Arbetslinjen

Det kom ett e-brev

 

Hej,

Du är bjuden till rekryteringsmässa på Arbetsförmedlingen Stockholm City.
Onsdagen 26 febuari kl. 13.00
Adress: Tunnelgatan 3. (T-bana Hötorget)

Onsdagen den 26 febuari kl. 13.00-14.30 har du möjlighet att träffa 10 företag som söker personal både med och utan erfarenhet inom olika typer av sälj: Key Account managers, B2B säljare, Kundansvarig säljare, kundtjänstmedarbetare  och flera andra kundnära tjänster.

Ett mycket bra tillfälle för dig som är i början av karriären. I många fall erbjuds utbildning och introduktion om du saknar erfarenhet.

Glöm inte ditt CV

Deltagandet är frivilligt och du behöver inte föranmäla dig!

Välkommen
Arbetsförmedligen Stockholm City

Jag valde att inte gå på rekryteringsmötet, eftersom jag varken är en bra säljare, eller tror att jag har förutsättningar att bli det.

Det gjorde däremot ganska många andra, eftersom AF råkat skicka ut inbjudan till över 60000 personer.

Åt det här har jag skrattat mycket idag.

Men samtidigt är det lite tankeväckande.

Som arbetslös så måste jag rapportera alla jobb jag söker till AF. Jag måste rapportera om jag varit på en anställningsintervju, jag måste berätta om jag skickat in en spontanansökan till någon. Rapporterar jag inte tillräckligt många dylika händelser senast den 14 varje månad går det ett automatiskt meddelande från AF till min A-kassa.
Jag måste också gå på de möten på AF som jag blir kallad till.
Annars går det automatiskt ett meddelande till min A-kassa.

Jag kan också vara tvungen att gå till Arbetsförmedlingen en gång i månaden för att “uppdatera min handlingsplan”.
Det betyder att jag får stå i en kö. Längst fram i kön får man träffa en tjänsteman som trycker på en kö-lapp-maskin, och så får jag en kölapp. Sen får jag fortsätta att vänta.
Man kan vänta sammanlagt sju minuter. Man kan vänta sammanlagt en timma. Oftast tar det någonstans mellan 20 och 45 minuter. (De som är lika gamla som jag tänker lätt på Sovjetunionen, när de står i den där kön för att få en kölapp)
När man väl får träffa en handläggare är mötet oftast över på mindre än tio minuter.
Nej. Man kan inte boka tid.
Kommer jag inte rätt dag går det automatiskt ett meddelande till min A-kassa

Eftersom Arbetsförmedlingen har makt över hela min försörjning är jag en mycket lyhörd medborgare. Säger AF: “Hoppa!” frågar jag :”Hur högt” (om jag får tag på någon att ställa frågan till)

(Jag väljer att inte skriva något om hur demoraliserande hela den här hanteringen är just nu. )

Den här rekryteringsmässan var frivillig.

Kan vi äntligen få konstatera att arbetslösa människor inte vill vara det, att arbetslösa människor behöver hitta nya jobb, inte ständigt misstänkliggöras som “bidragstagare” och latmaskar.

Välkommen till Sörland

Jag är född och uppvuxen i Stockholm, men min pappa kommer från Lycksele och min bardoms jular och sommarlov tillbringades till stor del hemma hos Farmor och Farfar. Senare i livet har jag själv bott tio år i norrbotten och lappland. Jag älskar min hemstad men kommer aldrig sluta sakna livet jag levde i Byn i Lappland.

Självklart roas jag ganska gott över det som skett runt omkring mig här i huvudstaden de senaste dygnen.

För folk är inte kloka. Det är DUMT att vara ute i snöoväder i skinnjacka, utan vantar och mössa. Då fryser man. Blir man dessutom stående vid Gullmarsplan, där inga bussar går, fryser man ännu mer. Har man lågskor att pulsa i snö med, får man banne mig skylla sig själv om man fryser.

