Om Tina

Hon kom studsande in i köket.
Hennes bröder knuffades halvt om halvt, tog skydd i tryggheten på kökssoffan, men hon kastade sig om min hals och kvittrade om hur mycket hon längtat efter att få träffa mig, hur mycket de pratat om mig och … orden välde ur henne och jag blev överväldigad, där jag stod, kokandes palt, invid bänken i köket i huset i Byn där i skogen mitt mellan Jokkmokk och Vuollerim, bara någon kilometer från polcirkeln.

En halv evighet har gått sedan dess. Hon, som då var en gänglig elvaåring är nu vuxen och jag får mail från henne på Facebook som gör mig lycklig ända in i hjärteroten, tårar tränger fram när jag tänker på åren vi delade, och tacksam är jag.
Tacksam över att få ha varit med fyra underbara ongar under så lång tid i deras liv och tacksam över att få ha fått lära mig så mycket om det där med föräldraskap och tacksam över att de växt upp till fyra kloka (nåja!) och fina unga vuxna.

Den femte årstiden

Dagen, här i kungliga huvudstaden, har bjudit på strålande sol och mer än en handfull plusgrader.
En underbar vårdag.
Åh, så jag älskar våren, den här tidiga, som egentligen är lika mycket vinter – och det kan lika gärna snöa i morgon! – och senare, när de första vårblommorna kommer.

Men just den här tiden, då saknar jag åren i Jokkmokk.

Vårvinter.

Bor man i Lappland har det ordet en speciell klang.

Det doftar av kokeld, av souvas och gahkko, av kaffe och skoteravgaser.

Jag är välsignad, som levt ett liv med så många växlingar och ja, jag kommer nog aldrig rikigt sluta vara norrbottning.

Ren på Skansen

Det var tuffa år men samidigt alldeles fantastiska.

(och vet ni. Jag tappade hakan här om dagen, när jag hörde min onge:”Mamma, ska vi faja till pappa i mojjon?” #indoktrinering)

Å de va sooleeen…

Jag har flått en hare en gång.
Helt enkelt för att det är svårt att äta en hare med kläderna på, och haren behövde hamna i grytan för att hinna bli tillagad innan gästerna kom. Och mannen, jägaren, var sen hem från skogen och där stod jag med en hare med kläderna på.

Det är utan konkurrens bland det godaste jag någonsin ätit, och om någon skulle komma och ge mig en hare med kläderna på skulle jag gladeligen ta emot den, hänga upp den och flå den, för i grytan ska den.

Jag antar att många ryggar lite inför tanken på att flå en hare. Jag vet att många tycker att det är svårt eller jobbig att hantera hel kyckling (även om den då redan är plockad, urtagen och utan huvud).
Många har också svårt att äta rådjur eller lamm eftersom de är så söta.
Och det är de.
Söta alltså.

Jag åt en gång middag tillsammans med en hoper barn, vana vid att fiska och därmed äta fisk, som fascinerades av att pappa fick hjälpa en vuxen gäst att bena ur fisken. Ungarna trodde inte sina ögon.
Sånt måste man få öva på, och äter man bara fyrkantig fisk övar man inte på att bena ur.

Vi lever ett urbaniserat liv. Färre och färre av oss konfronteras med det ursprung vår mat har och det man kallar natur och allemansrätt blir mer och mer exotiskt, mer och mer en upplevelse, på gränsen till det religiösa emellanåt.

Nej. En Björn skriver inte på ett hyresavtal med skidbacksföretag. En björn finner sig ett ide där den tänker sova föda sina ungar och det är VI som klampar in i DESS vardagsrum, inte tvärtom.
Vi behöver lära oss mer om hur man rör sig i skog och mark, om vilka regler och villkor som gäller för att undvika tragiska olyckor där människor och djur råkar illa ut.
Alla som någon gång väckt en tonåring vet att det alltid slutar i bråk. Varför skulle en morgonsur björn vara muntrare?

Jag tänker på åren där utanför Jokkmokk.
Jag tänker på Tors berättelse, om hur han låg i gömsle för att fotografera björn, om hur han såg en björn beta blåbär på Kungsleden. Hur björnen såg turister komma gående, och därför gick runt bakom en sten, avvaktade, och sen fortsatte att beta. De turisterna anade aldrig att de passerade en björn på bara några meters håll.
Björnar är intelligenta djur, och inte alls farliga, bara man är varlig.
Jag tänker på hur jag själv inte vågade släppa hunden i skogen, eftersom en först kaxig men sedan rädd hund springer till sin människa, och då kan ha en uppretad björn i hasorna. Då är det trist att vara människa och utan bössa. Alltså: Koppel.

Jag tänker på min barndom på Orrhammar. På alla tusenbröder, gäddor och mörtar jag fiskat upp, alla nätter vi sovit i tält, lagat mat på trangiakök och svurit åt myggen i skymningen. Jag tänker på att jag lärde mig se skillnad på skogsklöver och rödklöver, på olika sorters fibblor och kamomill och baldersbrå.

Jag hoppas jag får ge min onge all den kunskapen.
Den är långt ifrån självklar.

(Fotograf: Roger Turesson)
Plats: Stockholms Centralstation

Ibland blir det mer tydligt än annars att naturen finns närmre inpå oss än vi kanske alltid står ut med. Nej. Det är inte synd om duvan som blev hökmat.