Jag drabbades av en ganska besvärlig insikt här om dagen.
En diskussion i soffhörnet hemmavid, upprunnen ur nyheten om att världskulturmuseét i Göteborg väljer att inte visa Elisabeth Ohlson Wallins bilder från Jerusalem.
Diskussionen är balanserad och intressant men jag störs av trångsyntheten hos min kombatant – helt uppenbart är att han inte alls störs av att man väljer att inte visa bilderna av hänsyn till ditten och datten då de kan uppröra en och annan.
Jag förstår att det lika mycket handlar om hans o..obekväma känsla inför homosexualitet som något annat. Han använder ord som “respekt för andra” och jag argumenterar om yttrandefrihet och den absoluta rätten till det vi (gudskelov) har (?).
Och så hör jag mig själv.
I hans ord.
För jag har varit lika irriterad på den där idioten Vilks och hans respektlösa skändande av något som är heligt för en religiös grupp som mannen i soffan är irriterad på Ohlson-Wallins bilder av homosexuella.
Det är inte någon smickrande insikt, nej.
För jag tycker verkligen illa om Lars Vilks belåtna flin när han provocerat fram ännu några löpsedlar i Expressen.
Jag tycker att han är en smaklös idiot och att han gott kunde hålla truten.
Insikten är otrevlig men glasklar.
Yttrandefrihet är ingen enkel sak att hantera.
