Köttvärlden.

Dagens snackis måste nog vara nyheten att några representanter från LRF stått utanför en skola i Nyköping och bjudit på hamburgare, då skolan annonserat att man kommer ha en “köttfri dag” i veckan.

Men varför kan man inte ha en köttfri dag i skolan?

– Det kan man väl ha, det är inte det vi är emot. Vi vill bara att ungarna ska få ordentligt med näring alla dagar. Det är särskilt viktigt för tjejer som växer, idrottar och ska bli snygga. De har ett väldigt stort järnbehov och jag tror inte att man alltid tänker på flickorna. De har kommit i skymundan för de ställer sig inte upp och skriker direkt.

Uttalandet har naturligtvis genererat en del … uppmärksamhet.

Tankesmedjan i P3 delade på sin facebook-sida den här bilden

…och i kommentarerna konstateras det glatt att Smeagol visst gillar fisk, som innehåller en hel del protein, likväl är Smeagol inte vald till Man Of The Year – än.
Någon annan konstaterade också att tjejen på bilden är Tyra Banks, och hon ska visst vara vegetarian.

– Vi gör ju det här för att vi vill att frågan om varför kommunen har tagit beslutet att införa en köttfri dag ska komma upp. Vi tycker att de har dåliga kunskaper om de här frågorna. Dessutom går de ut och talar om att vi producerar en dålig produkt. Vilka andra företagare prickar de på det sättet?, säger Lovisa Norberg, medlem i LRF och den som anordnar hamburgarutdelningen.

Hon säger sig också vara förvånad över hur starka reaktionerna har blivit.

– Det debatteras tydligen väldigt mycket. Sedan tycker jag att korna har kommit i skottgluggen bara för att de släpper ut så mycket gaser. Korna de fiser men det kanske vi också gör om vi äter bönor istället för kött. De siffrorna har vi inte.

Personligen kan jag inte sluta skratta åt det här vansinnet. Kan det kanske vara en konstfacksinstallation, alltihop?

Någon som inte skrattar lika mycket som jag är den stackare som är ansvarig för sociala media på LRF Sverige i dag.

lrf

Så vi konstaterar att inget annat än nötkött innehåller livsviktigt protein för att tjejer ska kunna bli snygga.
Hur ska vi då ta oss till med huserandet av korna?
De är ju helt uppenbart livsfarliga:

DN rapporterar: Kor släpte väder – sprängde lada

Bilden kan eventuellt vara manipulerad.

 

Jag finner ingen annan råd än att förbjuda nötköttsproduktion.
Det är lika bra att vi lägger oss ner och självdör allihop, för vem vill konfronteras med risken att bli eller möta en ful tjej?

Prinsprinsessan

Lilla Essingen provsnurrar en av sina nyärvda klänningar. Jo, den funkar!

Jag läser i The Huffington Post:

The modern princess culture seems to be that you can wear a pink dress and still climb a tree. You can love to dance and twirl and still play baseball. You can wear a crown and overalls. I think this message is fine. And I agree with it. Kids — you can do it all!

Except the point isn’t “kids, you can do it all,” it is GIRLS can.

Visst känner jag igen tankemönstret.
Jag är lika frustrerad över det som skribenten men faktum är – Att vara en “pojkflicka” är lite fräckt, vi uppmuntrar flickor till att ta plats (men samtidigt är vi barn av våra föräldrar, vår uppväxt och visst sjutton premierar vi “snälla” flickor och “busiga” pojkar) och vi köper praktiska och robusta kläder till dem (även om det skiljer avsevärt i storlek mellan en flicktröja i stl 104 och en pojktröja! Flickor behöver nämligen inte lika mycket rörelsevidd!) för att underlätta aktiv och utforskande lek. Men bilden av vad som är “tillåtet” för en pojke inte lika generös som den börjar bli för en flicka. Flickor får vara tuffa och modiga, men pojkar som vill vara “flickiga”, som leker med dockor, som gillar känslan av hur en kjol fladdrar runt benen, som är lite försiktiga, lite blyga blir ifrågasatta. Kanske inte uttalat, men ifrågasatta blir de.
Till och med av de allra närmsta. Av en mormor som älskar högt och vilt, av de egna kompisarna på Dagis, av äldre syskon.
Inte av illvilja, självklart inte av illvilja, utan för att det är så vi är vana att tänka.