Det är ganska duktigt insiktslöst att vara upprörd över att cykelbanor, parkeringsplatser och villaområden inte plogats, över att man får pulsa, över att det är hopplöst att ta sig fram med barnvagn.

Inom sjukvården pratar man om Triage, att man i trängda lägen prioriterar. Somligt är brådskande, annant kan vänta. Man försöker hålla uppe riksvägar, genomfartsleder. Ju fler som inte tar sig ut från sina parkeringar, desto bättre: Färre som fastnar och står ivägen för bärgningsbilar, räddningstjänst och plogbilar.

Det är bra med lite ödmjukhet.
Det är bra om man hjälper varandra. Gör vad man kan. Skottar en trapp fast man inte måste. Kollar att granntanten har vad hon behöver, för med rollator kan man inte handla. Plockar upp någon frusen stackare vid en busshållplats, om man själv har en bil som går åt rätt håll.
Ibland måste man improvisera.

För självklart är det lättare att hantera tre decimeter snö över en natt om man bor i ett hus i en by utanför Jokkmokk. Då har man en fyrhjulsdriven bil, då har man en snöskoter, man har bodan full med snöskyfflar och ved. Man kan vara en vecka utan el utan att det egentligen är något större problem. Frysen tinar inte, det är bara att ställa dörren på gläånt ;)

I en storstad är det svårare.
Det räcker att EN människa fastnar med en bil på fel ställe så stängs en avfart av, en bro blockeras.
Stockholm är en storstad. Det finns många En Människa som Fastnar på fel ställen som sen står ivägen och hindrar.

Igår lekte jag och ongen ute i snön, samtidigt som vi skottade fram vår port. Under hela tiden vi var ute – kanske någon timme – hörde jag sirener ute från riksväg 73. Inte bara polisbilar, utan också räddningstjänstens starkhorn. När vi kom in hörde jag på radion hur man varnade för att en ambulans på väg på just nynäsvägen norrut, in mot stan, kör i utryckning mot trafiken för att ta sig fram. Det ska ganska mycket till innan man dirigerar en ambulans mot trafiken på en motorväg. Det säger en del om hur det var där då, hur råddigt och stökigt och fullt och bökigt det var.

Under ett dygn röjdes 200 000 m3 snö från den bana på Arlanda som man hjälpligt lyckades hålla öppen. Under hela förra säsongen röjdes 250 000m3. Tusen kubikmeter är en kub på 10x10x10 meter. Högt som ett fyravåningshus ungefär. Lägger man dem på rad, snökuberna, blir raden två kilometer lång. Det är en helvetes massa snö att flytta på.

Om vi gissar att ett fullsatt tunnelbanetåg rymmer 1500 personer, så konstaterar vi att det behöves MÅNGA bussar och chaufförer för att ersätta ett enda tåg.
Tio minuter senare har människor samlats för att fylla ännu ett tåg. Hur många bussar går att uppbringa? Om bussarna dessutom fastnar i snön, som faller tre gånger eftersom det blåser så jävligt, då är det inte lätt att snöröja. Många mil väg. Många bilar som sitter fast och är i vägen.
I glesbygd är problemen annorlunda. Då kan man bli stående på en väg där ingen passerar, ingen hjälp kommer. Här har man åtminstoene sällskap. Kön på E4:an vid vårby backe var många kilometer lång. (Vårby backe är en brant uppförsbacke där långtradare tenderar att ställa sig på snedden)

Man kan inte förbereda sig och klara ett sånt här snöväder utan störningar. Det är enkel matematik. För många människor på samma ställe. För många mil väg. För många spår och växlar. Det blir problem. Det har hänt förr. Det kommer att hända igen.

Jag och Lilla Essingen skottade fram trappen nedanför vårt sovrumsfönster. Här har vi just hittat ett trappsteg…

Reviderad bild av Sommaren.

Du hör ordet Sommar. Du tänker syrénberså.
Du tänker badsjö.
Du tänker grillkväll och immande rosé.

