to tango
Jag försöker få till en text till Mymlans veckotema inför internationella kvinnodagen och det … går inte.
Jag får inte till det.
Frustration och irritation.
Tankarna klarnar inte, orden är som stenar utan liv.
Jag tänker på filmen jag tycker så mycket om, om Hitta Nemo, om pappan som simmar långt ifrån sitt trygga rev för att hitta igen sitt borttappade uppfiskade barn.
Visst förstår jag varför jag tycker så mycket om den. Det är just därför, för att det är en film om en Pappa som verkligen bryr sig, till skillnad mot verkligheten, där så många pappor försvinner ut ur sina barns liv, där man har en liten del, ingen del alls eller varken eller, dyker upp som gubben i lådan lite då och då.
Men jag får inte till det.
Men så slår det mig.
Jag har ju redan skrivit om det här en gång.
Det är därför det inte går.
Jag har egentligen inget mer att tillägga.
Inget annat än att de är fantastiska, alla de pappor som älskar sina barn, som matar, bär och söver sina barn, som bråkar och grälar, bär och brottas, argumenterar och diskuterar med sina barn. De pappor som är föräldrar hela vägen, och som aldrigihelvete släpper taget om dem, inte ens när relationen med mamman sviktar, havererar och i värsta fall kollapsar totalt.
