Att tvätta en kultur.

Jag läser Patrik Lindenfors artikel om Julen på Newsmill.
Att vi inte delar världsbild behöver jag nog inte utveckla så mycket – jag var i kyrkan senast i söndags.

Jag nöjer mig med att delge er några rader ur artikeln (Läs den för all del, den är både kort och underhållande, fast kanske inte som Lindenfors tänkt sig)

“Men hur kärleksfullt är egentligen det kristna budskapet? Det visar sig i en jämförelse med en annan av julens berättelser – den om tomten.

Enligt kristendomen är vi så grova syndare att Gud tog livet av sig. Nu när det är gjort kan vi komma till himmelriket genom att tro att detta verkligen hänt och älska Honom för det. Annars hamnar vi på en speciell plats med eld och svavel för att plågas i evighet”

Jo. Precis alla kristna – särskilt här i Sverige – tror precis så. Jepp. Joserruatt.

(Nu hör jag inom mig Lennart Koskinens sjungande finlandssvenska i GudGubbar, Emanuels Karlstens och Andreas Ekströms nya podcast. Missa inte, mycket bra!)

Så, själva jämförelsen då:

“Kontrastera det här med berättelsen om tomten. Tomten bor i den kalla nord och håller precis som Gud reda på om vi varit snälla eller stygga. Utifrån detta bedömer han sedan om vi ska få en belöning vid jultid eller inte. Den enda risk vi löper om vi varit stygga är att bli utan julklappar – det finns inget latent hot om eviga straff, plågor och tandagnisslan.”

Att samhället utvecklat någon sorts beröringsskräck gällande kristendom är ingen nyhet, lika lite det faktum att många i sin avsky för religion i allmänhet och kristendom i synnerhet rätt ofta hamnar rätt snett – det är svårt att tvätta en kultur ren från något som funnits i den så länge som kristendomen.

Wanted: Sinterklaas. Alias Jultomten alias Santa Claus) (Bilden från wikipedia)

Jultomten, kan alla ateister tryggt fira.

Ehum.
Jo. Som man ser på bilden så var han en biskop, om än för ohyggligt länge sedan.
Biskop. Kristen präst med andra ord.

Jag föreslår att Patrik Lindenfors firar Kalle Anka istället.
(Enligt obekräftade rykten fyller han år 13 mars)

————————–

Uppdatering.

Två minuter efter att jag trycker på [Publish] dyker den här bilden upp i mitt facebookflöde.

Tack, Maria för lånet!

Historielös historiker

Man kan säga mycket om #tvekens varande eller icke varande.
Jag tror jag struntar i det.

Men jag kan inte låta bli att baxna när jag hör historikern Christopher O’Regan indignerat uttala sig:

-Kan man sin historia så var detta precis vad som hände vid almstriden 1971. Det var också en dödsfälla som skulle rasa ihop. Då tog man strid för det och 40 år senare sitter folk och dricker kaffe under almarna i Kungsträdgården. Det visade sig att tjänstemännen “råkade” ha fel den gången, säger historikern och trädaktivisten Christopher O’Reagan som var en av dem som klättrat upp i eken i ett sista försök att rädda den.

Hmm.
Både jag och Chrisopher O’Regan är födda just detta Almstridens år, så ingen av oss minns händelserna för egen maskin. Vi har läst i efterhand, på samma sätt som historiker ofta gör: Läser om saker i efterhand.
Då man gör det skrivs inte ett ord om sjuka almar.
Däremot skrivs en hel del om tunnelbanestationer som skulle byggas.
Där, eller någon annanstans, var frågan.
Det blev någon annanstans, och det är vi många som är glada över.

Vill Chrisopher O’Regan läsa på lite mer om Almstriden kan han göra det här eller lyssna på P3 dokumentärs utmärkta program om hela händelsen – en viktig del av vår nutidshistoria.

.