Agnetha

Jag hade ett ärende till Huddinge Sjukhus i morse. (Nej, ingen är sjuk. Kanske kommer det en post om det så småningom, om det finns något att berätta)
Precis när jag ska runda hörnet från “Kirurggatan” till centralhallen krockar jag nästan med en kvinna med raska steg, och det tar mig tre sekunder att faktiskt få stopp på både mig, och henne. “Stopp, ursäkta, men du…!”

Jag får syn på hennes namnskylt och den hjälper mig, för namn är jag tyvärr usel på. “Du är Agnetha, du förlöste mitt barn..!”

Jo, jag krockade med en barnmorska, men hon gjorde faktiskt mer än så. Hon var inte med då, på natten då Lilla Essingen föddes, men jag vete sjutton hur det gått om jag inte lärt känna henne.

Agnetha var den barnmorskan som hjälpte mig att komma över förlossningsrädslan jag hade och jag har många gånger tänkt på henne.

Där och då var jag så skör, så oändligt ensam och övergiven, förtvivlad och livrädd. Tack vare våra samtal och den konkreta kunskap – jag kände till och med igen mig när de sprang med mig i sängen mot kirurgavdelningen – hon gav mig. När jag väl var där och födde barn var jag inte rädd. Inte ens när det gick åt skogen.

Vi pratade om hur ensam och rädd jag var, om hur övergiven och dumpad jag kände mig. Det var dessutom ett faktum, jag VAR övergiven och dumpad, och jag var orolig över att inte orka, inte kunna, inte ha råd, inte räcka till. Hon lyssnade, resonerade, såg till att det som kunde göras gjordes för att hjälpa mig.

Nu vet jag ju.

Allt gick bra. Fast det höll på att gå åt skogen, så gick det bra. Min Lilla Essing föddes, han fick inga men av den något kaotiska entrén till världen, och växer och frodas. Och jag orkar. Jag har faktiskt inga större problem att orka, tvärtom så njuter jag. Hejdlöst. Och jag är inte ensam och övergiven längre.

Bilden kommer från svt.se

 

Det var fantastiskt att få berätta om det för henne. Tacka för all hjälp hon gav.

 

Tack, Agnetha!

Natten då änglarna var med.

2008-06-16
11:45 Inskrivning

Inlägges på förl.avd. 0-para.

Inkommer p.g.a vattenavgång och induktion i graviditetsvecka 41-2 (BP enl UL 080606 PB en LS 080609).
Tidigare sjukdomar: Hjärt/Kärlsjukdomar, Psyk vård, se MVH3/ vårdhistoria samt Psykosocial mottagning 6/5 -08.
Nuvarande graviditet: Gått på Anima-samtal pga tidigare anamnes. Fått akupunktur med god effekt mot symfysiolys. För övrigt normal grav.
Har brev till personalen med sig.

Ingen känd överkänslighet.

Allmänstatus:
Sömn: Vaknade vid 02-tiden av värkar och har sovit lite dåligt efter det.
Nutrition: Har ätit ordenntlig frukost och äter lunch nu inför induktionen.
Smärta: Tycker inte att värkarna är så smärtsamma ännu.
Psykosocialt: Pat har nyligen separerat från barnafadern och har varit ledsen för detta. Skall ha sin mamma med sig på förlossningen.
Yttre palpation: huvudläge.
CTG intagningstest: normal

 

Äntligen var det dags att ringa en taxi och åka. Väskan packad, bilbarnstolen med.

Jag hade på mig den där grå enkla klänningen, ville vara lite fin just idag, nu när det äntligen var dags.