Allt det är helt rätt, men det är ingalunda en heltäckande bild av sommaren.

Lägg nu till den hämnande sommaren.

En sommar som konfronteras med begreppet “vintertidtabell” redan 22 augusti och som lackar ur så fullständigt att inte en buss i den här staden kommer undan.

Kanske lär sig SL till nästa sensommar, och inför normaltidtabell istället.

20110822-185517.jpg

En stads blodomlopp.

Alla de där självklara funktionerna man behöver i sin vardag för att den ska fungera, vad gör man när de helt plötsligt inte gör det?

Tunnelbanan klappar ihop.
Det samtidigt som pendeltågen stökar och bökar och inte går, eller går ibland, eller står längs med spår, bakom något annat pendeltåg som slutat gå.
Det är söndag kväll och jag anar att morgondagen kommer att bli knölig.
Morgonen kommer och jag lämnar Lilla Essingen ovanligt tidigt på dagis.
Jag är tidig till gullmarsplan. Väntar i 25 minuter på en ersättningsbuss söderut och är på jobbet bara någon kvart försenad. Acceptabelt under rådande förhållanden.
Någon timme senare försöker en kollega penetrera det då fullt utblommade kaoset på samma plats, hon får nog och ger upp – åker hem igen. (“Förlåt, men jag klarar inte det här, jag tar första buss som kommer – till dig, eller hem…”)
Timing är alltså bra. Det gäller att vara tidig, att vara före alla andra, då går det någorlunda.

Hem samma dag blir det värre.
För att göra en lång historia kort så är jag glad för mitt norrländska ursprung.
Jag vet att det bara är korkat att frysa.
Att man kan klä sig mot kyla.
Att det är fult att vara blåfrusen och snyggt att vara påpälsad och rödrosig.
Näbbstövlar – de är inte det varmaste jag har, men de är bra! – täckbyxor, rejäl mössa och handskar. Dunjackan använder jag jämt.

På tisdagen gjorde jag likadant. Early Bird, väntade med ett barn i famnen på att dagis skulle öppna, och det lönade sig. Jag var I TID på jobbet. Exakt halv åtta knackar jag på dörren, och överraskar min kollega ordentligt. Nästan så att jag väckte henne.
Till lunch dansar jag av lycka i köket, genom fönstret ser jag t-banestationen, och blå- och silverfärgade tåg som passerar i god ordning.
Lycka!
No more chaos!

För jag har ju tur.
Jag hade ju kunnat bo kvar i Norsborg fortfarande…
Nu är lyckligtvis även röda linjen igång igen, enligt SL:s hemsida.

Men det blir tydligt, de här dagarna, hur sårbar vår stad är, och hur beroende vi alla är av fungerande kollektivtrafik.
Det blir också tydligt att en stad av den här storleken snabbt korkas igen, trafikinfarkt är ett talande ord, av biltrafik och att det inte är möjligt att bygga vägar som räcker till, om alla ska köra bil.
Det spelar ingen roll hur många ersättningsbussar man sätter in från Liljeholmen, om man sen åker ut och parkerar dem på motorvägen. Där blir de inte av med sin last. Då blir människor stående.
Jag förstår frustrationen.
Jag förstår paniken.

Jag förstår också SL-personalens frustration.

Under tiden fortsätter nyhetsrapporteringen i dags- och kvällstidningarna. Ord och fraser som ’skylla ifrån sig’, ‘heter det’, ’skuld’, ‘vem bär ansvaret’ och liknande går att finna i nästan varenda artikel. Flera förare valde att gå hem istället för att vänta på ersättningsbussar. De ville inte åka i uniform. (Några åkte till och från jobbet i privata ytterkläder.) En kollega hade kontaktat TX för att få veta om det fanns personaltransporter av något slag, det fanns inte. Föraren gick hem. Andra hade försökt vänta in bussar, men hade förståeligt blivit kontinuerligt utfrågade av resenärerna om när och var vilka bussar avgick. Maktlösheten var stor både hos dem och resenärerna.

