Om konsten att blanda blod med blod.

Det är lite som diskussionen om religion. På sätt och vis lika obegripligt.
För vi vet att blod är rött. Allt blod är rött. Det finns inget blåare blod.
Det är ett gammalt tankemönster, en sagovärld men likväl behåller vi den gärna, eftersom berättelsen tilltalar oss. Berättelsen om rikedom och intrikat etikett, vackra klänningar och grandiosa baler, om ett blåare blod som inte får blandas ut hur som helst.

Den här myten kan överleva tack vare att så få av oss konfronteras med den.

Men de som gör det får alltför ofta betala ett mycket högt pris.

Jag är glad för Kronprinsessans skull att tiderna sakta förändras, att hon fick sin man, trots att hon är kronarvinge och han en man av folket.

Det tänker jag på idag, när nyheten om att Prinsessan Lilian tillslut avlidit.

Få har betalt ett så högt pris för kärlek som hon.

SVD DN

En reva i min verklighet

Vi for iväg från allt, till sol och värme och vila och vatten. Trettiogradigt saltvatten, och vi lärde oss andas på ett helt nytt sätt och den där helt vanliga verkligheten försvann långt bort i ett skimrande töcken. Som en hägring. Darrig wifi medger inga rapportsändningar via svtPlay och DN.se bläddrar man igenom ganska snabbt – den appen är inte speciellt bra.
Trots det hade jag en otäck känsla av att något ondskefullt hade börjat hända. Det dök upp arga tweets och facebookinlägg om rasistiska id-kontroller i Tunnelbanan, att polisen – på mycket vaga grunder – börjat kontrollera människors identitet och det är oroande, mycket oroande.

Det skrevs om något som heter REVA.

Nu har vi kommit hem igen.
Jag läser ikapp.

Jag blir alldeles matt.
Förtvivlad

HELIGT FÖRBANNAD.

Stadsmissionen i Stockholm presenterade för en tid sedan rapporten ”Hemlös 2012” Låt följande citat sjunka in en stund: ”Sedan 1,5 år har Svenska kyrkan regelbundna träffar med gränspolisen. En av de frågor som diskuteras är hur ett ordnat frivilligt återvändande kan organiseras. Lena Strömberg-Larsson, stiftsdiakon i Lund, berättar att gränspolisen har frågat om personal från Svenska kyrkan skulle vara beredd att följa med på sådana återvändanderesor. Det här är ett ganska nytt synsätt, berättar Lena Strömberg-Larsson, som tycker att det på senare tid har skett en förskjutning från att försöka gömma papperslösa till att i stället försöka arbeta för att hitta alternativ till ett djupt utanförskap i Sverige. Enligt Lena Strömberg-Larsson har den svenska migrationsdebatten länge saknat en seriös diskussion om hur människor som på frivillig basis vill också ska kunna återvända till sitt ursprungsland.”

Detta REVA – som är en STYGGELSE – är dessutom något som Svenska Kyrkan deltar i?!?
Vad i alla grönjävlahelvete gör de, VI, där!??

Jag är medlem i svenska kyrkan.
Jag går regelbundet i mässa och tro mig, JAG sanktionerar inte något samarbete med migrationsverket, polisen och kriminalvården när arbetsmetoderna är som dessa.

Kristian Lundberg – som skrivit om citatet i texten ovan – kallar det som sker nu för deporteringar, och det är ett mer rättvisande ord än “avvisningar”.
När man deporterar dumpar man. Slänger ut. Utan att bry sig om vad som händer med människor. Utan att bry sig om vad som händer med barn.

Anne Heberlein skriver också.

Låt mig berätta kort om några av de här människorna som jagas i tunnelbanan och i skolmatsalar. Jag har mött några av dem, på ett transitboende i Arlöv, på ett nedslitet hotell just invid motorvägen. Det kan vara de två bröderna från Somalia, 15 och 17 år gamla, som ensamma och utan skor vandrat genom öknen, från våld mot trygghet.

