När kramade du din sopgubbe sist?

Vi kliver ut ur porten, och hör ett envist pipande. En backande sopbil.

Det glittrar i mitt barns ögon, och eftersom vi inte har bråttom till dagis frågar jag om han vill gå närmre så vi ser bättre. Jo. Det vill han. Väldigt gärna.

Så där står vi. De stora gröna sopkärlen hakas fast i sopbilen, killen trycker på knappar, lyfter och tömmer, sopbilen gapar, tuggar och goffar i sig soporna och min pojke är starstruck.

Då händer det.

 Vill du trycka på knappen?

Min pojke får trycka på knappen som gör att sopbilen tuggar, och han får testa spaken som höger och sänker lyftbommen.

Tänk, vilken tur det är att det finns människor som ser barn, som bryr sig och vill göra ett barn lyckligt. Tack, kära sopgubbe! Du gjorde min dag.

Att dö litegrann

Att sträcka sig, att försöka lite extra, att utmana sig själv, sina drömmar och sina belackare.

Idag har många människor varit modiga. Nästan lika många har blivit besvikna, men några har blivit lönade. Kanske börjar ett nytt liv för någon, kanske blir just den här dagen den där dagen man aldrig någonsin glömmer.

…och för andra är det en vanlig dag på jobbet. Man sopar ihop skräpet, åker vidare och ställer upp kravallstaket i en ny stad.

Där nya människor fyllda av drömmar om en annan framtid väntar, utmanar drömmen och riskerar att den spricker, naggas i kanten eller … uppfylls.