Re-tweetandets svåra konst.

Det började med följande tweet:

Vov! RT @tesas Naturen är otrolig! #ashtag RT @forsgren Galet vackra bilder från Eyjafjallajökull: http://bit.ly/bWF9lb

Jag klickade på länken och hänfördes.

Den tweeten ska definitivt re-tweetas.

Ooops. Genast problem. För den kom från @pelletsmaskinen och RT @pelletsmaskinen Vov! RT @tesas Naturen är otrolig! #ashtag RT @forsgren Galet vackra bilder från Eyjafjallajökull: http://bit.ly/bWF9lb blir för långt för att gå att sända.

Vad göra? Jag strök de tidigare RT:arna, visade att jag fått tweeten via pelletsmaskinen och skickade iväg. Länken spridd till alla de som följer mig.
Wow! RT @Pelletsmaskinen: Vov! #ashtag Galet vackra bilder från Eyjafjallajökull: http://bit.ly/bWF9lb

Då får jag en tweet från @pelletsmaskinen: Hm, du kan ju inte stryka alla jag RT:ade sådär. Ge rätt cred ser jag som väldigt viktigt.

Och jag håller med.

Hur gör ni?

Vad jag såg som fick mig att stryka RT:are för att kunna sprida länken?

Det här.

Fler bilder på vulkanen och människorna som finns i dess närhet finns här och de är helt fantastiska.

Att vara innanför – eller utanför.

För någon vecka sedan gick jag iväg till pendeltågsstationen, väntade in ett tåg och klev på. Parkerade barnvagnen på den där bra platsen där det är gott om plats för just barnvagnar och började mippla lite med mp3spelaren.
I nästa ögonblick sätter sig en kvinna intill mig.
Hon sjunker ner tungt på sätet och hela hennes varande sticker ut. Nej. Hon är inte berusad. Jo. Kanske lite, men inte mycket. Däremot faller hon blixtsnabbt ut ur normen. Hon är på tok för hårt och klumpigt sminkad, hennes leopardfläckiga syntetpäls är tufsig, och man skymtar en nalle som sticker fram i öppningen.
Faller absolut ut ur normen.

Så börjar hon prata med mig. Det händer alltsom oftast att folk gör, för lilla Essingen är med mig och är han vaken, så ler han mot allt och alla. Små barn har ingen norm man kan falla ut ur – så han ler självklart även mot denna dam.
Ett brett flin, fullt av skavande SkaBliTänder, själaglad så fort någon besvarar hans leende. Och det går ju inte att inte göra.

Instinktivt vill jag inte ha den här kvinnan alltför nära mitt barn. Hon pratar, petar på vagnen, påbörjar något som kan komma att bli ett lutasigframåpeta så jag tar det säkra före det osäkra.
Jag svarar.
Pratar med henne.
Konverserar henne.

Det är helt tydligt att…hon faller ur normen. Hon ställer samma frågor om Essingen gång på gång, samma sociala kallpratsfraser och jag svarar vänligt, berättar var jag ska och frågar henne om hennes dag, hoppas att den blir trevlig etceteraetcetera. Jo, hon ska träffa en väninna för att dricka kaffe, vid det där trevliga konditorit vid Skanstull.
Japp.

Så kliver hon av vid Södra station och jag andas lättad ut. Samtidigt är jag lite tankfull över samtalet vi just haft. Så tydligt blev det; två personer som leker “normala leken”. Hon betedde sig helt rätt, men avslöjades av sin utsida, och av sitt ickefungerande närminne/förmåga att fokusera.
Jag hade i normala fall inte gått med på att delta i “leken” men nu gjorde jag det istället för att “inte se” och gömma mig bakom mp3spelarens ljudgardiner.

Dels kan man fundera över varför jag i normala fall inte skulle ha gjort det, och varför jag gjorde det nu, men det var inte det jag fångades av nu.
Inte heller av det faktum att det kanske var ganska länge sedan den här damen pratade med en helt främmande människa om något helt normalt. Jag var ingen polis, ingen från socialtjänsten eller vårdsvängen. Jag var en helt okänd människa som pratade med henne som om hon fick plats inom normen.

Som sagt, inte för att jag är någon speciellt god människa, utan för att det var den enklaste vägen för mig där och då.

Några dagar går, och jag läser hos Josh om en trevlig kväll med några mer eller mindre kända vänner, och han länkar till någon artikel och till Mymlan och jag läser vidare. Tillbaks till källan, Johan Ronnestams artikel.

Och så tänker jag på QS, vår hemliga trädgård och alla de vänner jag idag har, vänner som är livsviktiga och väldigt väldigt nära, som jag lärde känna just via QS.
Jag tänker på barnet jag har, vars pappa jag träffade just via nätet. Nå, just den relationen blev ju inte som vi trodde då, först, men det är ingen dålig man och barnet vi har är absolut och fullständigt underbart och fantastiskt.
Jag tänker på min vän Fröken Underbar, jag tänker på Jeez, vars barn jag är gudmor till, jag tänker på de där långa nätterna då Herr Ågren härjade vilt, men det alltid fanns någon som var vaken som hjälpte mig att hålla den fan i schack.

