Om mjölksyra V

Så vi struntar i att avboka min och Ongens biljetter till den där fantastiskt  flotta solsemestern i November.
Vi bestämmer att åka tillsammans allihop ändå.
Fram tills dess ger vi det här.
Vi gör trevligheter tillsammans. Tar med Ongen till Tågen i Mariefred. Leker. Skrattar.
Nu ska vi prata om det som behöver pratas om, reda ut vad som behöver redas i och lyssna dubbelt så mycket som vi pratar.
Känns det då som att vi pratat klart, att inget mer finns att säga när vi kommer hem så vet vi det och då har vi gjort vad vi kunnat.

Om mjölksyra III

Orden kom.
Under de här åren har jag känt mig så ensam.
Jag har försökt förstå och vara klok och förnuftig och så har han, men nu, tillslut, när allt var över och hoppet försvunnet kunde vi faktiskt, äntligen prata om vad som hänt. Om min förtvivlan och skam över att bli övergiven, men också om paniken han fick, hans skam och ensamhet och många av mina tankar och teorier fick en törn, andra fick jag bekräftade.
Allra mest pratade vi om Lilla Essingen.

Han har varit mitt fokus. Var gång jag sett hans pappa ta honom i famnen och gosa med honom, eller ligga på golvet och bygga tågbana eller vad det nu varit har jag inte riktigt trott mina ögon. Bara väntat på att illusionen plötsligt skulle brista.
Att något nytt skulle få en pappa att flykta.
Att ha en pappa är absolut ingen självklarhet för ett barn.
Att ha en pappa som älskar en är bortom vett och sans är definitivt ingen självklarhet.
Så jag ser på mannen som leker med sin pojke och försöker lita på honom när han säger att han aldrig i världen släpper taget igen.
Om det pratar vi och jag anstränger hela mitt väsen för att lyssna

Och så slår det mig att om en relation består av en människa som envist och med ursinnig frenesi ska bevisa för den andra att kärleken är, och den andra distanserar sig och funderar på – inte om, utan när – han ska få stora skälvan igen och springa all världens väg – inte ifrån henne utan från sin Onge, då är det nog ganska svårt att få tillvaron stabil och balanserad.
Att försöka bygga tillit och förtroende är inte lätt med de olyckskorparna som arkitekter, snickare och murare.

Om sånt satt vi i min soffa och pratade, och åt glass, och när glassen var slut så åkte han hem till sig, för så gör man när glassen är slut.

Åker hem.

Om mjölksyra I

Det var en dag i Augusti, och det var den dagen då jag, han, vi gav upp. Eller pratade om att ge upp. Eller bara var väldigt ledsna och uppgivna.
Det var en alltigenom dålig dag, trots att solen sken och han var lika vacker som alltid men en usel dag var det.

På en brygga satt vi, åt kycklingsallad som bara smakade papp och både min och hans frustration var stor men tröttheten och förtvivlan än större.

Och vad händer med en muskel när den arbetat länge. Längre. Längst, långt mycket längre än vad som är rimligt eller förståndigt?
Mjölksyra.
Därefter kramp.

Vi höll i, höll fast, höll på från varsitt håll, men utan att gå i samma riktning, vi bar och drog och slet och kämpade men det hela liknade nog allra mest någon sorts berusad dans.

Men här tog orken slut.

Nu släppte vi tillslut ner armarna och lät allt falla.
Hans kärlek, min … ja, besatthet att försöka igen, vänta på miraklet.
Det fanns ju så mycket att vinna.
En pappa till en Onge, t.ex.

Vi reste oss upp, gick från Årstavikens solglitter och slängde våra pappsallader och drömmar i närmsta soptunna och jag åkte till Fröken Underbar för att hetsäta fel sorts choklad – man tager vad man haver – och mina armar och mitt hjärta värkte och allt var över, förtvivlad var jag men det gjorde så ont så ont och allt var över.

Över.

Om att bli brädad.