En lugn taxifärd med småprat om ditt och datt, och så är vi framme. Jag tas emot, får ett undersökningsrum. På toaletten har någon överambitiös städerska vikt en “hotellsnibb” på toapappret, jag skrattar för mig själv, vilket får undersköterskan ute i rummet att undra…

Lunch? Tja, en frys-microlåda från Findus, men ok. Någon sorts näring var det säkert. 😉

14:15
Induktion
Bedömning

37-årig. Inga tidigare förlossningar idag gravid i 41+2.
Beslutar om induktion p.g.a vattenavgång antal timmar.
Cervixstatus: Föregående fosterdel huvud ovan b-ing. Cervix bibehållen, längd 3 cm, sakralriktad, medium konsistens, öppen 0,5-1,5. Bishopscore 2p
Beslutar om induktion med cervixdilation.

Hoppla! Här har jag visst åldrats helt plötsligt! *s*

14.20
Ballongdilation av cervix göres.

14.30
Förlossningsförlopp
Kontraktion

Värkstatus 45″/3′. Andas fint genom värkarna. Upplever att dessa tilltagit i styrka.

Mamma har kommit. Det är rätt ok. Vi har det trevligt. Fikar lite, pratar, lyssnar på radio. Vi jobbar på helt enkelt, och det känns som om det går bra.

16.00
CTG

BF 160. Nedsatt variabilitet. Inga accelerationer. En komplicerad variabel deceleration. CTG visas på rond och vidimeras. Ingen feber.

17.30

Gör dragningsförsök Bard katetern som dock sitter.

På toaletten finns det ett anslag om hur viktigt det är med hygienen, och att det är viktigt att man torkar av överallt med alcogel efter sig.

Ursäkta, tänker jag, men jag är inte riktigt i form för att städa just nu, förlåt… (Ska verkligen JAG göra det här NU??)

17.45

CTG som tidigare. Vidimeras av Dr Jonsson.

18.33

Notering: temp 37.3

Jag fryser. Fryser verkligen. Får strumpor och en filt över axlarna. Antagligen har jag frossa.

Tempen är inte speciellt anmärkningsvärd, men sköterskorna vet ju inte att jag är en “lågtempare”.

19.15

Bard katetern lossnar vid toabesök.

19.40

Har inte kissat ordentligt sedan 12 idag. Tappar, endast några droppar i utbyte.
VU: Nästintill utplånad. MM öp 4cm, en hinna palperas, som amniotomeras. Klart f-vtn. Ffd huv i bing.

Ja, jag dricker ordentligt. Ja, jag har varit på toaletten. Igen. Igen! Igen!! Sluta tjata!!

20.00
Induktion
Bedömning

Induktion inledd med cervixdilation 2008-08016
Cervixstatus: Föregående fosterdel huvud ovan b-ing. Cervix > 50% utplånad, längd 0 cm, mediumriktad, mjuk konsistens, öppen >1,5 cm. Bishopscore 7p
Beslutar om fortsatt induktion med oxytocininf.

20.10
Förlossningsförlopp

Infusion [OS]Syntocinon 10E/500 ml NaCl 6ml kopplas. Ordinerad av Dr Jonsson

20.17
Förlossningsförlopp
Smärtlindring

Får Lustgas/Syrgas 40/60. Otillräcklig dos, höjes till 70/30. VAS 7-8.

Märkligt. Det gick så fort. Droppet som skulle hjälpa igång värkarbetet sattes, och nog kom det igång alltid! Från noll till…ja, inte hundra,  men bra mycket ändå, på ingen tid alls, kändes det som.

Fick ingen ordning på lustgasen alls. Andades, mådde illa, missade topparna på värkarna, så att gasen inte hjälpte, kräktes…

 

20.35
CTG

BF 170. Nedsatt varibilitet. Inga accelerationer.
Värkstatus 60″/3′.
CTG vidimeras av Dr Jonsson.
Pat önskar EDA, vilket är OK enl Dr Jonsson

Ja. I brevet jag hade med mig stod tappra ord om att försöka föda utan EDA men nej, det är en styrka att kunna ändra sig och som jag ändrade mig. EDA EDA EDA Hjälphjälphjälp!!

