Tag Archives: frihet

Monstret är borta!!

Posted on by
Reply

Jublet i Libyen hörs ända upp i norden, till min verklighet. Ett tweet i min mobifån får mig att surfa till aljazeera och jag läser och det är verkligen så. De har fångat Khadaffi, han är fångad som en råtta i ett hål i marken, kanske också död. Senare bekräftas det, han skadades och dog av sina skador i samband med att han fångades.

Man har kastat av sig ett ok, en förbrytare som våldtagit ett folk, ett land i över 40 år.

Och vad vet jag om förtryck, jag som bor i Sverige, som inte varit i krig på … så länge att jag inte vet exakt hur. (Eftersom man inte räknar kriget nere i Afghanistan, vilket man antagligen borde göra, eftersom soldater under svensk flagg onekligen är inblandad)

Jag har min demokrati. Jag har fungerande rättsväsende, sjukvård och barnomsorg. Jag svär över allt som inte fungerar i vårat samhälle, men ingen blir skjuten av staten utan rättegång här.

Så åh, så jag förstår lyckan över att en Khadaffi är infångad och dödad. Usama BinLadin fångades också, och sköts i eldstriden, och det är inte lätt att styra vad som sker och en kula dödar lätt. Men jag kan inte låta bli att undra, om man hatat en människa så, kan man förmå att låta bli att döda honom om man får chansen? Är jag den enda som tänker att det skulle ha varit bra om BinLadin och Khadaffi fått möta sina offer, blivit dömda på riktigt, av domare och sedan fått lämpligt straff utdömt?

Men han var kanske inte en människa längre, utan ett monster? Man avlivar kackerlackor, man är inte rättvis mot ohyra. Är det så vi tänker?

När slutar principen om att en människa är en människa att gälla? Hur kan en människas liv vara värt lika mycket som tusen andras? Och varför avrättades inte Marc Dutroux rakt av, av polisen, när man hittade hans tortyrkammare?
Egentligen är det kanske fel att Bering Breivik överlevde polisens ankomst till Utöya?

Efter Apartheidsystemets fall drev man, i Sydafrika, enTruth and Reconsiliation Comission och hade inte en sån process varit precis det som behövts nu, efter Khadaffis och Mubaraks och Ben Alis fall?

Hämnd är en överväldigande känsla.

Frihet i en liten ask

Posted on by
11

Mitt liv är i det lilla.

Jag går upp, Lilla Essingen vaknar. Vi gör frukost, äter den.
Sen tittar han på bollibompa medan jag klär mig, hittar ett ansikte (tar max 30 sek, blir inte snyggare än så) och klär honom.
Strax efter halv sju går vi till “Dadi” och tio i sju sitter jag förhoppningsvis på en buss.
Sen jobbar jag till kvartövertrehalvfyraish.
I bästa fall hinner jag med bussen hem som går 15.40. De går i tiominutersintervall.
Jag kommer till dagis tjugo över fyra. Halvfem, sisådär.
Där får jag jaga ett fnittrande barn, pussa och killa ner honom i overallen.
Vi promenerar hem (vi stannar och pratar med koltrastarna, har vi riktig tur möter vi en hund)
Väl hemma ordnar vi middag, äter, leker lite.
Tittar på bollibompa.
Diskar. (Om mammans ork räcker till)
Borstar tänder, byter blöja, tar på pyamas. Skakar välling.
Läser lite ur Mumin-boken (Tack, än en gång, Morceleb!)

Lagom till Rapport brukar barnet sova.

Sen har jag två timmar för mig själv.
Lite twitter.
Lite bloggläsande.
Lite slöTVtittande
En tekopp.

Jag bör ha pallrat mig i säng till tio för att orka upp nästa morgon.

I den här tillvaron finns det inte mycket utrymme för variation.
Ännu mindre för frihet.

Frihet att kunna åka in till stan efter jobbet, sammastråla med någon och ta en kopp kaffe, en drink, en middag.

Just det saknar jag. Ofta. Det sociala umgänget. Att bara kunna dra iväg ett sms till någon och fråga: “Fika?” – eller få det, och genast kunna svara “Självklart! Var?”

Som ensamförälder är det knepigt.
Det ska ganska mycket till för att jag ska ordna med barnvakt.
Inte för att mormor eller moster misstycker, för det gör de inte.
Men ändå.
Jag ringer inte mormor och ber henne hämta Lilla Essingen på dagis bara för att jag ska såsa omkring på stan och fika litegrann.
Det måste liksom vara något viktigt för att jag ska göra det.

När det – mycket sällan! – händer så OJ så jag njuter. Njuter.

Så jag skulle kunna känna mig som en mycket ofri människa.
Hårt tuktad av verkligheten, av mitt barn och av hans behov.

Märkligt nog gör jag inte det, inte egentligen. Inte i det stora.

Friheten sitter inte i begränsingarna av tillvaron, utan i vad jag gör med de möjligheter jag har.

Och jag har en liten varm hand i min.
Ihop med den lilla handen hör en mun som lyckligt piper och säger “Titta!” medan ett vägrarhavantarpåsigfinger pekar på koltrastarna i rönnarna.
En dryg halvmeter under den munnen går två små lila kängor med korta men stadiga steg i trappor och på knölig snö.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=9tIYpvlQP_s&hl=en_US&fs=1&]

Att behöva…s…

Posted on by
Reply


Nu hittar jag inte igen var jag läste det, men någonstans läste jag häromdagen ett bloginlägg där oberoendet hyllades, där skribenten uttryckte sin stolthet över att klara sig själv, över att vara oberonde och stark och i mina öron klingade det falskt och tanken gick till en av mina absoluta favoritböcker, som jag helt frankt tänker saxa lite ur.


Beroendet av andra människor, inte friheten från dem, är vad som gör oss till människor. Beroendet av och tacksamheten mot andra människor. En del har mer att vara tacksamma för än andra, och en del hävdar att de ingen har att tacka för något, men utan beroendet av andra människor skulle tacksamhetsfrågan inte ens uppkomma eftersom vi inte skulle existera. När människan tar sin existens för given, när hon tror att hon är produkten av sitt eget verk, när hon får för sig att hon inte är beroende av någon annan för att kunna vara sig själv, och därför inte heller har någon anledning att tacka någon för det, har hon förlorat kontakten med de grundläggande villkoren för sin mänsklighet.

Avsnittet kommer ur essäsamlingen “Plikten, profiten och konsten att vara människa”, och är skriven av Göran Rosenberg Det är en bok jag skulle vilja att varje gymnasieelev fick läsa och diskutera på skoltid.

Beställ den genast!

.