Det händer inte så ofta, men då och då går vi tillsammans, jag och barnets far, till Dadi för att hämta Ongen.
Jag älskar det, att hämta honom. Jag delar mer än gärna med mig av glädjen, och jag vet att hans pappa också njuter, och det händer att jag väntar i det längsta med att hämta honom, så att Faderskapet som är på väg kanske ska hinna få göra det.

Men idag hade vi bestämt att vi skulle gå bort till Dadi tillsammans.
Barnet jublar, och jag gör som jag brukar, jag sätter mig på huk och öppnar mammafamnen, och barnet rusar som ett skenande tåg mot mig — och förbi mig, och kastar sig upp i pappafamnen och jag står där med min tomma famn och skrattet bubblande, för så är det. Jag möter Frökens blick och vi skrattar och jag tänker på den här stunden och känner den och låter den fylla mig.

Jag vet att det här är något lite lite känsligt för en del. Jag lägger absolut ingen värdering i det, och jag är ingalunda “bättre” än någon annan, men i mig finns bara lycka och glädje, och inte minsta lilla gnutta avund, men jag ser att Fröken kollar av mig innan hon delar mitt skratt.

Men hon vet ju inte vad jag vet.

Hon vet inte att just min onge var mycket nära att faktiskt vara utan pappa som hämtar på Dadi.

Hon vet inte heller att jag faktiskt kanske kanske håller på att lära mig att lita på att det faktiskt inte är så, inte blir så, inte kommer att vara så, att den här pappan aldrig i helvete kommer släppa taget om sin onge igen.

…och giv oss idag vårt dagliga bröd…

Jag häller vatten i kastrullen och ställer den på plattan. Öppnar kylen, och tar fram påsen med potatis, och väljer ut en handfull lika stora ljusa knölar, och lägger ner i vattnet. Lite salt och sen tar jag fram en stekpanna, där jag smälter smör medan jag rensar lite kantareller. När kantarellerna är färdigstekta reder jag en gräddig sås, och så tar jag fram påsen med hemgjorda små köttbullar (de som lyckades överleva råttan-i-kylen kvällen de stektes) ur frysen, lägger ett gäng i såsen och låter dem sakta puttra med.
När potatisen har några minuter kvar lägger jag i en handfull gula vaxbönor i kastrullen, de ångas och blir fullständigt ljuvliga, och jag känner mig listig som slipper ta fram en kastrull till.

Jag dukar – slutfasen av detta projekt sker medan Lilla Essingen sitter och nickar i sin stol – fram på bordet och förbereder så att jag ska slippa springa efter det att jag satt mig.

När jag gör i ordning min portion tittar jag på maten.

Potatisen, som kommer från Fröken Underbar: “Här, ta den här påsen, vi fick större skörd än jag alls trodde…”
De gula vaxbönorna, som låg i en pappåse från Mojmoj. De kommer från Orrhammar, vårt kära Orris.
Kantarellerna, som Världens Bästa Grannar bjöd på häromdagen.
Lingonsylten, den nästantomma burken som jag lyckas vrida någon matsked ur – nu är den definitivt slut – som jag fått av kära Nynaeve

Köttfärsen till köttbullarna och grädden till såsen har jag köpt, men det är det enda.

Tack, Gode Gud, för all den generositet och omtanke som omger mig och min Onge.

Saker man behöver för att baka bästa sortens muffins.

Vi hjälps åt.
Han är duktig, Lilla Essingen. Jag hjälper honom att knäcka ägget mot skålens kant, och han rör medan jag häller i strösocker.
Sen rör han och rör, och emellan varven tar jag några tag, så att blandningen blir ljus och fluffig.
Under tiden micrar jag en snutt smör och mörk choklad på halv effekt.
Vi rör i vetemjöl, hackade nötter, kakao och bakpulver.
En gnutta salt.
Och min lilla pojke rör och rör. Det blir lite lättare när fettet och chokladen kommer, och en slurk mjölk hjälper också till.