Nu har jag just en sån liten pojke.
Han älskar Thomas tåget och Blixten McQueen, han gillar att titta på Dinosaurietåget på Bolibompa, och tycker att “Ringaren i Notre Dame” är rätt läskig.
Han gillar att ha klänning. Inte alltid, men ibland.
Jag uppmuntrar honom.
Inte för att jag – som någon trodde – önskar att han vore min dotter istället, utan för att jag tror att det är bra att för barn, för människor, att få vara allt. Starka, svaga, fina, modiga, fula, rädda, röjiga, stillsamma. Jag tror också att det är viktigt i ett vidare perspektiv.

Den blå hello-kitty-klänningen är urvuxen nu, men återigen gick han och jag bland stånden med billabong-t-shirts och där hittade vi en ny. En större. Lika prickig och med samma vingar på ryggen. Jag frågade min onge om han ville ha en ny klänning. Jo. Det ville han, han valde en röd, och bar lyckligt hem  den  till hotellet.

Glatt har han burit den, dansat runt med den fladdrande runt benen, och jag har funderat en hel del över vilken bild av pojkar, en pojke får. För pojkars “roll” innehåller ganska mycket mer “negativt” än vad flickors traditionella roll innehåller. Pojkar är bråkiga. Pojkar slåss. Pojkar lyssnar inte.
Hmm.

Pojkar växer upp till män och vilken bild av män har pojkar som växer upp?

Jag kände en gång en man som sa att bara en man som är ohyggligt trygg i sin manlighet kan bära klänning offentligt.
Jag tror det ligger något i det.
Jag tror också att den sortens förebilder är jätteviktiga, om vi på allvar vill att inte bara flickors bild av världen och sig själva ska förändras, utan också pojkars.

Klänningen då? Jodå. just den prickiga ligger i tvätten just nu. Igår valde han en lila, med svandunskant (!! När jag var barn var allt i grön, brun eller orange manchester…)
Hemma dansade han glatt, och var bekymrad över att vi inte hade några strumpbyxor, för det har Molly när hon har klänning. Ett par långkalsonger och strumpor i samma färg blev en acceptabel kompromiss.
Sen, när vi kom till dagis blev allt fel. Jackan gick att ta av, skor och mössa likaså, men täckisarna…
Nope.
Katatonisk vägran, ordlös förtvivlan.
Då frågade jag, försiktigt (så att inte kompisarna skulle höra) om han ångrat sig, om han inte ville ha klänning på sig längre?
Jo.
Så var det.

Så vi trollade fram en t-shirt istället.
Det finns nämligen ingen lag som bestämmer vad en fyraårig pojke ska ha på sig för kläder på dagis.

Leve Leklusten!

Jag har ju bloggat en hel del om barns lek och hur vi vuxna överför vårt genusstereotypiska tänkande på barn tidigare.

Därför blir jag jätteglad när jag ser den här artikeln i Dagens media.

Leksakskedja tar strid mot könsstereotyper

I Leklusts senaste katalog kör en pojke i spidermandräkt en dockvagn medan en annan pojke plockar med plastkastruller på en spis. Samtidigt är flickorna fullt upptagna med att trampa trampbil.

Jag känner inte till Leklust sedan tidigare eftersom de dessvärre inte har några butiker i Stockholm, men här kan man titta på katalogen i PDF-format.

Nu kan man, om man är petig, påpeka att alla uppslag inte är lika snygga som det här, men det är en god början!

Som man ropar får man svar

Hemma hos sin pappa har min onge en rosa dockvagn, ärvd efter sin halvsyster. Han älskar den men mycket sällan sover dockor fridfullt i den.
Nej.
Han leker på ett annat sätt. Han har Blixten och Mac och Rödis och Finn McMissile i den, och så kör han rally.
Han kraschar vilt och vi försöker påpeka de inredningstekniska konsekvenserna av hans framfart men vi talar för döva öron. Han brukar runda av “samtalet” med att knuffa den nedför trappen. Eller baxa den uppför samma trapp.

Barn leker med de saker de har tillgång till, och barn leker olika. Det finns barn som är stillsamma, som kan sitta och titta på myror i en myrstack i evighet. Det finns barn som älskar att klättra i träd, som ständigt ramlar ner eller aldrig faller. Det finns barn som inte kan springa, och det finns barn som inte kan annat än just springa. Vissa barn älskar att sortera knapparna farmors knappask – sån var jag – medan andra barn använder samma knappar som ammo till en slangbella gjord av en tom toarulle och en trasig ballong.
Barn leker olika, och olika barn leker olika och ärligt talat har det ganska lite med biologiskt kön att göra men ganska mycket med vad för leksaker (och andra saker man kan leka med!) som barnet har tillgång till och också hur barnet får tillgång till dem. Hur de säljs in.