Trafikrapportören från Radio Stockholm konstaterade fascinerat att morgonrusningen övergick i eftermiddagsrusning utan att hinna sluta rusa (eller så var det precis det som hände. Inget rusande, alltså.)
Man kallade både essingeleden och drottningholmsvägen för “parkeringsplats” och köerna in mot stan från ytterområdena var milslånga. I morse t.ex. hörde jag om köslut in mot stan vid Jakobsberg. Någon kvart senare började det tätna i Kallhäll för att ännu en stund senare bromsa upp redan i Kungsängen.
Det är långt från Kungsängen till Essingeöarna.
Och olyckor.
Massvis av olyckor.
Det blir så när bilarna är för många, när människorna är stressade och irriterade och väglaget riktigt dåligt.
Min haningebuss blev nästintill av med en backspegel, och några minuter senare åker vi förbi gubbängsavfarten, där just en buss hamnat på tvären.

Nu är tunnelbanan igång igen.
Tack Gode Gud för det.
Månne man nu få ordning på Pendeltågen också.
Och allvarligt.
Nu.
NU kan vi väl börja satsa på riktigt på den kollektivtrafik vi har, inte bara plöja ner alla pengar i den nya Citybanan (Den är nödvändig, visst!) utan också satsa på pendeltågen och tunnelbanan:
Den spårbundna trafiken är stadens blodomlopp.
Utan den dör staden sotdöden.

Pepparpeppartaiträ

Snart är detta lilla barn tre veckor gammalt. Idag är det två veckor sedan vi kom hem från sjukhuset, från tryggheten där andra människor hela tiden fanns till hands, ifallatt.
Två veckor hemma, på egen hand. Som mamma.
Det är så konstigt, “Mamma” betyder ju MIN mamma. Inte Jag?!

Alla frågar hur det går.

Jag är förvånad.
Kanske svartmålade jag en smula.
Kanske har jag bara haft toktur.
Kanske ska man inte alls skriva om sånt här – vaknar inte Murphy nu gör han väl det aldrig..?

Jag var förberedd på någon sorts kaos och i ett kaos är vi inte.
Självklart är det mycket jag inte gör, somligt som helt plötsligt är komplicerat som sjutton. Åtskilliga gånger har jag saknat en tredje hand, någon som kan öppna en burk när jag har ett barn i famnen, någon som kan hålla i honom en stund medan jag städar kattlåda – det vill jag ju gärna “göra klart” och inte bli avbruten med – eller ännu hellre: någon som städar kattlådan!

Jag experimenterar en smula: Han avskyr blöjbytena. Ibland går det hyfsat men andra gånger skriker han i högan sky, bortom vett och sans, skriker sig själv så förtvivlad att han nästan inte kan sluta, när det sedan väl är över, när han är i min famn och jag bara goar och kramar honom. Fryser han? Jag provar att bädda om honom lite extra med en handduk. Är det för ljust, sticker någon lampa i ögonen? Knappast, det är ganska “mysigt” i sovrummet… Än så länge har jag inte knäckt koden: somliga gånger säger han inte ett ljud, andra gånger blir han nästan hysterisk. Jag ser inte mönstret. Än.
Eller så finns det helt enkelt inget.

De här två veckorna har varit intensiva.
Jag har nog aldrig haft så många människor på besök i mitt hem.
Jag tror att jag haft fler besök här på två veckor än jag annars brukar ha haft på ett ÅR… Jag hör till dem som åker hem till folk, inte till dem som folk åker till.
Men i ärlighetens namn: Nu är det ju inte jag som “drar”. ;)

Kaoset. Det skulle väl vara prioriteringarna då. Skåpsluckorna har fortfarande inte fått sina handtag. Tavlorna är fortfarande ohängda. Såna projekt har helt blivit liggande.
Det är ju inte bra, men så är det. Det får jag jobba på.

