Sisyfossymfyseolys

Symfyseolys.
Ett fint ord för foglossning, något jag känner till lite för väl.

Det sägs att man ska lysa och skimra när man är gravid. Jag gjorde också det, men jag gjorde det snabbt och effektivt. En och annan kvart.
Innan dess kräktes jag i fyra månader, och när jag slutat kräkas fick jag just foglossning. Kanske var det självförvållat, kanske inte men funktionellt är det sannerligen inte.

I lördags för en vecka sedan vaknade jag med Ont.
Det tog ett par timmar innan jag faktiskt kom på det.
Samma smärta. Precis samma ilande smärta, helt plötsligt gå lite vaggande och hata trappor och absolut inte lyfta något.

WTF?

Alltså…
Foglossning får man när kroppen förbereder sig på att föda barn. Hormoner som får ligamenten i bäckenet att mjukna, gör hela bäckenet mer flexibelt vilket underlättar för ett barn att passera.

…men om man inte är med barn, vad är det då frågan om??

Då förstår man väldigt lite.

Nej. Det blir inte roligare av att man kombinerar det hela med lite mensvärk också. Nej. Inte alls.

Nu har jag haft ont i en vecka och en dag.

(I måndags passade jag på att halka på en isfläck och slå i svanskotan också, för säkerhets skull)

Jag har lika ont nu som då och det hela oroar mig en smula.

En foglossning som inte har med en graviditet att göra, då kommer ju helvetet aldrig ta slut..?!

Porcupine

Jo.
Jag kan ju ibland vara en smula kantig. Rent av stickig men sällan så full av taggar som just denna tisdag.
Hon är min nya favorit, fjällan på Söderkliniken, sjukgymnasten med nålbreven.

För egentligen är det ju helt sjukt, att sätta en massa NÅLAR i kroppen, att komma på att det är en bra idé. Hur kom kineserna på det där från början, vem gjorde det första gången, vem sa: Ja, du är sjuk, vänta så ska jag sticka lite nålar i dig…


Men det funkar.
Det funkar och dåså, då köper jag det.
Dagarna efter en akupunkturbehandling har jag mindre ont i bäckenet. Jag rör mig lika försiktigt och undviker aktivt trappor och annat elände, men jag har inte ont hela tiden och det är … ju inte så dumt.

När hon sätter dit dem bränner det till lite, varje nål känner jag, men när de väl är där de ska så känns de inte alls, och sen lägger hon en vetekorv runt mig, en varm och skön vetekorv och jag ligger nästan där på britsen och somnar en stund. Det är rart med värmen.

Jag får ofta känslan av att Världen är i sync med mig, gällande den här graviditeten. Jag är lite rädd inför förlossningen: så börjar SVT visa serien Barnmorskorna (så BRA den är, så fint gjord!)
Och nu, ett par dagar efter min andra akupunkturbehandling, sänder rapport detta.

Ha! Vet jag väl att det funkar!

Sen tilltalar det mig dessutom att få ligga och fantisera om att jag helt plötsligt förvandlats till ett piggsvin en liten stund varje vecka!

En massa ofog.


Så.
Nu har jag lärt mig en sak till!
Det är ju bra, jag som tycker om nya erfarenheter och kunskaper.
Somliga är ju inte bara trevliga, men det är å andra sidan bra att öva galghumorn en smula!

Jag ägnar mig nämnligen åt OFOG!

Tydligen.

Vad det handlar om misstänker jag och misstankarna får jag bekräftade av en av de tidigare omnämnda kontrahenterna i fantastiska fyran.

Frågan är om det är självförvållat?

Fredag för två veckor sedan var, här i Stockholm, en fullständigt fantastisk vårdag. Inspirerad av solskenet och de spirande krokusarna föreslog jag för min brukare (Jo, det heter så?!) att vi skulle ta en rejäl långpromenad i vårsolen.
“Okejrå” sa han, och utrustade med varsitt par solglasögon for vi iväg. Till Hornstull, sen längs med årstaviken mot och förbi skanstull, med sikte på något trevligt fik på söder. Att gå upp mot östgötagatan kändes tråkigt, där var det ju skuggigt, visst kan man väl komma upp mot Renstiernas gata lite senare?
Så gick det till när jag hittade oss i Blecktornsparken.
Blecktornsparken är en trevlig park.
Det finns till och med en lekpark, med en parklek.
Full fart.