Därför spelar det roll att leksaksföretag tillverkar leksaker för flickor och pojkar och inte för barn. Lego är bara ett exempel. Det finns många, men Lego sticker i ögonen mer än andra eftersom jag, och min generation (som är födda på 70-talet) minns ett annat Lego, ett Lego som inte alls var så könssegregerat. Vi förväntar oss helt enkelt mer, bättre just från Lego.
Gällande Mattell, Disney etc har vi inga illusioner. Där vet vi vilken misär som råder.

Jag tjatar.
Tänk om “flicklegot” Lego Friends olika lådor; veterinärkliniken, cafeet, skönhetssalongen och allt vad det nu är fick ingå i Lego City isället, tillsammans med brandstationen, polisstationen, hamnen och tågen? En kollektion Lego City för barn istället för flickor respektive pojkar.
Svårare än så behöver det inte vara.

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=CrmRxGLn0Bk&w=560&h=315]

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=oe65EGkB9kA&w=560&h=315]

Hej Femtiotal!

Jag fick ett mail från Lego som svar på den här postningen

Takk for at du kontaktet LEGO® Direct, det er alltid hyggelig å høre fra en ekte LEGO fan.

Jeg vil takke deg for at du tok deg tid til å skrive til oss. Det er viktig for oss at kundene våre er fornøyde og vi tar alle komentarer som kommer inn svært alvorlig.

Vi har fått mange forskjellig kommentarer når det gjelder vår nye serie LEGO Friends, både positive og negative.
Det finnes selvfølgelig mange jenter som liker de produktene vi har nå, men vi har studier som viser at det kun er en liten prosent av våre jentefans som ville ha disse produktene og vi ønsket å utvilke et produkt som inviterte flere fra denne gruppen til å oppleve gleden av LEGO konstrukjsonslek.

Vi har i lang tid mottatt kommentarer og ønsker om en LEGO serie som appelerer mer til jenter. LEGO Friends serien har kommet som en respons til disse kommentarene og ønskene.

Under en utviklingsperiode på over fire år har det blitt gjort både antropologiske og etnografiske studer for bedre å forstå forskjellen i motivasjonen, verdier og ønsker gutter og jenter har. Vi har gjort studier i fokusgrupper og i barnas hjem, med tusenvis av barn og foresatte over hele verden. Med den nye Friends serien føler vi at vi har kommet frem til et produkt som svarer alle de ønskene som har kommet gjennom denne perioden. Vi har blandt annet funnet at jenter er mer interesert i rollespill og små detaljer.

Under utviklingen av dette produktet fant vi at jenter 5-9 skjønnte at meningen med minifiguren var å utforske LEGO verdenen, men de kunne ikke identifisere seg med LEGO sin standard minifiurs urealsitiske utsende. Vi har hørt på hva barn (og mødre) har bedt om gjennom hele konseptutviklinen og de ville ha en minifigur som var mer detaljert, stilig og feminin.

Vi vet at ikke alle jenter vil like denne serien, mange vil foretrekke våre andre serier som LEGO City, LEGO Harry Potter, LEGO Star Wars, eller å bygge med våre brikke-esker. Vi har fremdeles det samme gode utvalget, dette er ikke et produkt som vil erstatte noe annet, men kommer i tillegg. Jenter og gutter kan velge den serien de selv helst vil ha.

Jeg vil igjen takke deg for at du skrev til oss og delte dine kommentarer og følelser angående denne nye LEGO serien. Vi setter stor pris på alle tilbakemeldinger vi får og vi ser på disse som en stor hjelp for videre utvikling både av bedriften og de individuelle seriene, som denne nye LEGO Friends serien.

Har du noen spørsmål angående dette, eller annet, er det bare ta kontakt. Du kan svare på denne emailen, eller ringe oss på 00800 5346 5555, mandag til fredag fra 09:00 til 17:00.

Med vennlig hilsen,

Cathrine Olsen
LEGO Direct

Tankevurpan är monumental.
Lego gafflar in sig i ett hörn, där Lego-varumärket allt mer nischas mot pojkar, pojkars lek och pojkars förebilder.

Det får de – rättvis – kritik för.

