Ballofix

Jag hade en plan.

Det visade sig sedan att det var en ganska dålig plan, men jag hade en plan.

Min plan gick åt skogen, ungefär en bråkdel av vad jag tänkt hinna göra hans med.

Först upptäckte vi att spacklet som skulle spacklas på, hade frusit.

Då måste man åka och köpa nytt spackel, och det tar tid, värdefull arbetstid en lördagmorgon som redan hunnit bli förmiddag eftersom man varit lite seg i starten.

Redan där sprack det.

För egentligen var tanken att spacklandet skulle blivit gjort redan på fredagkvällen, och fått torka i lugn och ro under natten.

Dessutom fanns där ingen ballofix, där under tvätthon i tvättstugan, så helt plötsligt kunde man inte ta bort hela den där fula och klumpiga hon, eftersom ingen står ut speciellt länge i ett hus med helt avstängt vatten.

Så min plan sprack fullständigt.

Jag som tänkt att glasfiberväven skulle vara upplimmad nu, få torka över natten, så att vi kunde måla ett lager i morgon på morgonen och nästa på eftermiddagen, jag fick istället försöka hantera min frustration över att min plan sprack.

Grovt.

Jo. Den var lite optimistisk, det var den. Det där med fredagskvällar är svårt.

Men.

Jag avskyr när mina planer spricker.

I synnerhet när det beror på att jag tänkt fel, inte kollat allt själv (“Jo, jag har spackel”) och inte ens tänkt tanken att det inte skulle gå att stänga av vattnet till bara just den tvätthon. (Nu vet jag att spackel antagligen inte bör stå i garaget, eftersom det inte tål kyla. Vilket det står på burken. Vilket han som ställt det i garaget uppenbarligen inte heller tänkt på. Vilket jag inte kollade)

Sånt här gör mig frustrerad.

Jag är helt enkelt duktigt dålig på att stå ut med att mina planer spricker.

Även om det bara gäller arbetsordningen kring en tvättstuga som ska renoveras.

Den tapeten… #horror

Stoppa plågsamma Essa-försök!

Åh, så jag skällt på henne.
“Jag förstår att jag inte är ditt first call för det är [mannen] och mamma och pappa. Det är helt ok.
Men sedan.
Sedan ringer du mig.
Eller så ber du någon av dem ringa mig.
Eller sms:a.

Jag kommer banne mig prata med dig med ett basebollträ annars, capice?!

För det har fötts barn förut.
Den här damen har också en fantastisk förmåga att bli påcyklad av fartdårar, få lunginflammation och … ja, jag vet inte hur många gånger hon sladdat förbi akuten på Sös. Och nej. Hypokondriker är hon inte. Bara utrustad med en osannolik otur och skyddsänglar som jobbar på övertid. (Ja, hon har krockat, körandes en folkabubbla – efter ett slagsmål i bilen med en geting!- och klivit ur den fullständigt skrotade bubblan med en stukad tumme. En STUKAD TUMME.)

Men nu fick jag ett sms.
Jag såg det inte först, och sen gick det inte att svara, men jag har varit med tidigare, jag vet att det tar tid att föda barn, och det är inte farligt. Bara rysligt långtråkigt och mer långtråkigt och ännu mer långtråkigt och sen väldig väldigt jobbigt och duktigt plågsamt.
Men det kan gå snett. Det kan bli på ett helt annat sätt än man tänkt sig.
Det kan bli onödigt spännande.

Så inför det här med barnafödande är jag ödmjuk.

Men sen ringer hon. Jo, hon var less, hon hade tråkigt och tyckte att det vore fint om vi fick det här avklarat nu.

Och sen, ännu ett sms, om att det visst skulle bli ett kejsarsnitt i alla fall.

Och sen.

Tystnad.

Ja.

Jag vet att det antagligen beror på att man är duktigt slut efter att ha fött barn. Särskilt om man dessutom blivit kejsarsnittad. Nej, det är inte “the easy way out”.