Jag jobbar också på Beach 2009.
I ett märkligt mellanläge är jag nu. Jag kan inte ha mammakläderna längre, de är alldeles för stora, men mina vanliga kläder är för små. Byxor är det största problemet. Dessutom får de verkligen inte sitta åt, eftersom operationssåret inte vill bli ihopklämt på något sätt alls.
Och överdelar där man smidigt kommer åt att amma? Hmm. Alla fina sommarklänningar, de är ju helt VÄRDELÖSA ur de perspektivet. Irriterande. Jag har verkligen ingen lust att ge mig ut och handla ÄNNU mer kläder… Jag är både snål och fattig och dessutom gillar jag inte att handla kläder.
Det blir skönt att åka till Orris, där kan man luffa omkring i vad för trasor som helst :D
Och nästa vår, då ska jag få plats i skinnstället. Jo.
Vågen gör mig glad, enligt den är det inte långt alls kvar till matchvikten.
Måttbandet är inte lika roligt att använda.
Dessutom konstaterar jag när jag är ute och promenerar att jag förlorat muskler. Massor av både muskler och flås.
Inte alls konstigt med tanke på två månaders foglossning med ett därpåföljande mycket stillsamt liv.

Papperspysslet är nästan klart. Skattemyndigheten har fått en blankett med de namn jag och Faderskapet beslutat om. (Nej. Inte minsta lilla Egon!)
Faderskapspapprena är påskrivna enligt konstens alla regler.
En hel hög med papper är inskickade till Försäkringskassan, allt från intyg om att ett barn blivit fött till bostadsbidragsansökan. Helt plötsligt är vi ju en familj och då kanske man kan få sånt? (Nå. Inte om man definierar “familj” utifrån ett KDS-perspektiv, men…det gör inte jag!)

Intill mig ligger han nu, Grodprinsen. Alldeles strax ska jag bära in honom i sängen, och dessutom göra kväll själv.

Jag är tämligen nöjd med tillvaron och känner inte att jag har någon väldig brådska ut ur min “bubbla”.

Förresten.
Vet ni hur många gånger man kan pussa på Världens Sötaste Nästipp?
Nä.
Jag vet inte, jag heller, men jag undersöker saken!

*pust*

Det här är jobbigt.
Jag packar några lådor, sen sätter jag mig att vila.

Först några lådor med böcker, de som får stå kvar på golvet, för de lyfter jag inte. Sen någon låda med något “mellantungt”, som kan stå på de två boklådorna. Och sen två relativt lätta lådor, t.ex. kläder eller så. Jag staplar dem fem i höjd, för att jag själv ska få plats att gå här hemma.

Katten smyger omkring och undrar vad som står på. Undersöker halvfyllda kartonger, leker med framskrämda småsaker som dyker upp.

Det känns stundtals en smula övermäktigt, jag blir så fort trött, sitter och vilar mycket, badar varje kväll för att lindra glappet i fogarna, så att jag håller ihop nästa dag också.

Men samtidigt är jag så glad över den nya lägenheten, den är fin, ligger så bra till, det där blir så bra!
Jag är också så oerhört tacksam över denne Gigjoe, som hjälper mig: fixar hyrbil, åker och hämtar pirra, donar, trixar. Nästa helg kommer han, Aquaricat och Arne_Duck och bär. För inte kan jag göra det, det går ju inte.
De kommer bära, lasta, lasta ur, bära än mer, och till nylägenheten är det en halvtrappa upp, ingen hiss… Jag vet inte riktigt hur jag ska tacka dem.

Och i morgon kommer Jeez och hjälper mig fylla lite lådor, och på tisdag kommer Fröken Underbar. Henne tänker jag skicka upp på stolar och bord, för att skruva ner gardinstänger, hyllor och sånt.
Jag törs inte klättra.


