Passande? Japp! Passade!

På blixtvisit hemma i hemmet, som står kvar, och som skött sig någorlunda under min långa frånvaro.
Mycket tack vare en älskad syster.
Som går på lantbruksskola och är trädgårdskunnig: Mårbackorna på balkongen blommar något rent obscent.

Två mycket mycket bra saker händer under det första dygnet i hemmahamn:

1. Jag sover i min egen säng. J*vl*r så skönt!

2. Jag provar ett par jeans, ett par pre-graviditetsjeans och de passar!!

URSNYGG känner jag mig!

*dansar runt*

Fixelifaxtrix till max.

Det är sällan jag säger: Nej, det är inte ok. Det behöver göras nu, inte i eftermiddag eller i morgon.
Oftast anpassar jag mig.
Oftast behöver jag inte säga så.
Oftast håller min planering, mina tidsmarginaler är oftast goda.

Men det gick bra, trots allt. Efter en massa magsyra och en massa åkande.

I juni kommer h*n, skorven, som i och för sig mycket påtagligt redan är här, men i juni föds h*n.
Då blir jag mamma.
Eller snarare, det är väl en process, det är också en av poängerna med att en graviditet är nio månader; att man ska hinna bli mamma, förändras.
Inte sker det på ett dygn, några timmar, några minuter på en förlossningsavdelning.

Men i Juni vill jag vara redo för min lilla skorv.
Det känns viktigt, väldigt viktigt, att mitt liv är anpassat för henom. Att förutsättningarna för mig att vara och bli en bra mamma är så bra som möjligt.

En viktig aspekt av dessa förutsätningar är hur jag bor.

Idag bor jag i en ljus och fin tvårummare, bra standard, absolut inget att klaga på.
När jag flyttade ner från Luleå var jag oerhört glad över den, över 1:ahandskontraktet, friden och tryggheten.
Inget har förändrats.
Men.
Ja. Lägenheten är ju densamma, lika fin fortfarande. Men nu kommer den inte fungera längre. Det geografiska läget är fel.
Den ligger för långt bort från sånt som jag helt plötsligt behöver få ha nära.

Dålig närservice, här finns inte ens en vettig mataffär.
Långa transporter – 35 minuter och 21 tunnelbanestopp från T-centralen. Och oftast ska man ju inte till centralen, utan vidare därifrån.
Hem till mamma tar det mellan 70 och 90 minuter, beroende på hur bussarna passar vid Gullmarsplan. Med bil tar samma resa ca 40 minuter. Det är inte nära på något sätt.

För ja.
Jag blir en ensam mamma och då behöver jag backup, och då är blod tjockare än vatten.
Vänner har jag, välsignade är de, men kör det ihop sig nu är det oerhört tryggt att ha en mamma, att ha en mamma inom räckhåll.

Så helt plötsligt är den här lägenheten inte alls bra.

Jag köar hos Bostad Stockholm och det kan man ju roa sig med. Men visst har jag blivit kallad på visningar lite här och där, några fina lägenheter i Trångsund och Skogås.
Men hur tänkte jag då, när jag anmälde mig till Haningebostäders kö? Bättre än jag någonsin kunnat föreställa mig. För där har jag lika lång kötid som i Bostad Stockholm och till Handen for jag för att titta på två lägenheter, i samma område, bara olika trappuppgångar.

68m2, 2rok. Badkar, balkong.
Den ena i bedrövligt skick: slitna och skadade tapeter i alla rum utom sovrummet, där den istället är hysteriskt blå.
Men på nedre botten, bara en halvtrappa upp.

Den andra är fin. Riktigt fin. Samma planlösning som den första – man ser verkligen hur fin den första kan bli.
Men den ligger två och en halv trappa upp.
Ska man dra upp en barnvagn, lastad med matkassar och barn för två och en halv trappa? Det är ett träningspass som man antagligen tröttnar på väldigt väldigt fort.

Men läget är bra.
Läget är faktiskt helt fantastiskt bra.
Promenadavstånd till pendeltåg (25 minuter till centralen)
Promenadavstånd till Ica Maxi och Coop Forum
Promenadavstånd hem till mamma. (Om än en lite längre promenad – men det går bussar också!)
Promenadavstånd till hela Handens centrum, med allt vad närservice det innebär.
Dygnetruntöppen mack och Handens närsjukhus på andra sidan gatan: då löser man de flesta akutsituationer…

Så jag väntar.
Får jag någon av dem?? Jag vet inte ens vilken plats i kön jag har…

…och får jag “den rätta”, den där jag slipper släpa mig till döds i trappen, den som dessutom redan är tom så att jag kan flytta in innan skorven kommer?

Jag väntar.

Väntar

Väntar lite mera.

Sista arbetsdagen före påsk ringer så då Haningebostäder.
Jo.
Den på 32:an.

JA! Jajaja! Vilken påskpresent! Jag fick den! Jag fick dessutom den rätta!!
Lycka!!
Jag säger, sprudlande av glädje, till kvinnan från Haningebostäder: FATTAR du hur många kilo barnvagnssläpande du räddat mig från!?

Allt är klart, lägenheten är min!!