…//…

Människorna som söker skydd och trygghet hos oss är inte farliga. Det handlar inte om brottslingar utan om människor som är mer lika dig och mig än vad vi orkar tänka på.

Hur skulle vi orka leva om vi på allvar förstod det?

Nej.
Den insikten är svår, så jag förstår att “man” (VI, VÅRA myndigheter, politiker!) hittar på något som REVA. “Rättsäkert och Effektivt Verkställighetsarbete” står akronymen för.

Åt helvete är det.

Men det är möjligt att bli ännu mer förtvivlad, jag blev det när jag läste Kristians text för tredje gången – ibland går det för fort. Svenska Kyrkan. Vad gör de där? Varför sitter de med i samverkansmöten med polis och migrationsverk? Vad gör de där? De som ska stå på de svagas sida, de som predikar kärlek till vår nästa och att förlåta fyra och förtio gånger, vad i helvete gör de där? Varför hör jag inga protester och varför har vi inget påskupprop mot REVA?!

I min feed dyker ett uttalande från Sveriges Kristna Råd, i samarbete med Sveriges Muslimska råd och Sveriges Buddhistiska samarbetsråd upp.
Det står en massa fina saker i den texten.
Jag undrar om de som skrivit under den för svenska kyrkans räkning känner till att kyrkan samtidigt deltar i möten med gränspolisen? Var det meningen att ingen skulle märka det?

Jo. Det blev visst liv om Kristians text, och ett pressmeddelande utfärdades där kyrkan beskriver sin roll som “medborgarvittne”.

Innan jag köper den förklaringen vill jag veta väldigt mycket mer om hur samarbetet kring REVA fungerar.

Vi har kommit till ett vägskäl.
Vi, var och en av oss, behöver tänka till.
Vilket sorts samhälle vill vi ha?
Vilken syn på människor är det ok att ha?

Missa inte Linda Starks text i Sydsvenskan, om REVA, eller Andres Lokkos text i Svenska Dagbladet

Popcorn och Presskonferens

Bilden kommer från Wikipedia

Det är lätt att ha kul på andras bekostnad.
Det är lätt att roas av ett drev, när man hejar på sidan som driver.
Det är lätt att frestas att poppa popcorn så fort det drar ihop sig till SD-presskonferens, men glöm inte att problemet med rasism och islamofobi inte försvinner om nu SD skulle implodera. (Vilket jag inte tror att det gör).

Låt oss prata om klass och klasskillnader. Låt oss prata om ekonomi, integration och assimilation. Låt oss prata om varför så många svenska vuxna människor med rösträtt allvarligt kan tänka sig att rösta på ett parti som SD istället för att ironisera över vansinnigheterna de ställer till med så fort de passerat en öppen krog.
Låt oss prata om det, och lyssna för tusan på vad de, de som röstar på det här järnrörsgänget, säger!

Låt oss fundera lite över hur de upplever verkligheten.

För en sak vet jag, utan någonsom helst tvivel: Människor drivs av antingen kärlek eller rädsla.
Kärlek eller rädsla.

Om jag ska kunna hjälpa någon att sluta vara rädd måste jag först kunna förstå vad det är som uppfattas så skrämmande.

Sen, men först därefter, kan vi börja fundera över om rädslan är relevant eller inte.

Enfaldens tankar

I ensamheten gror enfalden. Brist på perspektiv ger inskränkta åsikter, rädsla för det som sticker ut och det i sin tur spär på fördomarna vi bär på.

Idag har rättegången mot terroristen från Utöya inletts och den tredje akten påbörjats.
Jag erkänner.
Jag undviker nyheterna i största möjliga mån. Jag orkar inte med nyhetsfesten.
Det är makabert och osmakligt, och vad värre är, jag är helt övertygad om att Behring Breivik njuter av den lika mycket som jag avskyr den.
Så genom att försöka se de viktiga frågorna som hans agerande lyft, utan att i överigt bry mig om honom – han är oviktig! – försöker jag förstå varför det som hänt hände.