Jag hade ingen som helst koll på läget, hade full huggning med att bara överleva, och upplevde ingen paus mellan värkarna alls. Det gick inte alls att “andas” genom dem, fick för lite gas, fick för mycket gas. När jag trodde att toppen var nådd och vågade släppa masken så kom den, sjufalt starkare och sen igen och igen…

21.03
Infusion

Kopplar inf Ringer-Acetat 1000 ml inför EDA

21.15
Omv Åtgärder

Övertag tillsammans med usk Madde

21.16
Omv Status
Smärta/Sinnesintryck

Väntar på narkosdr för EDA anläggning, andas lustgas 70/30 så länge med god effekt.

Va? Snälla lilla barnmorska, gick du in i rätt sal nu? “God effekt”??

21.36
Förlossningsförlopp

Laktat 3.40

21.57
Förlossningsförlopp
Smärtlindring

Sufenta-Eda lägges, EDA-pump Se Anestesi-journal. 8262. God effekt av EDA:n

Det finns en Gud.

Jag sitter på sängkanten. Mamma hjälper mig att sitta upp, hon masserar min rygg, jag har så ont så ont och gråter och skriker och det kommer in en människa med gröna byxor – högre än så orkar jag inte lyfta blicken – och gröna byxor betyder ansestesi och äntligen äntligen äntligen är narkosläkaren här, med sina magiska kunskaper, droger och talanger.

Jag ska ligga på sidan, jag ska dra upp knäna mot bröstet. (Eh, va?? Det är lixom en stor mage i vägen?!!) Jag ska ligga helt still.

Helt still.

Medan någon ska köra in en nål i (eller väldigt nära!) ryggraden. Men tänk om jag får en värk då??

Tydligen är allt som det ska. Allt går bra.

På några få minuter förändras världen.

Jag sitter upp igen, på sängkanten. Jag ser på människan med de gröna byxorna. Det är en man, en stilig man. Jag funderar på om jag ska fria till honom. Det är helt säkert den vackraste man jag någonsin sett.

 

22.24
Infusion

Ringer-Acetat avslutas

22.30
Omv Åtgärder
Samordning

Diskuterar med Dr Jonsson ang nytt Laktat tagn?. Hon tycker att vi kan avvakta ännu en stund.
Ctg visar fortsatt hög basalfr. 160 sl/min. Patienten tempar 37,5. Får 2 T. alvedon 500mg

Febern är besvärande, men med en filt så går det bra. Vi kämpar på. Tillbaks är de “normala” värkarna. Jag andas igenom dem, vi pratar om ditt och datt, jag och Mamma. En undersköterska kommer med en hallonsmoothie och den är ljuvligt god. Mamma får nog av mina cd-skivor och vill lyssna på något annat, och muttrar över att HON ska lyckas manövrera in P1 på bergsprängaren. Ursäkta, säger jag, men jag har inte riktigt tid att hjälpa dig, ler jag. Hon belönas direkt: På radion är det en reprissändning av Odla med P1 och vi skrattar i kör. Är det något min mamma är intresserad av så är det trädgårdsarbete.

Erik (3)

2008-06-17
00.09

Förlossningsförlopp

Laktat 2.40

00.10

Pat tempar 38.9. C. Dr Jonsson ordn Benzyl-pc 3 g iv.

Jag tigger till mig en till hallonsmoothie, den är fantastisk. I övrigt kämpar vi på. Jag andas, jobbar. Sitter på boll, hänger i gåstol, vankar. Tycker att det går helt ok. Lite långsamt, men det är väl ok? Det går ju framåt! Nedåt! Utåt!

00.25
Läkemedelshantering

Benzyl-pc 3g iv gives

01.22
Förlossningsförlopp
CTG

Skalp CTG-reg inledd

Vi jobbar vidare. Mycket folk i rummet, nere vid dörren. Vad håller de på med? Vaddå? Vad sa de? Vad gör alla?

