På mitt kakfat

Finska pinnar, Pepparkakor, negerbollar och judebröd.
Lilla Hjärtat och kinapuffar.

Debaclet kring skolan i Laxå, där Mio inte skulle få vara pepparkaksgubbe (det visade sig vara ett missförstånd) fick mig att fundera lite på det här med tolkningsföreträde.

Vem har rätt att vara kränkt?
Varför är det ok med fiska pinnar, men inte med negerbollar? Som om inte finnar fått elaka tillmälen?

Jag vet att många reagerar på “negerboll” och ordet är inte principiellt viktigt för mig, visst kan jag säga chokladboll istället. Det spelar mig ingen roll. Stina Wirsén tecknade Lilla Hjärtat på ett sätt som många uppfattade som mycket kränkande och hade hon förstått det i förväg, hade hon säkert ritat figuren annorlunda.

Men vems upplevelse räknas?
Vems kränkning är stor eller viktig nog för att accepteras av majoriteten, och förändra majoritetens beteende?
När blir den upplevda kränkningen istället i bästa fall löjeväckande och i värsta fall kafka-artad cencur?

OM jag nu skulle vilja vara Pippi Långstrump, och ändå vara med i luciatåget, får jag då det? Om jag blir kränkt för att jag inte får det, innebär det då att omvärlden inte gillar rödhåriga, flickor eller mig personligen?