Det är lite märkligt, det är tydligen en bieffekt av foglossningen.
Foglossning beror på ett hormon som heter Relaxin, och det påverkar självklart inte bara fogarna i bäckenet utan hela kroppen.
Jag är mer överrörlig än någonsin, när jag går nerför i trappor håller jag i ledstången på riktigt för jag känner att kroppen inte är riktigt pålitlig. Jag är rädd att ramla. När jag badar blåhåller jag i mig när jag kliver i och ur badkaret, livrädd att halka, och mobiltelefonen ligger inom räckhåll, räckhåll även om man ligger på golvet med en stukad fot…

…och om det här är tungt att göra nu, hur skulle det då inte vara att göra om två månader, med en nyföding på armen??
Nej, det är nog tur att jag ändå får det här gjort innan det är dags!

Och det sista då, det värsta av allt. Urstädningen av gammellägenheten.
Jo. En underbar älva kommer till min räddning. Hon tycker dessutom om att städa. (?!)
Jag hoppas att hon avslöjar den hemligheten för mig, hur blir man som hon, hur tänker man då??

Jag hoppas bara att jag hinner packa upp mitt hem – jo, då får jag också hjälp, av kära stora lilla syster! – innan skorven gör entré.

Nu ska jag bada!

Du och jag, Murphy…


Nej. Inte var jag ensam drabbad häromdagen, av Murphys attacksällskap, men nog fick jag ta konsekvenserna av det, absolut fick jag det.
Tillslut skrattade jag bara åt det hela…

Det började med ett telefonsamtal i tisdags. 15.50. ringde min arbetsgivare, man ringde från jouren och frågade om jag kunde hoppa in och jobba, NU, kris var det.
Jag befann mig på medborgarplatsen tillsammans med Mannen, vi hade just fikat lite och var på väg till Barnmorskan för en sån där rutinmässig träff. Jag var glad i hjärtat över att han både velat göra mig sällskap och dessutom inte fastnat i jobb, trafik eller andra konstiga omständighetr.
Så nej, jag tänkte absolut inte släppa allt och åka och jobba.

Med lite raska ben går vi söderut på Götgatan, och när vi kliver in genom porten ringer det igen. Nu är det en annan av mina kollegor på Jouren: Det är DU som SKA jobba nu, enligt schemat! Va, säger jag?! Nejnej, jag jobbar i morgon, eftermiddag och natt. Men hon insisterar, jag har läst fel på mitt schema och där jag står, hos barnmorskan, någon minut ÖVER fyra – alltså är vi något sena – kan jag knappast argumentera: Jag har inget schema, bara min egen kalender, och den kan jag ju ha skrivit fel i… Jag faller till föga, och lovar att ta nattpasset åt minstone.

Barnmorskebesöket rymmer inga överraskningar, allt är som det ska, utom mitt blodvärde, vilket inte förvånar någon, efter mina leverpastej-brocoliseanser. Man kan ju undra hur det varit UTAN dem? Kanske ska jag försöka komma ihåg att ta någon järntablett mellan varven också…

Efteråt föreslår jag middag på stan tillsammans, men mannen måste återvända till den konferens han övergivit några timmar för det här mötets skull. Han är stressad och sliten, och … ja, han jobbar för mycket, det är så. Vi pratar lite om det, där i snålblåsten på götgatan och när vi passerat skånegatan med tio meter så gör jag bara en armkroksvändning på 180o och säger: Nej, du ska inte åka tillbaks, nu äter vi middag. Om jag har varit “familjeangelägenhet” under hela eftermiddagen kan jag gott vara det under kvällen också, och så äter vi gott på Koh Phangan.

Men under hela den här tiden, både besöket hos barnmorskan och middagen har jag en gnagande obehagskänsla i magen: Har jag verkligen gjort bort mig, skulle jag ha jobbat nu!?

