Om att skidra i lössnö

I ett tidigare liv, åh, det är länge sedan nu, levde jag i Byn, långt norrut och jag levde i kärlek.
Passionerad vild och hämningslös kärlek.
Den där självklara, kompromisslösa och uppslukande sorten.
Emellanåt en smula förbrännande och förgörande.
Men ändå, i stort god.
Det var ett enkelt liv, om än omständligt, men det jagades, det fiskades. Man bakade Gahko och man kokade palt.
En sommar fick man ett hönshus i present och det är en fröjd att höra hönsens GodMorgonkackel och därpå NuHarJagLagtMittÄgg-kackel.

Men nu var det vinter.
Kallvinter, massor av snö.
Nu, så här många år efteråt minns jag inte vad som utlöste det hela men något av dessa barn, de där barnen som jag fick på köpet, som var goda och underbara på alla sätt, men som valt mig lika lite som jag valt dem med allt vad det innebär, något av dessa barn lyckades för en gångs skull få sinnet att rinna på mig.
Det händer inte ofta.
Det händer faktiskt alldeles för sällan.
Vrede kan vara en bra sak, för ur vrede föds kraft och förändringsvilja.
Jag blir sällan arg, och alltför ofta ledsen.
I sorg bor förtvivlan och passivitet.

Men vad det nu var som hände så hände det ordentligt.
Jag var ensam hemma med dessa barn, deras pappa var någonannanstans och något gjorde mig så vansinnigt provocerad att jag helt enkelt, i mörkret och kylan, klev i nokiastövlarna, drog på mig dunjackan och ställde mig på skidorna. Bättre fly än illa fäkta. För jag var så arg så arg att jag nog aldrig varit så arg förut. Jag var så arg att jag kunnat slå till någon och att slå barn… Jag ställde mig på de där breda rejäla tegsnässkidorna. Såna skidor som man använder när man skidrar, skidrar på riktigt, utan spår, utan pistmaskiner.
Och jag for.
Ut i mörkret.
Ut i skogen.
Över odlingen, ner över myren.
Bort mot Jåttom, ut över sjön.
Himlen mörk, stjärnorna klara och gnistrande, rimfrost i håret och tårarna rinnande.

Helt utan mål.
Åt det hållet kommer man ingenstans. Det är väglöst i flera mil.
Men jag är arg.
Jävlar så jag skidrar.
I helvete heller jag tänker vända om, oh no. Nejnej.

Och så hör jag snöskotern långt bakom mig.
Helvete.
Det är svårt att smita på skidor.
Man lämnar liksom spår efter sig.
Men i helvete jag tänker göra det enkelt.
Jag lämnar det översnöade skoterspåret och ger mig ut i lössnön.
In i granskogen, den tätaste och jävligaste jag hittar.
I helvete heller att jag ska hem.

Han kommer självklart ikapp mig, barnafadern.
Han åker i en stor lycka för att genskjuta mig åt fel håll, och jag – fortfarande i vrångan – gör ett lappkast för att vända från honom.
Han får tjata, truga och be för att få mig att acceptera att åka med tillbaks igen.

(Och var skulle jag annars ta vägen?)

Han hade kommit hem, mötts av förtvivlade och uppjagade barn, och förstått att det nog vore bra att fara och hämta hem mig. Resten fick vänta en stund.

Små barn tar man hand om.
De tar emot omsorgen. Lär sig så småningom att le vilket får oss att ge än mer omsorg och gränslös och villkorslös kärlek.
Förmågan att väcka vår kärlek är en överlevnadsstrategi.
Det är ingen tillfällighet att vi inte kan motstå att reagera på små små barn.
Men ju äldre barnen blir, desto mer komplex blir relationen.
Barnen frigör sig, provocerar, testar gränser just för att det är deras jobb – att utvecklas till självständiga personer.
Och vi försöker hålla i lagom hårt, vara trygga men släppa efter, hålla i, hålla emot de värsta galenskaperna.
Det där är inte lätt.
Det är inte lätt.

Och det gör mig fullständigt livrädd.
För nu är det på riktigt.
Nu är det min onge och inga bonusbarn.
En onge som på många sätt bara har mig.

Än så länge är det så lätt.
Han är min onge.
Jag är hans mamma. Vi är centrat i varandras liv.
Än så länge har han långt tills han lyckas rubba mig men jag är ödmjuk inför vad som kommer att komma.
Jag kommer vara trött, han kommer att vara hungrig och trött, han kommer provocera mig och eftersom han är det jag har närmast gör det också då som ondast.

Kärleken, som är så ren och okomplicerad, kommer att bli skavd. Få sprickor och bli kantstött. Säkert inte svagare, det tror jag inte, men det kommer bli mer komplicerat.
Och hur överlever jag det?

Det här skrämmer skiten ur mig.

Tänk om jag inte förmår att älska då?
Tänk om jag börjar tvivla?

Böjelser och begär.


En man jag en gång i tiden gick på date med avslöjade en av sina soft spots. Han berättade att han är förtjust i tår. Små söta tår, helst i sandaler, och jag skrattade och målade mina tånaglar röda för hans skull. Sandalerna älskade jag ändå – jag som nu avskyr obekväma skor och faktiskt tycker att de flesta skor ÄR obekväma.

Men visst är det så, vi har små favorit”objekt”, saker vi faktiskt tycker lite extra mycket om. Inte självklart en fullt utvecklad fetichism med klart definierade sexuella drag utan kanske bara något man uppfattar som manligt, kvinnligt, näpet eller läckert.
Jag har, hemma hos Älvan och Besökaren, oblygt givit en – för mig i övrigt okänd – man komplimanger för hans fantastiskt vackra handleder. Det är något jag gärna hänger mig åt att se på – en mans handleder. Handleder är viktigt. Inte livsviktigt, men viktigt. Min Svärdsman har bra handleder. Inte de vackraste jag sett, men fullt tillräckligt bra för att tillfredställa mitt behov av vackra handleder. Skulle han ha Helt Fel Handleder skulle det störa mig. (Pinsamt nog)


Men ett par handleder är. Sen kan man göra saker också. Till exempel raka sig. Själva rakningsproceduren tycker jag om att bevittna. Det är en så uttalat manlig procedur. Blöta ansiktet litegrann, raklödder, sedan rakhyveln, medhårs, det där raspande ljudet, och sen lite mothårs – alla gör olika! – och jag sitter helst bara och tittar på.

Kärleken blir nästan generad. Försöker smita undan, men häromdagen lyckades jag haffa honom. Då inser jag att det för honom är något väldigt intimt, att raka sig, att det är något han helst gör själv och han jämför det med att gå på toaletten. Det gör jag också helst själv, men jag har inget emot att borsta tänderna ståendes i köksfönstret.

Så olika gränser vi har, och så olika saker vi tycker om och fascineras av. Någon av mina vänner berättade om en man som verkligen njöt av att se en kvinna måla sina läppar med läppstift – något jag gör (när jag ids!) utan att överhuvudtaget reflektera…