02.52
Laktat 6.60

02.55
Laktat 6.1

03.00
CTG

Skalp CTG-reg inledd

Mamma och en sköterska hänger över mig, ska få bort örhängen, halsband och ringar, vänta säger jag, och tar av mig ringarna själv. Vaddå, kejsarsnitt?? Vad håller ni på med?

03.06
Infusion

Tyntocinon avslutas

03.16
Operationsberättelse
Sectio

Operationsdatum: 2008-06-17. Böran kl: 03.16. Slut kl: 03.40. Planlagt kl. 03.10.

Urakut sectio
Preoperativ bedömning. hotande fosterasfyxi, fetaltakycardi, laktat 6,6, feber, långvtnavg

Indikation O68.9 Värkarbete och förlossning komplicerade av fosterasfyxi ospecificerat

Abdominalt kejsarsnitt på istmus
Akut operation

Anestesi: Narkos.
CTG: Avvikande.

Medelline, inga adherenser. Tvärsnitt i istmus.
Uterusväggen ua. Sparsamt klart och illaluktande fostervatten. Barnet ligger i huvudbudning med förgående fosterdel ovan spinae.
Placenta i bakväggen. e föreliggande. Den löses lätt spontant.
Placeta skickas till PAD
Uterus sutureras fortlöpande med Vicryl i första raden och i andra raden. Blåsperitoneum sutureras e.
Uterus dåligt kontraherad. Oxytocin 10+5+ ges intravenöst. Methergin 0,25 ges intravenöst.

Adnexa u.a. Bukpertoneum sutureras ej. Fascian sutureras med fortlöpande Vicryl.
Monocryl intracutant i huden.

Blödning: 700 ml
Infektoinsprofylax ges med Inf Bensyl PC och Inf Flagyl, 1,5 g 1×1.
okomplicerad.

Postoperativ ordination: fofrtsatt med intravenöst antibiotika.

03.20
Födelse.

Kön: Pojke, tages ut till barnbordet där barndr väntar. Apg 5-7-8p.
Slapp, tagen och ingen egen andning. Rensugs, illaluktande slem kommer upp. Cutan stimuleras, Neopuffen används. Kissar rikligt x flera.

Neossk kommer ned till barnbordet, sätter pvk. Blodgasförsök görs. Efter 20 min tages upp till Neonatalen för fortsatt vård. Mormor följer med.
Placenta sänds till PAD, illaluktande.

Jag rullas ut ur rummet, genom hela den långa korridoren. Längst bort ska vi ta vänster, intill glasdörren sitter en stor larmknapp. Den har Agneta visat vid Anima-samtalen. Den kommer man slå på nu: Den betyder: NU KOMMER VI!!

Genom hisshallen, in på kirurgavdelningen, första salen till vänster – nära ska det vara, nu är det brått! – och jag körs in i en kirurgsal, stor lampa i taket, brits att kravla över på, människor med gröna kläder, med händerna lyfta. Samma anestesiläkare som gav EDAn, jag blir förvånad över att se samma ansikte igen, jag får något att dricka och …

  

Erik (6)

…jag gråter. Jag vaknar av att jag gråter.

En manlig sköterska kommer direkt, och jag får veta att jag fått en pojk. Att allt gått bra. Strax hör jag mammas röst och hon kommer in. Jag är lättad, olycklig, lycklig, lurad, i kaos. Vi åker upp på Neo, där han är.

Jag ligger i min säng, de baxar den så nära hans värmebädd att jag når hans hand med min. Han greppar mitt finger och låser blicken vid, i, min och jag är fast.

 

Det går änglar genom rummen.

 

DSC00370

 

…och instinkten vaknar. Mitt barn behöver mig, närhet, värme, skydd.

Mamma, mamma! Var är hans filt?! Han måste ha sin filt när han inte är hos mig!!

400 spänn.

Vad får man för 400 spänn?