Hur hanterar vi människor som hellre stänger ute det avvikande, skräms av det, hatar det?
Alla åsikter kan drivas in i extremism och undantagslöst trivs just det extrema i skuggorna, där motståndet saknas, dit dialogen inte når.
Religion. Politiska -ismer. Miljöengagemang.

En människa som ställer sig på sidan av samhället, tar avstånd från det, hatar det. Som bara stöter sina tankar mot liksinnade, som befinner sig i en Ja-kultur, och i en sektliknande kontext, där behovet av att stänga ute allt annat och hävda sitt eget perspektiv till varje pris, hur når vi en sån människa?
Oavsett om personen är militant vegan, högerextrem nynazist eller taliban?

Jag tror att det finns två sätt att tänka:
Antingen stänger man in, eller så öppnar man upp.
Antingen drivs man av rädslan för det främmande, eller av kärleken till det annorlunda.
Så enkelt är det. Rädsla eller kärlek.

I mitt flöde på twitter dök den här bilden upp.


(Basses bästa)

Just idag kändes den sällsynt träffande.

______________________________

Missa inte Helle Kleins ledare idag.

Om rätten att hoppa i galen tunna.

Jo.
Jag har gjort det.
Åtskilliga gånger.
Mot bättre vetande, eller kanske inte ändå men ofta mot andras bättre vetande.

Mer eller mindre välmenande vänner, eller oroad allmänhet kan kvitta, resultatet är det samma.
De mer välmenande har bedrövat sett mig bulta pannan blodig i omöjliga projekt medan de mindre välmenande försvunnit ur den närmsta sfären.
Så är livet.
Ska man säga till någon man bryr sig om att “…du, det där du håller på med nu, det kan bara gå åt skogen, visst förstår du det..?” krävs det både finkänslighet och god formuleringsförmåga för att inte trigga alla de där försvaren som redan står i givakt. Det är inte lätt att som vän bli lyssnad på då.

Å andra sidan.
Vem vet mer än jag om hur jag tänker och känner?
Andra kan ha åsikter, goda råd och glada tillrop – eller stå redo med te, sympati och choklad inför katastrofen, men besluten är och måste förbli mina egna.
Mina.
Och hur vet man att det ändå går åt skogen? Ibland är ens den minsta lilla chans tillräckligt bra för att kämpa för, just för att om man vinner, vinner man så mycket?

Men värst är ändå inte vänners oroade ifrågasättanden.
Värst är när DU, den som beslutet innefattar, tar det ifrån mig.

“Du förtjänar någon bättre”
“Jag är för gammal för dig”
“Jag måste tänka på barnen”

Feghet är det.
Fegt är det att inte ge sig hän i det som är.
Fegt är det att inte erkänna att man vill men inte törs.

Är det något jag är trött på, så är det feghet.

————————————-

På förekommen anledning: Allt är bra.
I mitt liv är allt väl.
Somligt i mitt liv är faktiskt mycket bra, och ett bevis på att ibland vet man bäst själv, trots att blodet skvätter där man står och bankar sin panna.
För bankandet upphör, andra former av kommunikation uppstår och sår läker.

Om vikten av lite uppfriskande inkvisition – rensning i leden

Jag försöker vara storsint.
Jag försöker tänka: Varje människa har rätt till sin åsikt, och också rätt att uttrycka den.

Men förlåt, jag måste bara få…

SNÄLLA!! Kan ingen anställa Marcus Birro, ge honom en trasa och en toaborste och tusen hotellrum så han inte har TID att skriva en massa skit i tidningen?!

Förlåt.

Jag ska försöka andas lite nu.

Vi tar det från början.

Eller snarare från slutet, för eländet blir bara värre och värre.

När jag läser Aftonbladet som ideligen hånar kristna genom att skriva om “jihad” och “heligt krig” om det som händer i KD är jag övertygad om att vanligt folks tro behöver radikaliseras, lyftas ut ur öde kyrksalar och övergivna församlingshem.