Förhoppningsvis sover en nybliven tandemmorsa gott nu. Hon blir blåst på den där fina frukostbrickan (nyopererad) och middagen kommer bestå av kokt potatis och buljong och kokta köttbullar men allt är som det ska och hon har bara inte hunnit skicka något sms än.

Visst?

/Ihopbitnatänder_71

Pannben – barns och deras mödrars.

Jag hoppas att han har ett tjockt pannben, pojken min, för han nöter på det en hel del.
Jag måste erkänna att jag inte riktigt förstår det hela och jag är inte det minsta nöjd med beteendet, men jag försöker att ignorera det för att inte uppmuntra det på något sätt.
Men det är svårt.
Nu har han till och med ett blåmärke där.
Inte jättestort.
Inte väldigt svullet.
Men
Ett klart och tydligt blåmärke, mitt i pannan, självförvållat.

För så gör han.
Det är ingen nyhet, men beteendet blir tydligare, sker konsekvent i samma sorts situationer, och jag mår illa av det.

Antingen sker det när jag säger till honom: Skäller på honom för något annat han gör, för något man inte får göra, något som han gör.
När jag avbryter honom handgripligen.

Eller

När han inte får göra det han vill, när han inte får sin vilja igenom, vill ha sin napp eller min “fån” eller vad det nu kan vara.

Andra barn kastar sig på golvet och sparkar med armar och ben och skriker.
Inte den här ungen.

Han böjer sig mot golvet eller lämplig möbel och skallar den. Dunkar pannan i golvet. Först försiktigt, sen hårdare och så pass hårt att det uppenbarligen gör ont.

Nu finns där en bula, en blå liten bula.
Ingen unge dör av en blå bula, men mamman får ont i magen av det och hade föredragit om han kastade sig på golvet och sparkade och skrek istället.

Mamman känner sig en smula frustrerad och maktlös.
Mamman gillar inte blåmärken på sin onge.
Mamman hoppas att pannbenet är stadigt, för än är det ett år kvar tills den egentliga treårstrotsen, och hon slipper gärna förse barnet med cykelhjälm till vardags.

Allt annat än gallimatias

Det är mycket nu.
Ännu en “fas”

Nu erövrar barnet språket. Han har helt klart koll på vad jag säger och vill, och själv vill han också en massa, och berättar om det.
Det händer att jag förstår vad han menar, men han kommunicerar för fullt.
Jag får skylla mig själv om jag inte hänger med i svängarna.

Det är tur att barn är kloka, och upprepar vad de vill tills tjockskallen med de långa benen begriper.

“Oa’n” är obegripligt tills barnet står och sträcker sig nedanför köksbänken.
Tillslut fattar mamman. “Är du törstig? Vill du ha vatten?”

Vi står och väntar på en buss, vi ska hem till mormor. Förbi kommer en hjullastare. Barnet pekar och förklarar: “Tator” (r:et ligger långt in i munnen, gränsar till ett j)
“Bil” och “Buss” har han björnkoll på.

Han blir glad när vi bär hem pulkan från Mormor (där vi glömde den sist).
Han blir förtvivlad när vi inte LEKER med den, utan går direkt från bussen och in i porten (sen kväll, pyamasåvällingdags) utan att passera Snödriva.
“Ull’a!!”
Jag lovar dyrt och heligt att vi ska åka pulka i morgon och när man lovar ett barn något så är det lag. Så i morgon ska vi ut och åka pulka. No matter what.
Det är lätt att höra vad han säger, det är ett ord han använt mycket – på dagis.
Jag har aldrig hört det förut.

Vi sitter och bläddrar i en av pekböckerna.
Han visar: “Boll”, “bil”, “bapp”, “tåg”, “uff”
Fram och åter, och han vet minsann vad som är vad.

Vi är hemma hos Carina och helt plötsligt pekar han upp mot taket och bä-ä-ar. Och mycket riktigt. På köksgardinerna finns det en massa stiliserade får.