Om inte det är värme så vet inte jag vad värme är.
Då måste någon hjälpa mig att definiera om begrepp här.

Så åter till damen på pendeltåget.
Hade jag mött henne utan att se henne – och alltså inte sett den där tufsiga syntetpälsen, hur hade jag bemött henne då? Och hade jag mött henne på ett sätt där hennes problem med närminnet/förmågaatt fokusera inte märktes lika mycket?
Kort sagt, hade jag fått några kommentarer från henne här i bloggen är det inte all säkert att hon fallit utanför min norm. Vi hade inte “lekt normala” utan hon hade helt enkelt inte fallit ur.
Det eftersom det är så mycket lättare att “passa in” när man inte ser varandra, när inte våra fördomar får möjlighet att slå krokben för oss.

Så.

Välkommen in i värmen, Johan Ronnestam. Välkommen ut i bloggosfären. Här kan du bli hörd oavsett om du har konstiga kläder, luktar gammal fylla, är ett svartsynt emo eller bara en förvånansvärt fördomsfull journalist.
Välkommen!

ARP


Address Resoulution Protocol.

Ett av alla protokoll i den så kallade IP-stacken.
TCP är ett annat, mer känt, FTP ett tredje, HTTP ett fjärde. Du känner säkert igen förkortningarna, även om du inte riktigt vet vad de betyder eller innebär.

Ett protokoll är helt enkelt ett “språk”, ett sätt för t.ex. datorer eller program att kommunicera med varandra.

Alla de här olika språken i IP-stacken är nödvändiga för att en dator ska kunna kommunicera med Internet. Det finns andra nätverksprotokoll-uppsättningar än IP-stacken, men de fungerar inte just på Internet, utan bara i lokala nätverk.

Vill man surfa är det IP-stacken som gäller. (IP står för övrigt, inte så förvånande, för Internet Protocol)

Olika protokoll har olika funktioner, alla är nödvändiga för att du ska kunna spela ditt World of Warcraft, shoppa böcker eller skivor, läsa eller skriva bloggar eller chatta över msn.

En grundläggande förtusättning för det är är att du, eller snarare din dator, har en IP-adress.

Utan IP-adress – TJI SURF.

Hur får man då en ip-adress?

Jo.

Din ISP (Internet Service Provider, exempelvis Telia, bredbandsbolaget eller i mitt fall Comj*vl*Hem) har en DHCP-server (Dynamic Host Configuration Protocol), och en DHCP-server har som enda funktion att hålla rätt på lediga och upptagna ip-nummer, och dela ut dem till höger och vänster. Poängen med en DHCP-server är att man slipper ha en stackars liten tekniker som håller rätt på att Nisse på Storgatan 12 vill ha ett IP-nummer, och förse honom med det – istället sker det hela automagiskt.

Men hur vet då DHCP-servern att Nisse (eller snarare hans dator) vill ha ett IP-Nummmer?

Jo, lite förenklat: När Nisse startar upp sin dator och vill ansluta till Internet så går det ett litet vrål, en ARP-förfrågan från Nisses dators nätverkskort/bredbandsmodem/whatever ut genom nätverkskabeln: Ett “Hallå Världen! Jag, Nisses nätverkskort med mac-adress xxxxxxx, vill ha ett IP-nummer! Är det någon som hööör mig?!

Då svarar en DHCP-server: Hej Mac-adress xxxxxxx, jo, här har du ett ip-nummer, det kan du använda, varsågod, ha en kul surfstund!

…och lyckan är gjord, du kan porrsufra, fejsbooka, leta bombrecept eller vad du nu hade för obskyra planer.

Det här är alltså något mycket enkelt.

För alla utom för ComJ*vl*Hem.

För dem tog det två veckor att ordna.

Men varför sura.

Nu ska jag starta bloglines och kolla hur många tusen olästa bloginlägg jag har.

Framsteg!

Svenska dagbladet rapporterar: Snart kan du surfa kollektivt
– SL-försök ska leda till trådlöst internet i hela kollektivtrafiken

Det är väl säkert bra!
Själv har jag iofs inte saknat just det, men det visar ju bara vilken trångsynt och bakåtsträvande, rent av bigott, typ jag är.

Men jag hoppas att man, när man ändå skruvar i infrastrukturen för denna datatrafikslösning, slänger med en och annan FM-sändare också, för jag blir trött på att försöka lyssna på radio i tunnelbanan: Så fort man kommer under jord tappar man mottagningen.