Vänta. Förutom att KD är det pytteparti som lyckades trumfa igenom att den tvångssteriliseringslag som finns INTE skulle avskaffas, en lag som bryter mot en hel rad konventioner. Jag skäms över att min statsminister får brev från Human Right Watch i frågan. Ett land som Sverige borde inte få uppmärksamhet från dem. Partiet som alltså vill – på riktigt – sterilisera människor i Sverige mot deras vilja ska alltså INTE bli omskrivna i Aftonbladet?

…och värre blir det: Vi behöver radikaliseras, alltså lyssna mindra på varandra, bli mer dogmatiska, mer övertygade om att den egna vägen alltid är den enda rätta vägen och att alla andra har fel, är obildade, ocivliserade kättare. Det kanske är lite inkvisition vi behöver? Vi kristna har onekligen en gammal fin tradition av att jaga och dräpa varandra och alla andra vi kommer åt. Det gäller att tro rätt om vi ska få ha en fridfull värld.
Så fridfull som den nu blir. Är. Har varit.

Kanske skulle vi – efter några tusen års försök med just krig och dogmer – testa något nytt?

Att låta var människa tänka och tro som han eller hon vill. Att inte göra politik av religion, låta det vara var och ens ensak?

Men nej. Det tycker inte Birro.

Jag tror vi gör oss en stor otjänst när vi deseperat tråcklar och syr oss en Gud som just för ögonblicket passar våra villkor och lotsar våra drömmar ut på det stora, blinda havet. Jag ber om Guds vilja, inte min egen. Min egen vilja leder mig nästan alltid fel och vilse.

Vilken tur då att just Birro talar om för oss hur vi ska tro istället! Vem vet, han kanske är en reinkarnerad Jesus, den som vi väntat på så länge?

Det slår mig att Marcus Birro kanske helt enkelt missat det mest centrala i kristendomen: Kärleksbudskapet?!
Jesus predikar om kärlek. Han tjatar om kärlek, han pratar sönder öronen på oss om vikten av att älska sin nästa i allt han gör och säger under sin tid på jorden, och han pratar om förlåtelse.
Bara genom kärlek och förlåtelse kan vi få frid, fred och bröd på bordet. Han ligger till bords med horor, kättare och skatteindrivare. Han pratar, han lyssnar och han älskar och förlåter. Rubb och stubb.

Varje gång jag läser eller hör någon hävda att Gud inte dömer, att helvetet inte finns, att det onda är en bluff, att aborter alltid är en rättighet och att livet som växer där inne inte är ett liv utan livmoderinnehåll, när jag hör framträdande läkare tala om aktiv dödshjälp som en rättighet, då inser jag att vi kristna och troende måste börja stå upp för vilka vi är.

Nej. Birro. Jag är inte med dig. Jag vill absolut inte ingå i ditt “vi kristna”.
Abort är en rättighet, inte för att ett sådant beslut är lättvindigt, utan för att alternativet är orimligt. Preventivmedel räddar liv, sexualitet är inte syndigt och min Gud behöver inte skrämma mig med ett “Helvete”.

Det räcker att h*n påminner mig om kärleken och förlåtelsen, så vet jag hur jag vill leva mitt liv.

Om mjölksyra VII

För mycket mjölksyra kan vara livsfarligt
Till slut blev det nog.
Jag gav upp.
Han släppte taget.

Vi hade kommit till vägs ände.

Men på något märkligt sätt stod vi kvar där, vid vändplanen, när syret börjat cirkulera igen.
Ingen hade gått sin väg. Inga dramatiska utspel.
Inget krossat porslin.
Inga sönderslagna dörrar eller själar.

Mycket försiktigt har vi – tillsammans – gått tillbaka längs med vägen.
Hittat en massa misstag och dyrköpta erfarenheter liggande i diket, och på en sten en vikarierande ring av guld.

Syre är en underskattad drog.

Om mjölksyra VI

Det är hoppingivande att sakna en människa, och längta efter en människa istället för att ständigt känna sig frustrerad över och irriterad på samma människa, det är det.
Det är skönt att dricka kaffe ihop med honom och det är härligt att laga mat tillsammans.
Det är också mycket skönt att inte alltid vara så ensam.