Det mest privata.

Den här bloggen är halvanonym.
Många av dess läsare känner mig privat, In Real Life. Vet vem jag är.
För dem är MsGarbo bara ett av de flera “nätalias” jag använder, de vet vad jag heter, var jag bor, hur jag ser ut, vem jag är.

För andra läsare är jag helt enkelt bara msgarbo.

Jag vill ha det så.
De som inte känner mig, som bara känner mig via den här bloggen behöver inte veta om jag heter Anna, Maria eller Sofia i förnamn, helt enkelt eftersom det egentligen är ganska irrelevant.
Jag har aktivt undvikit att publicera bilder av mig själv här.

Men nu står jag i valet och kvalet.

Hur ska jag göra, alla gör olika…
För jag vill bara ropa ut över världen, visa upp detta underbara lilla barn, skryta för alla, för just detta barn är något alldeles fantastiskt och underbart, en underbar liten pojke, vackrast i världen. (Helt objektivt, alltså!)

Är det egentligen inte väldigt underligt att inte DN har en hel bilaga om detta underbara barn, att inte Rapport gick ut med extrasändningar när han föddes? Att inte hovet uttalat sig? (Återigen helt objektivt, dårå!)


Men det här behovet av att ROPA UT rimmar illa med mitt behov av att vara privat. Friheten att få gömma mig lite bakom ett nätalias.
Samtidigt, vad är det att hymla om? Det är ju knappast att jag egentligen har en identitet som behöver skyddas. Jag är inte en Kändis Bakom Stora Svarta Brillor.
Jag är bara en helt vanlig människa, som har en blogg som egentligen är rätt ointressant, som mest läses av just människor som redan känner mig och som antagligen BEHÖVER bli utsatt för våldsamma mängder bedårande bilder på mitt underbara lilla barn.

Ja.
Jag får nog fundera på det här lite mer.

Kärleksförklaring till en syster.

Jag sitter hemma i mammas kök.
Det är inte min barndoms kök, jag är inte uppvuxen i det huset, men nog är det hemma hos mamma ändå. Tittar ut på gatan i villakvarteret, tittar på de översnöade julrosorna och de ömkliga krokusarna som tappert sticker upp genom eländet som ramlat ner under natten.

…och så kommer det två tjejer gående på gatan, de ställer sig mitt emot vår uppfart, på en besöksparkering som finns där, och tänder sina cigaretter. Jag studerar dem. De ser ut att vara i odefinierad övre tonår; antagligen kommer de från högstadieskolan som ligger strax intill. De står där och sparkar i snön, röker, spottar på marken och visar mobiltelefonerna för varandra.

De är hårt sminkade, så mycket foundation och puder i ansiktet att det verkligen är som femtiotalets pancake. Guldiga, blingade gucciellernåt-kopior hänger och slänger, de är för tunt klädda och fryser.
Men de står där och tjuvröker, jag pratar om det med min bonuspappa, och han bekräftar: Jo, de brukar stå där…

…och jag andas ut med tacksamhet.
Så SKÖNT att inte behöva delta i det där.
Att slippa anstränga sig så, för att vara tillräckligt cool, passa in, ha rätt sorts grejer, säga rätt, tycka rätt…

…och så går jag och duschar.

Därefter går jag in i min systers rum, jag har lånat hennes säng under natten. (Hon är inte hemma eftersom hon har inackorderingsrum på sin gymnasieskola och är där i veckorna)


…och så får jag syn på en väska hon har hängande över en stolsrygg.
En rätt punkig väska i rött och svart, väldigt långt ifrån guldiga gucci-kopior. På den har hon nålat fast något med säkerhetsnålar…Men det är inte ett anarkist-A, inte en driva med mer eller mindre galna knappar utan…

…ett broderat tygmärke från Briggen Gerda.

Hon väljer sin egen väg, min syster…

Precis där och då slår det mig hur oerhört stolt jag är över henne.