Flickor känner inte igen sig i ninjago-legot.
Kanske inte jättekonstigt när det är extremt nischat mot pojkar, roller som vi ger pojkar och män, och säljer in det just som ett pojklego.

Så man funderar, man undersöker och man frågar: Hur vill flickor leka?

Och vi hamnar i samma tjafs som vanligt. Rosa, fjärilar, små läppstift, bratzifierade figurer, cupcakes och skönhetssalonger. Flickor gillar rollspel. (Pojkar leker inte rollspel när de leker starwars, alltså?)

LEGO.
Femtiotalet ringde just.
Det ville ha sin kvinnosyn tillbaka!

———————————–

Missa inte artikeln i DN om Legos förödande avveckling från kreativ leksak till alla barn till att bli någon sorts … ja, jag vet inte vad. Sorgligt är det.

Bilden är lånad härifrån (Crave, the gadget blog:”Lego Friends range patronises girls with dull stereotypes”)

Lego tänker till

Lego har tagit fram ett nytt legotema. Man har fått stark kritik för att man är så vinklade mot pojkar, med StarWars-lego, riddarlego, piratlego och tekniklego så nu kommer LegoFriends.

Vi får lära känna Stephanie, Mia, Andrea, Emma och Olivia, de bor i Hearlake City och “är alla verkligen fantastiska med sina egna unika personligheter och egenskaper”
Surfar man in på LegoFriends kan man göra ett litet test, om man inte lyckas bestämma vilken karaktär man är just idag, på egen hand.


“Andrea jobbar på Parkcaféet och älskar att severa läckra rätter, när hon inte sjunger med sopborsten som mikrofon och dagdrömmer om sin stora konsert.
Det är här LEGO Friends träffas i Hearlake city för att ta en milkshake eller en hamburgare och ha kul!”

“Hjälp veterinären att göra alla de söta små djuen friska igen! Undersök dem på undersökningsbordet, ta tempen, använd isomslaget, lyssna på hjärtslag och ge djuren medicin. Väg dem på vågen och ta röntgenbilder! Dekorera burarna med fjärilar, nyckelpigor och blommor. Innehåller tre djur samt minidockorna Mia och veterinären Sofie.”

Efter allt hårt arbete på veterinärkliniken är det tur att det finns någonstans att vila lite.

“Det är en hektisk dag för skönhetssalongen Fjärilen! Emma älskar denna lilla salong vid centrum av Heartlake City! Här kan man handla läppstift, smink och hår-tillbehör! Emma och alla hennes vänner kommer att se fantastiska ut med sina nya solglasögon, läppstift och nya frisyrer. Fixa iordning flickorna inför alla evenemang och kalas med salongen där du kan ändra interiören! Inkluderar minifigurerna Emma och Sarah.”

Visst känns det fräscht och fint?!

Snälla LEGO.

GE FAN I ATT BESTÄMMA ÅT MIG VAD MIN ONGE SKA LEKA MED.
GE FAN i att klistra blommor och fjärilar på alla “tjejsaker” och lasersvärd och dinosaurier på alla “killsaker”.

Tona ner de vansinnigaste attributen, och jag lovar att ni dubblar er marknad – då kan nämligen små pojkar önska sig “Olivias uppfinnarverkstad” eller “Stephanies husdjurspatrull” också, barn är nämligen inte lika trångsynta som produktutvecklarna och marknadsföringsfolket hos er på LEGO!

Om Hollys kompisar.

Ingen som känner mig och hört mig berätta om min älskade onge kan ha missat Blixten.
När barnet var yngre hette han “Lissmakiin” [Blixten McQueen]. Nu är uttalet klart som vatten och Blixten har massor av kompisar. Jul, födelsedag och en och annan spontanpresent från både pappan och mamman. Han leker med sina bilar, de är hans kompisar, de är levande för honom, han pratar om dom som personer och inte som bilar, och det är inte alls konstigt, hela persongalleriet kommer från en film där bilar pratar, gör bort sig, är pinsamma, tycker om varandra och skrämmer traktorer.
Blixten är alltså en röd racerbil. Hans bästa kompis är en rostig gammal bärgningsbil. Han bor i staden Kylarköping, där Folkabussen Filmore och Porschen Sally och Brandbilen Rödis och Doktor HudsonHornet och alla de andra kompisarna bor (Var blev Hudson Hornet av i andra bil-filmen?)

