Uptime

Jag läste en gång en bok om en kvinna som drabbades av en katastrof, och lade sig ner och slutade äta. Hon bröt samman, gav upp kampen och utan vänner som hjälpte henne hade det hela utvecklats till en tragedi. Utöver katastrofen.

Jag blev berörd av texten, men också mycket provocerad. Jag har förstått att många reagerade som jag.

Jag är lyckligt lottad, och det går inte en dag utan att jag tackar för den lyckan. Jag har världens finaste onge, jag har ett gott liv, jag har fantastiska vänner.

Men ibland avundas jag den här kvinnan. Att faktiskt kunna ge upp som hon gjorde. Rasa ihop. Sluta kämpa, sluta försöka, sluta hoppas.