Eller… Nåja, lite papperspyssel måste ordnas först.
Ett arbetsgivarintyg ska visas upp och en kreditprövning ska “gå igenom” utan anmärkning.
Och jag nojjar.
Fast jag vet att det inte är några problem.
Men nog har jag haft många duster med Murphy, inte litar jag på att han ska ge fan i att jävlas nu…

Jag ringer till min arbetsgivare: Jag behöver ett arbetsgivarintyg, posta det, posta det direkt till Damen På Haningebostäder är ni söta! Jorå, det skulle ordnas.
Då har jag bara kreditprövningen att nojja över.
Fast jag vet att jag inte har någon anledning att nojja.
Jag är inte rik, inte alls, men jag har inga betalningsanmärkningar. Rena papper. Jag vet, men törs inte tro ändå.
På tisdag, efter påskhelgen, kollar jag med Damen: nej, något arbetsgivarintyg har inte hunnit komma än, men det är ingen panik, jag ska till damen på Torsdagen för att skriva kontrakt.
Jag mailar henne på torsdag morgon, när jag kommer hem från jobbet efter ett nattskift: Har intyget kommit?
När jag vaknar upp strax efter lunch har jag svar: Nej, inget intyg har kommit.

Men vaffan!!

Och det är nu jag ringer till min arbetsgivare och Pekar Med Hela Handen..
Ja. Ni måste faxa det. NU. Inte i eftermiddag, utan NU.
Jag vill ha ALLT KLART innan jag åker och skriver kontrakt.

För det är ju så att för att få skriva kontrakt på en ny lägenhet inom allmännyttan måste man visa upp en uppsägning av den lägenhet man redan hyr.
Läskigt läge.
ALLT ska vara klart, inget ska kunna jävlas, så att jag faktiskt sagt upp den lägenhet jag bor i utan att FÅ skriva kontrakt på en ny.

Och månadsskiftet närmar sig med stormsteg.

Men tillslut är intyget ändå faxat, jag åker ut till Handens Centrum, skriver på ett kontrakt och får en pärm med tapetprover med mig hem.

It Is Done!

Jag ska flytta!

Varför är det så svårt att ha tid för det som är tråkigt?

…och någon föreslår en promenad och en fika, och jag skruvar till min lediga tid; Jovisst, det blir ju trevligt. Fast egentligen hade jag ju tänkt vara hemma och fixa…

…men det blir en annan gång.

…och just DEN gången visar det sig att jag leker med mitt gudbarn hemma hos Jeez och det är ju rysligt trevligt, eller så åker jag hem Carina och sitter och broderar eller så åker jag med Gigjoe till IKEA.

På något magiskt sätt så kommer det alltid något mellan mig och dammsugaren, mig och diskborsten, mig och golvmoppen.

Dessutom måste man faktiskt, i ärlighetens namn, börja med att RÖJA innan man KAN dammsuga och vaska golv.

<— Det som distraherar

Men idag är jag hemma.
HELA DAGEN.
Jag har INGET inplanerat.
IDAG ska jag diska och byta kattsand i lådan och bära ner junk i grovsoprummet och papper till pappersinsamlingen och vika undan all ren tvätt och plocka i ordning så jag kan dammsuga och vaska också.

Så vad gör jag här, med datorn i knät, klockan är ju redan tio?!

I flera dagar har jag haft en artikel i svd framme i min browser.

“En annan orsak till att vi har svårt att fullfölja det vi bestämt oss för är olust, brist på motivation – den tredje av Kleins tidstjuvar. Vår hjärna är inte riktigt konstruerad för långsiktig planering och avlägsna mål, utan finkammar ständigt omgivningen för att hitta stimuli som utlovar fördelar. Det förklarar underligheter som att vi lätt slösar bort den fria tid vi har på det som råkar dyka upp framför näsan, eller varför vi aldrig påbörjar projekt i tid”

Touché

Jag är alltså lite barnslig.
Jag har inte insett att jag måste städaröjafixabäraundan.
Jag har inte motivation till det, trots att jag trivs bättre när det är ordning än när det är oordning.

Det här också en sak jag måste fundera på, förändra mina tankemönster till.
Nu, när jag är ensam, är det ju bara jag som blir drabbad, men läget kommer förändras framåt våren. Får jag inte styrfart på det här kommer det bli KAOS här hemma när Skorven börjar vara lite mobil och innovativ.
Jag GILLAR INTE kaos.

Dagens låt, och en låt som sannolikt också ska vara med på min TaMedTillBB-skiva:

Uppdatering: Nu har jag diskat. (Och så råkade jag skriva ett bloginlägg av bara farten..?!)

Tant Tekla Tipsar

OM mjölken flockar sig i kaffet, och man tittar på datumstämpeln och konstaterar att det är något helt normalt att så gammal mjölk flockar sig i kaffet, och man räknar på fingrarna och inser att paketet är över tre veckor gammalt, då kan man också konstatera att man tillbringar alldeles för mycket tid i andra människors hem och alldeles för lite tid i sitt eget.

Å andra sidan är det en välsignelse att vara välkommen i så många andra människors hem.

Men ändå.
Jag behöver nog se över fördelnignen av tid – om inte annat så för att det är så hemskt att hitta förstörd mat i kylskåpet…