Det finns ETT stort problem med Blecktornsparken bara.
Särskilt om man, som jag, jobbar som personlig assistent, och skjutsar någon som sitter i en rullstol.

Ni, som gnäller över tunga barnvagnar. Jag säger bara en sak:

TUNNISAR!!

När vi väl tagit oss upp genom parken, och befinner oss på Söders Höjder (Jo, det finns skäl till att de kallas så!) så är yours truly ordentligt svettig.
Sällan har en Smoothie och en Hallonpaj varit så god!

Dagen efter hade jag ont i höfterna. Och det var lixom någon sorts tryck i bäckenet. Det har återkommit då och då sedan dess. Ibland mer, ibland mindre. Helt plötsligt har jag börjat att aktivt undvika trappor. Helt plötsligt är det faktiskt helt otänkbart att springa för att hinna med en buss eller tunnelbana.
Det kommer fler.
Och igår, när jag träffade kära Morceleb kommenterade hon att jag haltade lite. Ont i höften sa jag och suckade.
Sen blev det värre.
När jag åkte hem med tunnelbanan, sent sent på kvällen pratade jag i telefon med Gigjoe och suckade och sa: Man skulle ju fasen ha ett par kryckor.

“Jag har ett par här, vill du låna dem?”

Så nu är han snart på väg hit med dem. Ett par KRYCKOR!?

På tisdag ska jag ringa barnmorskan, Carcol säger att såna lånar ut någon sorts undergörande resårstöd för ofogade bäckenben.

…och jag skrattar: Exakt när i en graviditet är det man ska må så där strålande underbart, det ska bara lysa om en av lycka, välmående och harmoni?

Vi skrattar ihop, över msn, och konstaterar att det nog var den där kvarten i förra veckan 😉

tio och tjugosex.


Jo. Så långt har jag kommit. Jag är i tjugosjätte veckan. Det innebär att barnet är ca 33 cm långt, och väger drygt sju hekto.
Jag har blivit med mage.
Nu är den påtaglig. Det känns som att den kommit så fort, på bara några veckor har den blivit en komplikation i min tillvaro, helt plötsligt är det inte självklart att bara plocka upp något från golvet. Man måste böja sig på rätt sätt, annars är den ivägen. Att sätta foten på toastolens ring för att klippa naglarna, att då böja sig över benet, som jag brukar göra, är inte alls ett bekvämt sätt att klippa tånaglar. Inte det minsta…
Uppe hos pappa vägde jag mig.

Jag har gått upp cirka tio kilo. Det känns som om ALLA dessa kilon kommit på två månader, sedan efter jul. Jag känner mig som en spärrballong!!
Så är det nu inte, men jag nojjar. Över att bli fet, att fortsätta vara tjock efter det att barnet kommit.
Mitt skinnställ, mitt ursnygga, jätteläckra skinnställ, tänk om jag inte kommer i det igen!? Nej. Det förlåter inte många grams viktpåslag. Det sitter som vore det MÅLAT på mig… Ursnyggt, verkligen…


…men likväl äter jag. Massor. Jag är konstant hungrig. I detta nu äter jag två ostmackor, annars vet jag att jag inte kommer kunna somna: vem kan somna med kurrande mage? Jag försöker hela tiden ha BRA saker inom räckhåll; alltid två äpplen i handväskan men nog har jag panikhandlat varmkorv på pressbyrån, visst har jag det. För det är verkligen så. Jag blir PANIKHUNGRIG och måste äta på vägen hem eftersom jag inte står ut med att vänta tills jag kommer hem… *skakar på huvudet*
…och broccoli och leverpastejmackor är fortfarande bland det godaste som finns. Slår till och med chokladpraliner. Jag försökte beklaga mig hos barnmorskan: Ska det vara så här, ska man gå upp så mycket i vikt? Jag kommer ju hinna gå upp femton kilo till om jag ska fortsätta äta så här i tre månader!?? Hon verkade inte speciellt upprörd, sa något om något hormon, och tyckte att det väl var ok, det vore ju värre om jag levde på dubbelnougat och pommes strips, vilket tydligen andra gjort…

Och krisar det, och man inte har några äpplen i handväskan så kan man gå in på konsum vid slussen och köpa två stånd broccoli, för att stilla – knapra i sig dem på tunnelbanan hem… Man KAN!