Läs mer om vem det är här, här, här och här
I give you…
1
Tag Archives: Fröken Underbar
Alla mår bra!
Hon kom igårkväll, vid tio, och väger säkert massor och ja, jag har en bild, och den lägger jag till inlägget så fort jag vet att det är ok med mamman . MMS är verkligen en fantastisk uppfinning.
Och syre.
/Andasigen_71
Om att ersätta en dag med en annan
Ok, Gud.
Lyssna nu noga för det här är viktigt.
När jag resonerar i min blogg om att det vore trevligt att få fira ett gudbarns födelsedag istället för en erbarmerlig valentin-köpfest-dag så var det inte riktigt meningen att du skulle ta det så bokstavligt. Du vet ju att jag raljerar lite, och att en onge är välkommen när än h*n kommer.
Så jag känner mig inte riktigt bekväm med SMS:et jag fick från Fröken Underbar:
“Tjohoo! Nu blir det snittsnipp! Rassla vidare! Kram!”
Nu ser du till att det här går bra, jag rasslar med radbanden och du fixar, ok?
Den perfekta presenten till en fyrtioårig tant
Det händer inte så ofta.
Ärligt talat händer det alldeles för sällan. De där stunderna jag och Fröken Underbar tillbringar tillsammans, bara hon och jag, en kväll, god mat och prat utan att någon måste jaga ett barn eller två, eller kanske barninducerat fallande föremål. Eller avvärja andra katastrofer. Jobbrelaterade eller så.
Men nu var det lördag, och hon står med famnen redo, iförd röda kängor och storblommig grön kappa, utanför McDonalds vid slussen, och är ungefär dubbelt så bred som lång. Hon har inte många veckor kvar innan Lillsnorpans syskon kommer så det är helt i sin ordning. Som alltid strålar hon, strålar på riktigt, och inte som jag, lite sorgset flourecerande spygrönt.
Den här kvällen har vi skjutit upp rätt länge. Det är pinsamt nog januari, och det är min födelsedag som ska firas. Sjuka barn har ställt till det för oss. Två gånger? Tre?
Men nu kliver vi in i den där fantastiskt lilla hissen upp till Gondolen (Undrar om det finns någon mindre hiss i Stockholm?) och självklart ska vi ta den just för att se om vi får plats. Det går!
Det är mycket folk men efter lite stökande hittar vi ett fönster i baren där vi kan invänta vårt bord, och smutta på ohälsosamt goda och nyttiga passionsfruktsdrinkar (Hon höggravid och jag kör bil…)
Vi skrattar, kramas, pratar och njuter just av att inte bli avbrutna, av att få andas lite vänskap och jag njuter av stunden, jag kramar om henne och känner hennes doft och hennes andedräkt och jag mår bara så bra.
Våra liv är ju annorlunda nu. Jag har Lilla Essingen, hon har sin lilla tös, och snart en till. Livet förändras. Förbättras men kompliceras.
Eller.
Äh.
Det gör det inte alls, för det var banne mig inte så speciellt enkelt då heller.
På sätt och vis, precis tvärtom.
Vi skålar för våra ungar, för varandra och för livet och kärleken och hon tar fram en påse och räcker över en present.
Jag känner igen påsen och blir glad, för den kan eventuellt komma från SannDesign och där kan man köpa fina saker: Pärlor från Trolldekugler.
Försiktigt fingrar jag i påsen, bland allt silkespapper, och får fatt i något. Jag lyfter upp det och…
Ett korbröd?
Ett relativt mjukt och fint korvbröd?!?
Jag förstår verkligen ingenting och det är helt klart att Fröken Underbar är lika förvånad som jag. Men hon drar sig – mellan skrattsalvorna – till minnes att lillsnorpan åt varmkorv häromdagen och här hamnade alltså ett bröd..?
—–
Jo.
Jag hittade en mer uttänkt liten present i påsen också.
It takes a village…
“It takes a village to raise a child”
Och här sitter jag, den “stackars ensamstående mamman”, i min by.
Omgiven av människor som jag valt, som finns i min närhet, människor som jag litar på och tycker om.
På promenadavstånd bor mormor och bonusmorfar.
Tvärsövergatan kusinkryllingbrylling med familj.
Lilla Moster Bibbi en liten busstur bort.
I fröken Underbars soffhörn sitter jag och broderar och dricker te.
