom någon av dem.

Citatet kommer från en av mina egna bloggposter.
Det är drygt två år gammalt.

Nej, det blev inget av den tjänsten.
Jag var på anställningsintervju – och jag ansträngde mig som f*n för att kräkas. Gravid var jag och mådde skit.
Idag är jag glad att jag inte fick tjänsten -dålig timing helt enkelt. Man ska inte byta jobb när man får barn. Inte precis samtidigt. När man byter jobb måste man få fokusera lite på det, visa framfötterna lite. Det är svårt att göra när man får barn, är mammaledig, VAB:ar hur mycket som helst.

Men likväl.
Jag stod i ett limbo då och jag står kvar i samma limbo nu.
Ingen som helst utveckling.
Inga visioner.
Inga planer.

Det är faktiskt inte bra.
Alls.

Vad fasen ska jag ta mig till med det här?

Framtidstest…

Hos Lvx hittar jag ett knasigt test:

”Hej du, myror-i-brallan-jag-ska-bara-människa!
Din mamma har så många gånger berättat historien om hur det var när du föddes: Som ett kvicksilver slank du ur mig och sedan satt du inte still förrän du fyllde 14 och prästen gav dig nattvardsvin på konfirmationen. Men det gjorde aldrig något att du fladdrade än hit och än dit, du var ju så charmig och visste alltid hur du skulle ta personer.

Den där charmen är din stora gåva, på gott och ont. Eftersom du väljer att leva på den under den första halvan av ditt liv, så får du också ett friktionsfritt liv. Men när sedan livsproblemen börjar hopa sig vid horisonten – då är du inte den som är bäst rustad, även om du en gång plockade apelsiner i Israel och en gång förälskade dig i en aborigin i Australiens vildmark.

Det kan mycket väl hända att du skaffar dig en familj. Kanske gifter du dig med någon som redan har två härliga ungar som du (om sanningen ska fram) kommer bättre överrens med än din partner. Eller så råkar du bli förälder och tar hand om barnet på egen hand. Hur som helst, du förblir glad och nyfiken till din skröpliga ålderdom och dör nog en lätt oförklarlig död.

Tre enkla steg till att ändra ditt livsöde:

Istället för att ständigt flörta med nya erövringar så måste du testa ett ordentligt parförhållande, så att du vet vad du talar om när du förkastar det sedan.
Istället för att ta ett år på college i Minnesota kan du väl prova ett år på folkhögskola i Värmland?
Istället för att baktala alla traditioner så bör du ha ett par, tre stycken om året: Tandläkartid i maj, spontanfest i oktober och pulkarace på nyårsdagen.
I ett tidigare liv var du: vetenskapsman

I ditt nästa liv återföds du som: spåtant”

What!??

*asg*

Vill du göra samma test så hittar du det här.