Om ljus och mörker

Du, din blogg är bitvis väääldigt mörk…

Förvånat utbrister jag: “Tycker du?” och så bläddrar jag tillbaks.
Hittar inlägg jag inte alls minns att jag skrivit, förvånansvärt många såna och visst.
Somliga är sorgsna, och ganska många lyckliga, men även de glada har ofta en lite sotad kant, en bitterljuv ton. Många av de mörka har en galghumoristisk knorr.
Ja. Det är högt och lågt och så är det eftersom jag är sån. Även i mina lyckligaste stunder är jag ohyggligt medveten om hur tunn linjen mellan lyckan och katastrofen är, och aldrig aldrig aldrig kommer jag ta min onge för given.
Det går inte en dag utan att jag tackar Gud för att han tillslut kom till mig, ongen min. (Nej, att jag tror att min onge är Gud, fullt så stor är inte min hybris.)

Livet är sånt. Det nattsvarta är sällan helt och hållet beckmörkt, ofta kan ett skratt glimra till även i den värsta förtvivlan, och ofta finns det en skugga av saknad eller sorg i de glada stunderna.

China Glaze – Black Diamond

Det här nagellacket trodde jag var svart. Men inte förrän efter fyra lager blev det det, innan dess var det grått och klart tydligt grönt, beroende på ljuset.

En massa ofog.


Så.
Nu har jag lärt mig en sak till!
Det är ju bra, jag som tycker om nya erfarenheter och kunskaper.
Somliga är ju inte bara trevliga, men det är å andra sidan bra att öva galghumorn en smula!

Jag ägnar mig nämnligen åt OFOG!

Tydligen.

Vad det handlar om misstänker jag och misstankarna får jag bekräftade av en av de tidigare omnämnda kontrahenterna i fantastiska fyran.

Frågan är om det är självförvållat?

Fredag för två veckor sedan var, här i Stockholm, en fullständigt fantastisk vårdag. Inspirerad av solskenet och de spirande krokusarna föreslog jag för min brukare (Jo, det heter så?!) att vi skulle ta en rejäl långpromenad i vårsolen.
“Okejrå” sa han, och utrustade med varsitt par solglasögon for vi iväg. Till Hornstull, sen längs med årstaviken mot och förbi skanstull, med sikte på något trevligt fik på söder. Att gå upp mot östgötagatan kändes tråkigt, där var det ju skuggigt, visst kan man väl komma upp mot Renstiernas gata lite senare?
Så gick det till när jag hittade oss i Blecktornsparken.
Blecktornsparken är en trevlig park.
Det finns till och med en lekpark, med en parklek.
Full fart.

Det finns ETT stort problem med Blecktornsparken bara.
Särskilt om man, som jag, jobbar som personlig assistent, och skjutsar någon som sitter i en rullstol.

Ni, som gnäller över tunga barnvagnar. Jag säger bara en sak:

TUNNISAR!!

När vi väl tagit oss upp genom parken, och befinner oss på Söders Höjder (Jo, det finns skäl till att de kallas så!) så är yours truly ordentligt svettig.
Sällan har en Smoothie och en Hallonpaj varit så god!

Dagen efter hade jag ont i höfterna. Och det var lixom någon sorts tryck i bäckenet. Det har återkommit då och då sedan dess. Ibland mer, ibland mindre. Helt plötsligt har jag börjat att aktivt undvika trappor. Helt plötsligt är det faktiskt helt otänkbart att springa för att hinna med en buss eller tunnelbana.
Det kommer fler.
Och igår, när jag träffade kära Morceleb kommenterade hon att jag haltade lite. Ont i höften sa jag och suckade.
Sen blev det värre.
När jag åkte hem med tunnelbanan, sent sent på kvällen pratade jag i telefon med Gigjoe och suckade och sa: Man skulle ju fasen ha ett par kryckor.

“Jag har ett par här, vill du låna dem?”

Så nu är han snart på väg hit med dem. Ett par KRYCKOR!?

På tisdag ska jag ringa barnmorskan, Carcol säger att såna lånar ut någon sorts undergörande resårstöd för ofogade bäckenben.

…och jag skrattar: Exakt när i en graviditet är det man ska må så där strålande underbart, det ska bara lysa om en av lycka, välmående och harmoni?

Vi skrattar ihop, över msn, och konstaterar att det nog var den där kvarten i förra veckan 😉

Du och jag, Murphy…


Nej. Inte var jag ensam drabbad häromdagen, av Murphys attacksällskap, men nog fick jag ta konsekvenserna av det, absolut fick jag det.
Tillslut skrattade jag bara åt det hela…

Det började med ett telefonsamtal i tisdags. 15.50. ringde min arbetsgivare, man ringde från jouren och frågade om jag kunde hoppa in och jobba, NU, kris var det.
Jag befann mig på medborgarplatsen tillsammans med Mannen, vi hade just fikat lite och var på väg till Barnmorskan för en sån där rutinmässig träff. Jag var glad i hjärtat över att han både velat göra mig sällskap och dessutom inte fastnat i jobb, trafik eller andra konstiga omständighetr.
Så nej, jag tänkte absolut inte släppa allt och åka och jobba.