Fast radio är ju inte lika trendigt som internet.
Men jag tror nog att fler än jag skulle uppskatta att få lyssna klart på den där intressanta intervjun eller den bra låten, trots att tåget kört över skanstullsbron och in under söders höjder…

Mitt in i plytet, rätt ner i halsen.

Facebook, facebook, facebook.
Helt plötsligt började alla prata om facebook, och jag, som aldrig hört talas om det hela vände mig till wikin och undersökte. Jaha, ännu en community. So, what’s the big deal?

Jag blir tvärsöver när något körs ner i min hals. Då vill jag inte ha, oavsett kvalité, funktion eller smak. Oxfilé eller pölsa, det är egalt. Bort!! Undan!!

Samtidigt är det lite intressant… Jag är ju en cynisk typ och kan inte låta bli att undra: Vem är det som driver den här hysterin? Att det skulle vara en tillfällighet att ämnet helt plötsligt är på var mans läpp tror jag inte en sekund på.

Häromdagen lyssnade jag på “Medierna” i P1, man sände ett reportage om Fallet Madeleine McCann, den engelska fyraåriga flickan som försvann i en portugisisk turistort tidigare i somras. Massmedias sätt att rapportera om händelsen, och om föräldrarnas sökande efter sin dotter studeras och man konstaterar bland annat att det ligger en genomtänkt och mycket skicklig strategisk plan bakom det som sedan blivit en stor nyhet, engagerat många journalister och som faktiskt stör det polisiära arbetet och alltså motarbetar det egentliga syftet: att återfinna den lilla flickan.(Programmet kan du lyssna på via länken här ovan)

Så, hur kommer det sig att alla helt plötsligt pratar om Facebook? Vem, vilka vill att vi ska göra det?
Fler än jag verkar undra.

Konstiga saker


På det däringa Internettet kan man köpa konstiga saker. Somligt är roligt, somligt är bara fånigt, somligt kanske till och med fungerar.
Huruvida dagens exempel på detta är roligt, fånigt eller bara konstigt får var och en avgöra. Jag har ingen aning om det fungerar eller inte, jag har inga planer på att utreda frågan.

Jag bara förundras.

Konstig sak

“Anledningen till att katter skrapar sand över sin avföring är att de vill dölja lukten. Eftersom avföringen inte luktar när den ligger i toalettvattnet försvinner även kattens behov av att skrapa sand.”

Nåja. Nu är sandskrapandet en instinkt, ett beteende katten själv inte kan välja. Det vet alla som sett en katt kissa på ställen där det inte finns någon sand. (t.ex. sur katt som protestpinkar på hallgolv). Likväl skrapas det i golvet, oavsett sandtillgång. Alltid. Undantagslöst.

Nå. Kanske någon som testat produkten kan rapportera?


Uppdatering

Här kan man läsa om en toalett-tränad katt, där finns också ett kattsandstest och här här finns en redogörelse om hur man toalett-tränar sin katt. Det ska tydligen fungera alldeles utmärkt.

Ja, där ser man, så lite man vet.

Trångsynt och okunnig visar det sig att jag var.
Nåja…

Framtidstest…

Hos Lvx hittar jag ett knasigt test:

”Hej du, myror-i-brallan-jag-ska-bara-människa!
Din mamma har så många gånger berättat historien om hur det var när du föddes: Som ett kvicksilver slank du ur mig och sedan satt du inte still förrän du fyllde 14 och prästen gav dig nattvardsvin på konfirmationen. Men det gjorde aldrig något att du fladdrade än hit och än dit, du var ju så charmig och visste alltid hur du skulle ta personer.

Den där charmen är din stora gåva, på gott och ont. Eftersom du väljer att leva på den under den första halvan av ditt liv, så får du också ett friktionsfritt liv. Men när sedan livsproblemen börjar hopa sig vid horisonten – då är du inte den som är bäst rustad, även om du en gång plockade apelsiner i Israel och en gång förälskade dig i en aborigin i Australiens vildmark.

Det kan mycket väl hända att du skaffar dig en familj. Kanske gifter du dig med någon som redan har två härliga ungar som du (om sanningen ska fram) kommer bättre överrens med än din partner. Eller så råkar du bli förälder och tar hand om barnet på egen hand. Hur som helst, du förblir glad och nyfiken till din skröpliga ålderdom och dör nog en lätt oförklarlig död.

Tre enkla steg till att ändra ditt livsöde:

Istället för att ständigt flörta med nya erövringar så måste du testa ett ordentligt parförhållande, så att du vet vad du talar om när du förkastar det sedan.
Istället för att ta ett år på college i Minnesota kan du väl prova ett år på folkhögskola i Värmland?
Istället för att baktala alla traditioner så bör du ha ett par, tre stycken om året: Tandläkartid i maj, spontanfest i oktober och pulkarace på nyårsdagen.
I ett tidigare liv var du: vetenskapsman

I ditt nästa liv återföds du som: spåtant”

What!??

*asg*

Vill du göra samma test så hittar du det här.