Så långt, filmen Bilar.
Vi har sett den.
Vi har sett den så många gånger att vi nött ut en dvd-skiva.

Vi har sett filmen med små kortfilmer och lyckan var stor när Bilar2 kom. Ännu en långfilm att älska. Blixten och Bärgarn ger sig ut i världen och lär känna nya kompisar, och råkar ut för en rad Skrotisar, bovar. Hjältar i filmen är, Förutom Blixten och Bärgarn, Finn McMissile och Holly Blinkers, två superhemliga agenter. McMissile i gammal god Bond-stil, och Holly mer Mission Impossible-inspirerad. Hon är cool på riktigt.

Mamman är glad i hjärtat över den här lilla detaljen. En bil, som klart uppfattas som “tjej” är lika mycket hjälte som någon av de andra, hon är lika modig, lika smart, lika stark som de andra och är kort sagt tokfrän. (Dessutom lila!)

Så, det är klart att mamman vill skaffa sin onge en Holly Blinkers.

Så när jag passerar leksakshyllor på Ica, råkar gå in på en leksaksaffär tittar jag just efter Holly.
Jag hittar alla de andra hjältarna.
Jag hittar en himla massa ANDRA kompisar också, bilar som syns i filmen i tre minuter, trettio sekunder.
Det blir klart för mamman att det handlar om att SAMLA på bilarna från filmerna.
Det finns till och med ett speciellt ställ att köpa, där man kan ställa upp alla sina bilar.

Men Holly Blinkers lyser med sin frånvaro.

Till slut hittar jag henne, i flygversion (Jo, hon kan flyga!) i ett svindyrt trepack men det råkar vara rätt tid i månaden, jag blundar och betalar och känner mig ändå rätt nöjd.

Men nog är det ändå rätt märkligt att det ska vara så förbannat svårt att få tag på en modig tjejbil.
Det är nästan så att man känner sig lite konspirativ.

Om de där omöjliga valen – och om de självklara


Embryot börjar likna en människa. Käkarna är färdiga, munhåla och näsa förenas. Öron och näsa syns och ansiktet börjar se riktigt mänskligt ut. Halsen utvecklas. Fötterna är cirka två millimeter. Embryot blir mänskligare på flera sätt då det utvecklar känsel och reagerar på beröring. Det kan även få hicka. Svansen försvinner nu och i den här veckan börjar könsorganet att anläggas.

Längd huvud till stjärt 27 mm.

Det här är en beskrivning av ett foster i vecka nio. Bilden till höger föreställer min pojke, Lilla Essingen, ungefär då.

Texas är en av flera delstater i USA som infört en lag där kvinnor som söker abort ska tvingas genomgå ultraljud, och bli informerade om sitt barn, inför aborten. Syftet är att avskräcka från abort.
Om det här kan man tycka massor, beroende på vad man tycker om aborter.

Jag tycker inte om aborter. Vem gör det?
Men
Frågan är felställd.
Det handlar inte om huruvida aborter får ske, eller inte får ske.
För det gör de.
Det handlar om huruvida de ska var legala och säkra eller illegala och osäkra.

Gång på gång när jag försöker skriva om det här snubblar jag över min egen vrede. Vrede över att det här så kontroversiellt. I mina ögon borde det inte vara det, det måste finnas något som jag verkligen inte förstår här. I Amerika sprängs abortkliniker, läkare mördas.

Ibland tänker jag: Om man skulle att tvinga de blivande papporna att följa med till doktorn, och titta på de där ultraljudsbilderna, med det där lilla pickande hjärtat, vad skulle hända då? Om det vore män som bar ett barn, som kräktes (nej, man slutar inte kräkas bara för att det inte är morgon längre. “Morgonillamående” är en myt) och som såg de närmaste tjugo åren av livet drastiskt förändras, skulle det fortfarande vara så självklart att livet i alla lägen vore okränkbart? Om män våldtogs? Om män förlorade sina jobb?

Frågan om den legala abortens varande eller inte varande överlever just för att det bara handlar om kvinnors hälsa.

Sextioåtta tusen kvinnor dör årligen, världen runt, efter att ha genomlidit osäkra illegala aborter. Miljoner skadas.
I Sverige dog en kvinna i veckan, då, på trettiotalet, när inga legala aborter fick genomföras. Många tusen illegala aborter genomfördes.

Wikipedia om Abort
Läs också Charlottes postning.
Lyssna gärna på “Från brott till rättighet” – en dokumentär från Sveriges Radio P3.