Att han förstår vad som är ok och vad som inte är det blir tydligt när han upptäcker att han kan klättra upp på tv-bänken. Då når man knapparna på tv:ns översida och om knappar tycker man. Mycket.
Mamman gillar inte projektet.
Rent principiellt vill hon inte ha barn uppepå möbler.
Dessutom kan man ramla ner, man kan välta en tv, mycket kan gå snett där.
Så mamman säger: “Gå ner från TVbänken, hjärtat”
Barnet bara: Ja, mamma.
Eller inte.
I själva verket säger barnet “Ja-a”, nickar och skiter i att kliva ner, utan fortsätter lyckligt att spela flipper på tv:n.
Mamman säger till igen. Och igen.

Sen lyfter hon ner pojken, och med det ramlar himlen ner över Haninge.
Tårarna sprutar. Duploklossar flyger. En panna dunkas i ett golv. (Ok..?)
Sen kommer barnet på att han minsann ska ha en napp.
Och det ska han ju inte, för det ska man bara ha när man ska sova.
I över en kvart är barnet urförbannat.
Det där med att krama och trösta är helt meningslöst för jag, den onda mamman, är bara den hemskaste människan i världen och det finns ingen gräns på misären här.

Och jag tänker stillsamt.
Ok.
Du är 20 månader.
Det är drygt ett år kvar tills du är en trotsig treåring.
Här gäller det att vara konsekvent, tydlig och oändligt envis, annars kommer jag få ett litet helvete då.

ARP del 2

“Jo, telefonin fungerar inte därför att det hus du nu bor i förut var ett UPC-hus, ditt bredbandsmodem behöver vi därför byta ut. Jag skickar hem ett nytt till dig, så fort du har det kommer telefonin att fungera.”

Gott.
Bra.
Enkla lösningar tycker jag om.

Och när nu bredbandet fungerar kan man ju börja bry sig om mindre viktiga detaljer, som IP-telefoni och kabelTV och sånt.

Något dygn senare klappar bredbandet ihop.

Eh?

Jag ringer Comj*vl*Hem igen.

“Jo, det verkar som om man redan registrerat ditt nya modem…”
“Du menar det som kommer att levereras på andra sidan om den här långhelgen, på måndag eller mer troligt inte förrän på tisdag?”
“Jo…”

Jag tror jag blir knäpp på det där företaget!?

Minns ni det där med ARP-förfrågningarna? Hur det fungerar med DHCP?

Nu har alltså någon IDIOT registrerat på mitt nya modem, det som inte levereras förrän långt senare, det modemets mac-adress.
Så när jag med mitt gamla modems mac-adress snällt frågar en DHCP-server om ett IP-nummer får jag inget svar.
Vilket känns ungefär som FuckYouBigTime.

Nej. Bredbandskollaps är ett I-landsproblem, visst är det så, men det är också mycket opraktiskt att vara utan sin blogg, sin mail och sin msn när alla tror att man ligger och föder barn istället, eftersom man inte är online någonstans.
Det är också mycket opraktiskt att vara hänvisad till sms och mobiltelefoni istället för att kunna eniroa fram adress- och telefonuppgifter, kunna surfa och kolla försäkringsbolag för det kommande barnet, handtag till köksluckorna, busstider och allt annat som jag dagligen använder mitt bredband till.

Men till slut kan jag hämta det nya modemet.
Kopplar in det.

Heureka.

Funkar kalasfint.

Eller inte

Jorå.
Jag får ett IP-nummer.
Jag får en subnätmask. (Till ett B-nät?!)

Men.

Jag får ingen Default Gateway.
Jag får ingen DNS.

En Default Gateway är nödvändig, det är en server från din ISP (Internet Service Provider, remember?) som helt enkelt är din “port” ut till Internet. Ytterdörren. Utan den står du och trycker näsan mot en vägg och viftar med ditt fina ip-nummer men kommer inte UT!