När vi har ätit åker jag till jobbet: OM någon kastats in där för att jag gjort bort mig så uppskattas det säkert om jag kommer tidigt. Dessutom: Klockan är strax före sju, vad ska jag göra i 2½ timme på stan? Gå och dra?
E-L och min brukare blir överraskade över mitt glada dörrplingande. Kommer du NU?!
Jo, vi är helt överens, jag och E-L. Hon skulle ha jobbat nu, hon och jag har koll på vårt schema, det är mer än man kan säga om jourtjejen som ringt mig och mitt maggnag ersätts av lättnad över att jag inte gjort bort mig, och irritation över att jag blivit orättfärdigt “anklagad”.
Men jag skickar hem E-L, det är ju ingen idé att vi är två där, och generöst bestämmer vi att både hon och jag skriver upp arbetstid i några timmar: Det är inte VI som goofat.

Ofta kan jag sova några timmar under natten, även om min tjänst är “vakande” natt. Jag törs aldrig RÄKNA med att kunna sova, och jag undviker att boka in viktiga saker under förmiddagen efter ett nattpass. Den här natten blir sisådär. Jag sover några timmar; jag är lättväckt och somnar inte självklart om när sen lugnet lagt sig igen.
Vid fem tröttnar jag på att snurra i sängen, bäddar efter mig och går upp och gör te. Läser lite. När telefonen ringer fem minuter i sju – skiftbytet är ju då, vid sju, blir jag inte det minsta förvånad…
Kollega C har nyligen blivit sjukskriven, istället ska H vikariera. MEN H blev sjuk här om dagen, så istället ska A jobba. Och nu ringer jouren. A har blivit sjuk i natt, man jagar folk… Jag bara skrattar: Jag sitter ju inte i sjön, jag har ingen tid att passa; men jag hälsar till tjejen att hon kan nämna för den kollega som ringt mig igår att JAG läst rätt på MITT schema och att jag vore glad om hon kunde göra det i fortsättningen också…

…och någon timme senare ringer Den jourtjejen, ber så mycket om ursäkt, och jag har ju förstått att de nog har de rätt kaotiskt där…
…och hon jagar fortfarande folk, och hos min brukare kan man inte “kasta in vem som helst” eftersom han inte bara har ett fysiskt handikapp utan framförallt kognitiva handikapp.

Lite senare ringer hon igen, hon har någon på lut, undrar om jag tror att det kan fungera, jag lyssnar och tänker; jo det kan nog gå. Han har inte varit här förut, men skicka hit honom så vi går parallellt i några timmar så får jag introducera honom lite. Jo. Klockan ett ska han komma. Perfekt.

Tror ni jag blir upprörd när ingen kommer klockan ett? Ens förvånad?
Halvtvå ringer jag upp jouren; min chef svarar. Jo, man ska försöka lokalisera honom, något kan ju ha hänt, fastnade tunnelbanor etc. Kvart i två kommer han. Efter just lite tunnelbanestrul, men framförallt hade han promenerat vilse efter en krokig vägbeskrivning…!

Vid fyra åker jag hem.
Då är jag fortfarande vid ganska gott mod. Lite på-stan-fix, och sammanstrålning med Fröken Moe för lite kram och middagshandling: mer broccoli. Hon har vägarna åt “rätt” håll, och jag får välsignat skön skjuts hem, slipper ännu en halvtimme på tunnelbanan.
Väl hemma är jag så sänkt att jag inte orkar laga någon mat, istället räddas jag av någon sorts fryst pastapåse från Findus.

Jag fyller i min timrapport. Jag har jobbat 21 timmar i sträck. Ja, när det blir så här, folk blir sjuka och så, så har man dispenser eftersom man inte kan ÖVERGE människor som behöver vård, man FÅR tydligen jobba så länge, så något lagbrott är det inte men jag är tacksam över att det sker så sällan som det gör. Det är INTE värt pengarna.

Men nu har jag väl betat av lite murphy för ett tag framöver…!

Och ja. Idag är jag ledig.

Välsignat ledig.