I andra änden av soffan sitter hon och virkar.
Greven surfar i fåtöljen och på TVn dansas det.
Lilla Essingen har kroknat, ligger och sover i hennes säng, på vardagsrumsgolvet ligger en hög med övergivna leksaker.
När kvällen blivit sen pillar jag in hans armar och ben i overallen och bär försiktigt ut honom i barnvagnen. Så tar vi “pelletåget” hem, han vaknar inte ens när vi väl kommit hem.
Det är trygghet, det är tillit.
Han somnar lika gott hemma hos sin pappa, när vi övernattar där, och han bärs omkring av sin storasyster fram och åter genom huset. Det är svårt att avgöra vem som har roligast.
Absolut lyckligast är dock Farmor, när hon kommer och får träffa sitt ygsta barnbarn. Essingen blir rastlös på kramandet och vill komma ner på golvet, till leksaksbacken, men farmor kryper ner på golvet till honom och njuter av att han är nära.
Kära rara, jag är så oändligt glad över att han har en farmor…
…och att leka med Ester&Elias hemma hos Jeez är bland det bästa som finns!
I Forodrims lokal på N:a Agnegatan kan man också sova. Eller tugga på en blå haj tills den blivit alldeles absolut dyngsur.
Vi skrattar gott när han bankar den i bardisken – det blir små blöta spår efter den – precis som om han otåligt väntade på att få beställa…
…och kompisarna, kompisarna uppe på öppna förskolan! Eddie, Simon, David, Freja, Amanda och allt vad de heter, de är ju jätteroliga!!
Dit går vi var och varannan dag, Essingen kryper iväg i full fart, och jag ler när jag ser honom. Inte har han tid med sin mamma inte, nejnej. Och det är en bra sak, det! Han leker, undersöker och utforskar och det är hans jobb att göra just det så nöjd blir jag när han gör det så bra. Men så tittar han fundersamt upp, var är mamma..? Han kryper lite tveksamt mot benen som står närmst, kvinnan i fråga klappar om honom och han lyser upp och fortsätter att leka. På lite håll står jag och ser på. Min fina pojk! Trygg och därmed fri från oro och full av upptäckarlust.
Här är min by.
Jag trivs i den, jag tycker om människorna som bor i den.
Men den är större än så.
Det påmindes jag om i gårkväll, vid en fika på centralen.
Även långt bort ifrån oss finns människor som tycker om oss, som bryr sig om oss och som saknar oss.
Tiden från då kommer tillbaks. All glädje, alla äventyr. Allt som var bra, men jag påminns också om att det inte bara var ett paradis.
Men livet är gott, vi glömmer taggarna och njuter istället av rosornas doft.
Det behövs en by för att uppfostra ett barn, min största och viktigaste uppgift är att se till att mitt barn har en by och att han törs lämna mig för att undersöka den.
(Ja, vi väntar väntar väntar på att Morfar & Kristina ska flytta hit! Ni är helt enkelt för långt bort!)
Kille med bett!
I min fjärran barndom sjöng vi, när det var hockybockyturnering i skolan: “Ettan kom! Tvåan kom! Trean kommer så småningom!!”.
Nu är tvåan här.
Eller “nu” är en sanning med modifikation.
Den har faktiskt varit här i en hel vecka, men inte riktigt gått med på att låta sig avbildas, och ja, Carina, jag tänkte lyckas fota den.
I november”ljus”. Eller snarare brist på ljus. För inte vill jag bränna av en serie blixtar i plytet på grabben hur som helst. Dessutom är det bra om pojken skrattar duktigt också – tänderna syns bättre då!
Nu är det så att kameran mäter ljus och avstånd genom att lysa på sitt “offer”, ibland grönt, ibland rött. Mycket fascinerande, släcker alla leenden.
Inte helt enkelt. Men tillslut lyckades moderskapet.
I give it to you: Fröken Underbars fynd: Den Andra Tanden (med vidhängande gosse!)
Titta! TVÅ tänder!
Ja. Just det. Vi bjuder på lite potatismos också. 😀
Jag håller i…
…stunderna, blåhåller, med vitnande knogar.
Alla säger:”Njut av den här tiden, den är så kort” och visst är den det, till och med när jag är mitt i den uppfattar jag flyktigheten.
Nästan så att jag får panik.
