Mina pärlor

Jag hoppas att jag, i november, minns solvärmen på mina axlar, när jag stod med mitt barns lilla hand i min, intill ett elstaket.

Nej, rör inte staketet, älskade.
Nej, rör inte staketet!

Men hjärtat, jag sa ju att…

Staket är så väldigt mycket ivägen.
Särskilt när det finns alldeles livs levande getter på andra sidan, och på skansen kan man klappa dem.

I morgon ska vi gå samma promenadrunda.
Då kommer vi stanna vid gården där det finns getter igen.
Jag tror vi ska ta med oss de där gamla sunkiga morötterna jag hittade längst ner i kylen.
Så barnet får klappa dem, helst utan att röra elstaketet.

Och det är långt till november.