De där mest hedersamma uppdragen

Min vän Jenny frågade mig, om jag vile bli gudmor till Ester.

OM jag ville?! Så klart! Värsta egotrippen, ett eget gudbarn, en fribiljett in i en underbar familj. Jag kastade mig över uppdraget.

Så jag stod med i kyrkan – utan verser att läsa, eftersom jag var hemligt gravid och mådde pyton och koncentrerade mig på att inte kräkas på prästen. Men glad och stolt.

Sen blev en av mina bästa vänner med barn, en Hedvig föddes och ett dop planerades. Kring den här saken var tydligen  någon sorts diskussion, huruvida man har sånt som faddrar eller inte? Men väl i kyrkan så hjälpte jag Lilla Essingen att hälla upp vatten i funten till Hedvig och jag och barnets mor är helt överens om hur det där är. Vissa ungar tar man helt enkelt hand om lite extra.

Sen hände en tragisk olycka. Oväntat – som olyckor alltid kommer – kommer bud från en fjärran kontinent. Esters storebror Elias gudmor har fallit av en häst. En mamma förlorar en av sina bästvänner. Ett hål finns som inte kan fyllas. Omjligtvis. Men en gudmor ska pojken ha, så honom adopterade jag. Rakt av. Sånt behövs inga papper på.

I juni ska vi på dop igen. Hedvig har fått en lillasyster. Jag tror att Hedvig och Erik kan hjälpas åt med vattenhällandet, jag står bara redo precis där bakom. Nu väntar jag inte på att bli frågad, jag räknar helt enkelt in lilla Majken i min stolta skara av gudbarn, med eller utan prästerlig välsignelse, eller ens förfrågan från föräldrarna. Frågor på det?

 

Men ännu ett gudbarn har jag fått.

Lite mer oväntat. Minst lika hedrande men jag erkänner – mer förvånande.

På en gård i Skåne står en nyfödd kalv på – vid det här laget – ganska stadiga ben. Hon – jo, det är en kvigkalv – föddes den 12 maj, vägde ca 45 kilo och hade en mankhöjd på ca 70 cm. Efter rådslag på gården bestämdes att hon ska heta Essa-Tvittra och jag förundras.

 

Essa-Tvittra

 

Jag har inte riktigt koll på ritualet kring kalvdop, men så här på lite avstånd firar jag och Lilla Essingen med en utflykt till Gålö (om vädret håller i sig) och extra god mat till middag. Kanske skickar vi en flaska nagellack i present.

Fossilerad Creme fraiche…?

I onsdags skulle vi på babymassage, jag och Lilla Essingen. Vi gör oss klara för att gå, och jo, vi skulle verkligen gå, jag tänkte strunta i vagnen och ta bärsjalen bara. Det är enklast så, särskilt om jag inte ska handla, bära något eller så. Jag längtar ju sällan efter att bumba barnvagn upp och ner för trappan här utanför…

Jag stoppar in nyckeln i låset och låser dörren och i samma ögonblick kräks barnet, rätt ner i min urringning.

Oj.

Eh..?

Ja. Det här är en kräkbebis, det har jag konstaterat åtskilliga gånger redan, men just det här hade jag inte tänkt på. Lite drägel kan det komma på tröjan, när han somnat mot mitt bröst, därför lägger jag en liten tvättlapp där, men …

…det är bara att låsa upp dörren, gå in, skala av sig ytterkläder, barn, sjalar och kläder.

Som tur är ha vi gott om tid. Jag kan inte låta bli att skratta åt det absurda i situationen. Om någon annan skulle kräkas på mig skulle jag bli äcklad och arg, nu skrattar jag bara och konstatrar: Jo, jag behöver nog byta tröja och BH…

– – –

Lördag eftermiddag och kväll tillbringar jag delvis med min systeryster, delvis med Jeez+familj. Dessa underbara gudbarn. Både Ester och Elias är ordentligt fascinerade av Skorven, av att han är en bebis som inte ens kan sitta själv. Elias hjälper till när det är dags för blöjbyte; blöter tvättlappen, pekar och visar. Ester är med, omkring, ivägen och överallt. Klappar – en smula hårdhänt – och petar, undersöker och känner och märkligt nog protesterar inte Skorven, tvärtom verkar han trivas rätt bra. Inte ens när hon sätter sig på honom piper han, utan ser sig omkring med förvånat upphissade ögonbryn.

Eftermiddagen blir till kväll, något barn nattas, ett annat somnar själv på en hög med kuddar och madrasser i vardagsrummet, en gudmor rensar – traditionsenligt!- diskbänk, fyller diskmaskin och sprayar och skrubbar köksbord. Inser hur en guddotters stol ser ut. Inte särskilt märkligt med tanke på hur hennes bordsskick är.
Disktrasan pallar inte matchen, men jag letar rätt på en skotte, går på med sprayen och grovsidan på svampen, gnor och gnuggar.

Och där, där jag står och skrubbar min guddotters tripp-trapp-stol slår det mig vad mycket man förmår när det är av kärlek.

Gode Gud.
Låt mig älska, älska oändligt,
så jag slipper förtvivla.

…och jag är alltigenom lycklig när jag studerar något hårt, fastkletat på stolen. Vad kan det vara? Antagligen creme fraiche, det är bland det bästa min guddotter vet. (Bestick är för fegisar)