Igårkväll känner jag ett litet risgryn i underkäken på Lilla Essingen. Fröken Underbar sitter på andra sidan matbordet, hon kommer runt och känner, hon med. Jo. Ett litet risgryn, det är verkligen så. Första tanden är här.
Det är ett år av Första Gången, men också ett år av sista gången.
Jag diskade ur den första urätna burken barnmat i förrgår. (Något halvmysko franskt märke, varuprov från Mammas jobb, jag stavade mig noga genom innehållsförteckningen…)
Jösses, barnmat lixom!!
När kommer jag diska den sista?
När han var nyfödd och jag tog honom i famnen så “hackade” han, det är tydligen väldigt typiskt nyfödingar, med huvudet mot mitt bröst, och när han åt lät det på ett speciellt sätt, han verkligen klunkade i sig mjölken.
När slutade det, hackandet och det där klunkandet?
Jag vet inte. Jag tänkte inte på det. Det bara försvann.
Och de där fjunen?
Lanugohåret.
Den där helt fantastiska fjuniga behåringen på axlarna och ryggen som han hade när han var liten.
När försvann det??
Varför fotograferade jag det inte?
Vänner, det var så fint så fint, och nu är det borta!!
(Ja, bilden är ju då inte min, utan hederligen …hrm…)
Jag säger till honom: “Älskade, väx inte så förtvivlat, ha inte bråttom! Jag hinner inte med!”
Han äter.
Som en skogshuggare.
Han ammas på nätterna och morgonen. Sen till lunch potatismos och lite morotsmos. På det lite blåbärspuré och sen toppar vi det med en tissetår. På kvällen havregrynsgröt och mer blåbärspuré och ännu mer tissetår. “Nådastöten” – på den slurken brukar han somna…
Han växer så det knakar.
Jag tittar på kläderna, som förefaller att krympa där de ligger på hyllorna.
Ok. De där byxorna får du växa ur… men inte de där! Hördu, lyssna på mamma, inte pingvinsparkbyxorna!
Det här är en duktig liten pojke. Han gör som mamma säger. Senaste vägningen på BVC visade att han lagt på sig fyra hekto till (7090g?!! Över sju kilo!), men bara en halv centimeter i längd. Så pingvinsparkisarna hänger med ännu några tvättar. Med lite god vilja.
Men jag kommer förlora den striden, så är det och så ska det vara, jag vet, men… *suckar*
Just de byxorna kommer jag aldrig riktigt förlåta honom för att han växer ur. Fast jag vet att det ska vara så och fast att jag gläds, verkligen gläds åt att han växer, upptäcker saker och utvecklas. Just de byxorna är så speciella, har en historia.
Älskade barn, ha inte så bråttom. Och hur i hela fridens namn tänker världen när jag förväntas lämna honom ifrån mig, ha honom på dagis om dagarna, då missar jag ju massor?!?
Muckarkam.
Kanske är det dags att plocka fram en muckarkam nu, eller ett måttband att massakrera.
Idag är det den 6 maj.
Enligt ultraljudet är skorven beräknad till att födas den 6 juni.
Det är en månad dit.
En pyttig månad…
På lördag kommer killarna för att hjälpa mig att flytta.
Jag ligger bra till med packningen, mycket tack vare gott sällskap.
Ikväll har Fröken Underbar burit tomkartonger hit till mig, och sedan klättrat omkring som en apa och monterat ner gardinstänger och diverse annat som skruvats fast högt i väggar och tak…
Det börjar kännas som att mycket mycket är packat. En del är kvar, men det känns ändå som att jag har det mesta under kontroll.
Jag kommer att hinna en hel del i morgon och på torsdag, och på torsdag kväll åker jag hem till mamsen och lämnar Fröken Morrhår där, så hon slipper vara med under lördagens flyttkaos.
Idag var jag också och visade upp mig hos barnmorskan. Alla värden är som de ska, följer normalkurvor och vi är helt överens om att jag mår förträffligt, förutom just foglossningen – och den håller Damen med Nålbreven i schack.
Jag är försiktig, undviker alla lyft, trappor, uppförsbackar och andra otrevligheter jag kan. Åker buss långa omvägar för att slippa gå.
En månad kvar.
Hoppas jag.
Det vore åtminstone bra om jag hinner packa upp mitt hem 🙂
…eller så blir det en evighetslång väntan många många dagar över tiden.
Time will tell…
*pust*
Det här är jobbigt.
