Mina stjärnor

Man har bytt bloggläsare.
Till slut.

Så nu kan jag stjärna minnesvärda små karameller, och tänk så lätt det blir att dela med sig av dem då!

Smulgubbe skriver om att levitera. Om hur lycklig i hjärtat man blir av att lämna sitt barn på dagis när barnet uppenbart stortrivs där. Jag känner igen mig. För Lilla Essingen älskar sitt “Dadi” och kastar sig lyckligt i famnen på fröknarna när de kommer in i rummet, om de så bara varit borta någon minut. När han har tid, och inte leker eller dansar eller målar eller springer eller ritar eller … eller… eller…
Idag, när min värld är full av massor av nysnö önskade jag sannerligen att Smulgubbe kunde få sin dotters rullstol att levitera, om inte annat.
För nog sjutton är det lättare för mig, som helt enkelt tar barnet i famnen och pulsar, istället för att han ska snöa ner sig till nästippen.

Carina har varit på 4-årskontroll med sin dotter och skriver roligt om det. Och visst är det märkligt att det känns ungefär som att åka till bilbesiktningen. Godkänt eller inte?

Kundtjänster.
Är det inte märkligt att det är så svårt att ta hand om de kunder man har?
Jag har en evighetsseg kamp med/mot ComJävlaHem för att få mina digitalkanaler att fungera.
Försäkringsjävlakassan orkar jag inte ens tänka på just nu.
Drottningsylt är arg på Telia och Newyn på Tele2 och Unionens A-kassa
Varför måste det vara sånt krångel med allt jämt??
Kan det inte bara funka?

Peter tar tag i tillvaron och det är stort och starkt. Hurra! Hejja!

Anjo skriver roligt om våndan av att välja lunch.

Alla har vi gått i skolan. Haft bra lärare, haft dåliga lärare. De flesta har vi glömt men vissa minns vi. Enligt Min Humla skriver om en av sina gamla lärare och gör det lysande. Missa inte!

Sorgen efter ett barn går inte att förstå men en stackars pappa försöker.
Hans, och hans bloggande döttrar är det svårt att inte läsa nu. Jag önskar dem allt gott och hoppas att de finner mycket kärlek och styrka i alla kommentarer de får.
Samtidigt så känns det lite märkligt att, för mig som inte alls känner dem, läsa om något så oerhört privat som en stor sorg…

Slutligen har Boppen löst svaret på livets gåta. Han utbrister helt enkelt Heureka!
Jag skrattar, men föredrar Fazers blå, om jag nu ska äta fulchoklad.

Yes, we can!!

Jag läser hos Josh och tänker: “Ja, kanske borde man…?”
Jag klickar på länken, men tvekar till. Vem får veta det här, kan det här skada mig…?

Så långt hinner tanken.
Sen hör jag mig själv.

Jösses.

Har jag blivit så begränsad i tanken att jag tvekar så är det HÖG TID att gå med i just piratpartiet. Just för att tanken behöver få vara fri.
…och det har väldigt lite med fildelning att göra.

Sen läser jag Drottningens inlägg och … ja, jävlar. Hon har så rätt.
Mia* berättar stolt om att hon just blivit medlem. Det är långt ifrån min instinktiva tanke om att det kanske skulle vara farligt på något sätt.

“The only thing we have to fear is fear itself “


Edit:

Klickahär för att bli medlem i Piratpartiet. Det kostar dig ingenting och tar bara någon minut.

nollkoll

Igår skrev Joshua_tree om verklighetsförankring – eller snarare bristen på dylikt.

Här har vi ännu en tjomme som uppenbart lever i ett parallellt universum.


Förutom det självklart hårresande om fred och vem som bringar fred och såna små detaljer *hostar lite lätt hysteriskt* så lyser följande formulering med sin briljans:

“Jag skulle vilja vara en person som blir ihågkommen som någon som först och främst inte sålde sin själ för att anpassa sig till den politiska processen. Jag kom till Washington med en uppsättning värderingar, och jag lämnar staden med samma uppsättning värderingar”.

Det är väl inte förvånande att just han kunnat ha just den positionen och mött alla de människor och situationer som han gjort utan att ha förmått lära sig och utvecklas det minsta.

Tack Gode Gud för att det snart är över.