En matkasse, om man handlar lite vårdslöst. Ett par billigjeans från H&M. Ett par CD-skivor eller DVD-filmer. Kanske ett par skor, ett par rätt billiga skor.
400 spänn räcker inte för att tanka en bil, räcker inte till en tv-serie på DVD, räcker inte till ett par anständiga joggingskor.

400 spänn är inte en föraktlig summa, men speciellt mycket pengar är det inte.


Här om dagen fick jag en faktura i posten på just 400 kr.
Från Huddinge sjukhus.
80 kr i vårdavgift x 5 dagar, summa: 400 kr.

Det är, utan konkurrens, de mest välanvända 400 kronor jag någonsin spenderat.

För dem fick jag:

* Ett gott skratt, när jag upptäckte att någon ambitiös städerska vikt en “hotellsnibb” på toalettpappret på förlossningsavdelningen.

* TVÅ underbara hallonsmoothies under det där låånga öppningsarbetet. “Drick ordentligt!”

* Tillgång till trevliga och duktiga sköterskor, barnmorskor och läkare på förlossningen (varav en var “känd från TV” 😀 )

* En kille i gröna kläder. Som visade sig vara just vad jag längtade efter.
Högt och Vilt.
En anestesiläkare. Såna är helt fantastiska. Särskilt på att lägga epidural-bedövningar. (Honom funderade jag sen på att fria till…)

* En sängrallyfärd.

* En ny date med den där trevlige anestesiläkaren. Dessutom fick jag en sup den här gången. Och en gummimask.

* Ett helt operationsteam, som stod uppställda med ungefär tre minuters varsel. Kvart över tre på natten.

* Barnläkare. I bästa fall räddade de barnet ifråga från t.ex. en CP-skada. Eller från att helt enkelt inte överleva.

* Ett coolt ärr att skryta med.

* Morfin. (Say no more. That’s the shit)

* Citodon (Är inte så sopigt heller, faktiskt)

* UNDERBARA sjuksköterskor. Man ÄR inte så tuff när någon sytt ihop knäskålarna med hakan och det gör ont att alls ANDAS.

* En kateter, så man slipper ta sig upp ur sängen för att kissa.

* Helpension i fem dygn. Ok. Inte GuideRouge-klass på käket, men…

* Fler underbara sköterskor, som får en att ta sig upp ur sängen fast man tror att det inte kommer att gå.
Alls.

Vad mer..?

Jo, just det…

* Ett barn att lägga på bröstet, att somna med, att vakna med, att älska bortom vett och sans.

400 spänn.
Ja…

Jag kommer aldrig aldrig gnälla över den där skatten jag betalar på pengarna jag tjänar.
Aldrig mer.

Det är tamigtusan sexigt att betala skatt.

Lilla Essingen.

Äntligen är vi hemma.

Detaljerna tar vi sen, men så långt kan jag säga: Det är bra med sjukhus.
Fantastiskt bra med sjukhus men Åhså fantastiskt bra det är att få komma hem!
Helt suveränt fantastiskt underbart!

Skorven har fått mat, fått ny blöja och har somnat om och jag tänker nog göra det samma en stund till.

Men nu är vi hemma, han är underbar, jag är lycklig och Kassik är förbryllad.

Jag är så glad över alla sms och bloginlägg och … ja, jag ska berätta mer – men inte just nu.

Tack för alla tumhållningar – det visade sig ju att de verkligen behövdes!

Grisbilen!

Nej. Idag blir det inte fembussen.
Inte någon grisbil heller, idag tänker jag bli körd av en taxichaufför till Huddinge Sjukhus.
Klockan två ska jag vara där. Det blir bra.
Det kändes bra att prata med barnmorskan, de känns genomproffsiga och också så omtänksamma.

Lite oregebunda sammandragningar har jag faktiskt haft i natt och under morgonen, det är mycket bra. Då drar kroppens egen produktion av oxytocin igång, vilket är kanonbra.

Snart, lilla Skorv, ska vi ha en date, du och jag!