Jag packar några lådor, sen sätter jag mig att vila.
Först några lådor med böcker, de som får stå kvar på golvet, för de lyfter jag inte. Sen någon låda med något “mellantungt”, som kan stå på de två boklådorna. Och sen två relativt lätta lådor, t.ex. kläder eller så. Jag staplar dem fem i höjd, för att jag själv ska få plats att gå här hemma.
Katten smyger omkring och undrar vad som står på. Undersöker halvfyllda kartonger, leker med framskrämda småsaker som dyker upp.
Det känns stundtals en smula övermäktigt, jag blir så fort trött, sitter och vilar mycket, badar varje kväll för att lindra glappet i fogarna, så att jag håller ihop nästa dag också.
Men samtidigt är jag så glad över den nya lägenheten, den är fin, ligger så bra till, det där blir så bra!
Jag är också så oerhört tacksam över denne Gigjoe, som hjälper mig: fixar hyrbil, åker och hämtar pirra, donar, trixar. Nästa helg kommer han, Aquaricat och Arne_Duck och bär. För inte kan jag göra det, det går ju inte.
De kommer bära, lasta, lasta ur, bära än mer, och till nylägenheten är det en halvtrappa upp, ingen hiss… Jag vet inte riktigt hur jag ska tacka dem.
Och i morgon kommer Jeez och hjälper mig fylla lite lådor, och på tisdag kommer Fröken Underbar. Henne tänker jag skicka upp på stolar och bord, för att skruva ner gardinstänger, hyllor och sånt.
Jag törs inte klättra.
Det är lite märkligt, det är tydligen en bieffekt av foglossningen.
Foglossning beror på ett hormon som heter Relaxin, och det påverkar självklart inte bara fogarna i bäckenet utan hela kroppen.
Jag är mer överrörlig än någonsin, när jag går nerför i trappor håller jag i ledstången på riktigt för jag känner att kroppen inte är riktigt pålitlig. Jag är rädd att ramla. När jag badar blåhåller jag i mig när jag kliver i och ur badkaret, livrädd att halka, och mobiltelefonen ligger inom räckhåll, räckhåll även om man ligger på golvet med en stukad fot…
…och om det här är tungt att göra nu, hur skulle det då inte vara att göra om två månader, med en nyföding på armen??
Nej, det är nog tur att jag ändå får det här gjort innan det är dags!
Och det sista då, det värsta av allt. Urstädningen av gammellägenheten.
Jo. En underbar älva kommer till min räddning. Hon tycker dessutom om att städa. (?!)
Jag hoppas att hon avslöjar den hemligheten för mig, hur blir man som hon, hur tänker man då??
Jag hoppas bara att jag hinner packa upp mitt hem – jo, då får jag också hjälp, av kära stora lilla syster! – innan skorven gör entré.
Nu ska jag bada!
Bilgåta The Summer Edition
Javisst, Lvx var det Thorildplans t-bana som var svaret på den förra bildgåtan! Jag hoppas att vi träffas i Visby, där kan vi fira din och din sambos segrar i denna eminenta lilla tävling!
Nu, denna vackra dag, ska jag packa Bixie, Fröken Underbars lilla röda bil, och åka till landet. Nästan tre veckor för mig och Fröken Morrhår där, i lugn och ro under björkarna. Fröken själv är på Gotland och behövde – till min stora lycka! – inte någon bil. Tack!!
Så, av detta kan vi konstatera att det blir ont om både bildgåtor av tunnelbanestationer och blogginlägg överhuvudtaget framöver. Ont om internet är det gott om i stugan, och det gör faktiskt inte mycket alls. Där finns inte ens telefon, även om mobilen funkar. (Man KAN glömma sin laddare hemma hos Svärdsmannen. Man MÅSTE inte, men man kan. Jag ska be honom posta den. Det är bara FÖR larvigt att åka flera MIL åt HELT fel håll för en mobiltelefons skull…)
Jag avslutar med en riktigt somrig bild.
Man KAN roa sig med att fundera ut var den är tagen.
Ja. Det FINNS en gravad hund här. Det ÄR lite fusk, lite fubb. Mindre än man kan tro, iofs, men ja, fubb är det.
(Ja, bilden är photoshoppad, men inte mer än att jag suddat bort lite avslöjande text här och där)
Väl mött om några veckor eller så!
*vink*