Med lite raska ben går vi söderut på Götgatan, och när vi kliver in genom porten ringer det igen. Nu är det en annan av mina kollegor på Jouren: Det är DU som SKA jobba nu, enligt schemat! Va, säger jag?! Nejnej, jag jobbar i morgon, eftermiddag och natt. Men hon insisterar, jag har läst fel på mitt schema och där jag står, hos barnmorskan, någon minut ÖVER fyra – alltså är vi något sena – kan jag knappast argumentera: Jag har inget schema, bara min egen kalender, och den kan jag ju ha skrivit fel i… Jag faller till föga, och lovar att ta nattpasset åt minstone.

Barnmorskebesöket rymmer inga överraskningar, allt är som det ska, utom mitt blodvärde, vilket inte förvånar någon, efter mina leverpastej-brocoliseanser. Man kan ju undra hur det varit UTAN dem? Kanske ska jag försöka komma ihåg att ta någon järntablett mellan varven också…

Efteråt föreslår jag middag på stan tillsammans, men mannen måste återvända till den konferens han övergivit några timmar för det här mötets skull. Han är stressad och sliten, och … ja, han jobbar för mycket, det är så. Vi pratar lite om det, där i snålblåsten på götgatan och när vi passerat skånegatan med tio meter så gör jag bara en armkroksvändning på 180o och säger: Nej, du ska inte åka tillbaks, nu äter vi middag. Om jag har varit “familjeangelägenhet” under hela eftermiddagen kan jag gott vara det under kvällen också, och så äter vi gott på Koh Phangan.

Men under hela den här tiden, både besöket hos barnmorskan och middagen har jag en gnagande obehagskänsla i magen: Har jag verkligen gjort bort mig, skulle jag ha jobbat nu!?

När vi har ätit åker jag till jobbet: OM någon kastats in där för att jag gjort bort mig så uppskattas det säkert om jag kommer tidigt. Dessutom: Klockan är strax före sju, vad ska jag göra i 2½ timme på stan? Gå och dra?
E-L och min brukare blir överraskade över mitt glada dörrplingande. Kommer du NU?!
Jo, vi är helt överens, jag och E-L. Hon skulle ha jobbat nu, hon och jag har koll på vårt schema, det är mer än man kan säga om jourtjejen som ringt mig och mitt maggnag ersätts av lättnad över att jag inte gjort bort mig, och irritation över att jag blivit orättfärdigt “anklagad”.
Men jag skickar hem E-L, det är ju ingen idé att vi är två där, och generöst bestämmer vi att både hon och jag skriver upp arbetstid i några timmar: Det är inte VI som goofat.

Ofta kan jag sova några timmar under natten, även om min tjänst är “vakande” natt. Jag törs aldrig RÄKNA med att kunna sova, och jag undviker att boka in viktiga saker under förmiddagen efter ett nattpass. Den här natten blir sisådär. Jag sover några timmar; jag är lättväckt och somnar inte självklart om när sen lugnet lagt sig igen.
Vid fem tröttnar jag på att snurra i sängen, bäddar efter mig och går upp och gör te. Läser lite. När telefonen ringer fem minuter i sju – skiftbytet är ju då, vid sju, blir jag inte det minsta förvånad…
Kollega C har nyligen blivit sjukskriven, istället ska H vikariera. MEN H blev sjuk här om dagen, så istället ska A jobba. Och nu ringer jouren. A har blivit sjuk i natt, man jagar folk… Jag bara skrattar: Jag sitter ju inte i sjön, jag har ingen tid att passa; men jag hälsar till tjejen att hon kan nämna för den kollega som ringt mig igår att JAG läst rätt på MITT schema och att jag vore glad om hon kunde göra det i fortsättningen också…

…och någon timme senare ringer Den jourtjejen, ber så mycket om ursäkt, och jag har ju förstått att de nog har de rätt kaotiskt där…
…och hon jagar fortfarande folk, och hos min brukare kan man inte “kasta in vem som helst” eftersom han inte bara har ett fysiskt handikapp utan framförallt kognitiva handikapp.

Lite senare ringer hon igen, hon har någon på lut, undrar om jag tror att det kan fungera, jag lyssnar och tänker; jo det kan nog gå. Han har inte varit här förut, men skicka hit honom så vi går parallellt i några timmar så får jag introducera honom lite. Jo. Klockan ett ska han komma. Perfekt.

Tror ni jag blir upprörd när ingen kommer klockan ett? Ens förvånad?
Halvtvå ringer jag upp jouren; min chef svarar. Jo, man ska försöka lokalisera honom, något kan ju ha hänt, fastnade tunnelbanor etc. Kvart i två kommer han. Efter just lite tunnelbanestrul, men framförallt hade han promenerat vilse efter en krokig vägbeskrivning…!

Vid fyra åker jag hem.
Då är jag fortfarande vid ganska gott mod. Lite på-stan-fix, och sammanstrålning med Fröken Moe för lite kram och middagshandling: mer broccoli. Hon har vägarna åt “rätt” håll, och jag får välsignat skön skjuts hem, slipper ännu en halvtimme på tunnelbanan.
Väl hemma är jag så sänkt att jag inte orkar laga någon mat, istället räddas jag av någon sorts fryst pastapåse från Findus.

Jag fyller i min timrapport. Jag har jobbat 21 timmar i sträck. Ja, när det blir så här, folk blir sjuka och så, så har man dispenser eftersom man inte kan ÖVERGE människor som behöver vård, man FÅR tydligen jobba så länge, så något lagbrott är det inte men jag är tacksam över att det sker så sällan som det gör. Det är INTE värt pengarna.

Men nu har jag väl betat av lite murphy för ett tag framöver…!

Och ja. Idag är jag ledig.

Välsignat ledig.