Plopp!

Jo.
Så lät det.
Jag vaknade av det.
Eller så lät det inte, utan kändes bara.
Det är inte så gott att veta.
Man kanske inte är helt fokuserad när man vaknar (för fjärde gången samma natt) så där strax efter tre.

Ingen som helst tvekan.
Vattenavgång.

Man ringer till Huddinge. De säger: Kom in i morgon bitti, före nio.
Man inser att det här blir ett konstigt dygn.

För tror ni jag har några värkar?

CTG-kurvor är jättefina, alla jättenöjda – utom The Mom2Be.

Nej. Jag VILL inte hem. Jag är LESS nu.

Men visst, en stund senare sitter jag på 865:an och skakar hem igen, med förhållningsorder om att inte bada badkar, inte ha samlag (jag lovade att försöka motstå att våldta någon rysk sjöman på hemvägen. Min BM – ja, hon jag träffat hela tiden var där! – himlade med ögonen.) och ta tempen morgon och kväll, och ringa om jag undrade över något.

På något sätt så känns det hemvant, det här med att fortsätta att vänta.
Jag visste redan innan jag for in att jag inte skulle bli kvar, så jag ides inte släpa på den där färdigpackade väskan. Tog bara mp3spelaren och DN med mig…

Men om inte annat så är det inte torsdag som gäller längre.
Har jag inte dykt upp hos dem på förlossningen under helgen ringer de på måndag morgon för tid för igångsättning.

Så senast måndag, Inch’Allah.

Nu är jag hungrig.

Fortsatt skottlossning.


Jo.
Jag bökar på med den där rädslan, rädslan inför det där projektet i början på juni. Att kalla det “förlossningsrädsla” känns lite dubbelt, för rädd är jag ju inte, inte så att jag absolut inte vill, att jag bara vill ha kejsarsnitt eller så.
Men samtidigt: Ja. Jag är rädd och …

..då är det ju bara att säga det högt och bearbeta eländet. Fortsätta skjuta pil på demonerna.

En bra grej föreslog min barnmorska på MamaMia: Jag fick en remiss till förlossningen på Huddinge sjukhus, där man har ett program för förlossningsrädda. Man får träffa en barnmorska för samtal några gånger, kolla in lokaler och prylar, känna efter och trygga sig lite. Det är en bra tanke, så där var jag i fredags morse och fick träffa en Agneta. Hon presenterade sig och vi skakade hand och det kändes konstigt, som om jag redan träffat henne, och det tog mig flera minuter innan jag kom på det: hon är en av de barnmorskor som medverkar i SVTs program Barnmorskorna.

Mötet blev bra, hon lyssnade mer än hon pratade, ställde bra frågor och sa ett och annat klokt.
Somligt riktigt klokt.
En sak, som jag nog inte tänkt på.
Min rädsla har nog mycket med ensamhet att göra.
Just där, just i det här projektet är jag ju ensam.
Det vanliga är ju att man är två som delar det.
Ett Vi. “Vi väntar barn”. Men så är det inte för mig.

Han är inte med, han vill inte vara med, jag vet inte ens om han vill/tänker vara med under förlossningen, om han kommer att komma efteråt för att se sitt barn, om han alls tänker vara en aktiv pappa.
Jag vill att han ska vara det, men det är hur jag än snor mig hans beslut.
Jag är ensam.
Kommer han vilja vara med, träffa sitt barn?
Och om han nu vill vara med, vill jag att han är med? Känner jag mig trygg nog med honom för att ha honom med mig i ett läge när jag är så utsatt och sårbar?
Jag är inte alls så säker på det – jag känner mig väldigt sviken av honom.

Ensam, övergiven av honom i en situation vi borde dela.
Det är i grunden fel, men ändå något jag helt enkelt får acceptera.

Fast det suger.

För övrigt har min borttappade/stulna mp3spelare fortfarande inte kommit till rätta. Jag saknar den…