En DNS är fiffig uppfinning. Det är den server som läser, och översätter, ditt mål: Du skriver vart du vill surfa i din browser, t.ex. http://www.dn.se.
Men var finns DN? Vilket IPnummer har DNs servrar?
JAG vet inte.
DU vet antagligen inte.
OM du vet kan du skriva http://ipnummmer istället, och antagligen komma någorlunda rätt men nu är ju vi människor sämre på att komma ihåg tolvställiga sifferkombinationer än ord…

…men DNSen (Domain Name System)fungerar i princip som en telefonkatalog:
“Ok, du vill till http:\www.dn.se, ok, vänta, jag kollar…du ska surfa till 62.119.189.4, där bor DN. Trevlig lässtund!

Så där sitter jag med mitt nya bredbandsmodem, med ett ip-nummer och fortfarande ingen surf.

De är rätt olyckliga nu, på Comhem.
Min logg där är rätt full av rätt mycket anteckningar från rätt många människor som gjort fullt tillräckligt med misstag utan att sedan kunna rätta till dem.

“Jo, en tekniker måste nog titta på det här, på torsdag…”
“TORSDAG!? Nej. Du förstår, den senaste månaden är det lättare att räkna dagarna mitt bredband har fungerat än de dagar det inte fungerat.
En tekniker kommer titta på det här SÅ FORT SOM MÖJLIGT. Det betyder att det INTE kommer att ligga i en “inbox” till på torsdag.
Det kommer att ligga ÖVERST i en inbox mycket kortare tid än så, förstår vi varandra?”

…och det gjorde vi tydligen, eftersom bredbandet just kickat igång, och det bara är onsdag förmiddag.

Så nu har jag väntat in de nylackerade köksluckorna.
Nu har jag väntat in ett fungerande bredband.

Nu är det bara skorven kvar…

Hungerattack!

Jo. Jag kan ju bli så där TOKhungrig. Vis av diverse erfarenheter har jag nu alltid alltid ett par äpplen i handväskan, och som yttersta reserv en kexchoklad.

Ibland lär man sig den hårda vägen.
Eftersom jag blev så där AKUThungrig och inte hade något vettigt ätbart i handväskan.
Jag står alltså på en tunnelbaneperrong, på Slussen, närmare bestämt och håller nästan på att dö.
I det här läget är det kris.
Äter jag inte kommer jag börja må illa, och det tar mig drygt 30 minuter att ta mig hem till kylskåpet.

DET går ju inte an.


Desperat går jag fram till godisautomaten på perrongen, ibland finns det äpplen i dem…

…och jag har tur, får fram sju spänn och får ett rött industriäpple i utbyte. Men vad gör man inte?

I samma ögonblick kommer min tunnelbana, och jag sätter mig till rätta, en smula lättad, över att ha hävt krisen, tar fram äpplet för att ta bort gladpacken det är insvept i.

Ooops.

Inte gladpack.

Krympplast.
Äpplet är lagt i KRYMPPLAST.
Striden börjar.
Jag har alltså ingen sax, ingen kniv…
Bara tänder att tillgå, och jag biter tag i en skarv och drar, tappar taget, biter mig i läppen och kommer att tänka på den där låten med Povel Ramel…

…och kampen fortsätter.
Jag skojar inte, jag lyckas tänja ut plasten närmare en DECIMETER innan den brister och jag äntligen får ut äpplet.

DN skriver om fenomenet med frustrerande förpackningar.
Men att kalla det folksjukdomar kanske är att ta i?

Navelskåderi

I går, i bilen, fortsatte vi samtalet, när vi åkte från cafét hem till honom. Jag var frusen som jag alltid är när känslorna varit större än vad som får plats i kroppen och då var konceptet FamnHamn mycket lockande och han såg logiken och det goda i det. Vi pratade bland annat om sanningen i uttrycket opposite attracts och hur sant det är för oss, för i så mycket är vi mycket olika. Spännande är det, men ibland också ordentligt frustrerande, eftersom det ställer krav på väldig tydlighet -det är så lätt att tänka och tro att man vet något om hur den andre tänker och känner som man egentligen inte har en aning om.
Det är viktigt att lyfta blicken ur sitt eget perspektiv, sin egen upplevelse och påminnas om att den inte självklart är sann bara för att den är min.

Om det kan man läsa kloka ord här

Klickar du istället här får du se en mycket vacker navelskådarbild.