Vi bakar för att vi tycker om att baka.
Vi bakar för att vi tycker om muffins.
Vi bakar för att bjuda Mojmoj på, när hon kommer. Sen ska hon ta med sig Lilla Essingen till Orris över helgen.

Jag skedar upp smeten i åtta små muffinsformar. Det är så vi vill ha det. Vi gör muffins, inte jättelika cupcakes. Åtta små formar, medan min lilla pojke (var sjutton är min Bebis?!) sitter och slickar skålen.

Sen går allt snett. Mojmoj kommer tidigare än beräknat, så baket är inte klart i tid. Det är brått iväg, för att hinna före all helgtrafik. Fullfart. Nej.
Det är faktiskt inte alls tid för kaffe.
Inte ens för muffins-i-låda-att-ta-med.

När jag tar min lilla pojke i famnen för att trä på honom jackan blir han helt mjuk i kroppen. Jag känner hur hela han plötsligt slokar när han inser att han bakat muffins, väntat på muffins i ugnen och nu inte kommer få äta några muffins. Jag pussar på honom och försöker förklara och han är smärtsamt tapper. Vi pussas, jag går med dem ut och väntar på Bonusmorfar och den färdigpackade bilen. Vi får stå några minuter och vänta. Vi pussas och jag vinkar.

Sen går jag in och tar ut en plåt muffins ur ugnen.
Muffins som stått någon minut för länge. Som blivit brända i bottnen. Som inte alls är goda, eftersom de fastnar i halsen, inte kommer förbi klumpen som redan är där.
SÅ brått ska det inte vara.
Inte så att en pojke inte får smaka, bjuda på sina muffin.
En mamma som ser och förstår ska faktiskt säga till en liteföreffektiv mojmoj: Vänta fem minuter. FEM minuter.

Helgen går, och plötsligt står jag i trapphuset och håller upp porten och ser bonusmorfar pillra ut ett nyvaket litet barn ur bilbarnstolen. Lycklig är jag och lycklig är han och härligt har de haft det och kramas gör vi.
ÅH så vi kramas. Så mycket kärlek och längtan.

Så är vi bara vi två igen. Lugn och ro. Jag frågar om han vill ha lite mellis. Kanske lite yoghurt? Eller en smörgås?

Mamma. Ja vill ha muffins me foklaa.

Några ord om Guldprinsen

I mina tankar kallade jag honom för guldprinsen. Hans lillebror Jocke kallade jag för silverprinsen och jag var, med ett barns engagemang, förälskad i dem båda samtidigt. Robban var vuxen och en fjärran dröm, men Jocke var tonåring och tvingades nog konfronteras en smula med mina kärleksbetygelser. Kanske var jag sju år, jag vet inte?

Igår satt jag med min pappa vid min sida i en vacker kyrka, som jag minns från min barndom, och såg på kistan och såg på när Robbans precis nyblivet vuxna barn skulle försöka acceptera och säga hejdå till sin pappa.
Det är ju en fullständig omöjlighet att acceptera, att en pappa dör när man själv precis slutat vara barn. En pappa som inte hann bli morfar eller farfar, och två barn som inte alls var klara med sin far.
Jag sitter där med min pappas hand i min och återigen blir det så där smärtsamt tydligt hur lite som skiljer livet från döden, för varför ska jag få ha min pappa när de inte får ha sin. Jag är nästan dubbelt så gammal.

Jag sitter där i kyrkan och räknar mina välsignelser. När nu livet är så elakt att jag själv blev av med min farmor, så har jag också fått en reservfarmor. Ja. Lilla Moster Bibbi. Min pappas lilla moster, min farmors syster och också denne Robbans mamma. Så liten har hon blivit de senaste åren, helt vithårig och jag biter mig i läppen och förstår inte mina egna prioriteringar när jag inte hinner hälsa på henne oftare.
För hur länge till finns hon kvar här med oss? Hon som nu fått begrava ett av sina barn.

Robbans och Jockes syster Lotta sa kloka ord om att få en bror till låns, orden var sanna för Robban har varit sjuk i nästan hela sitt liv men man borde nog orka med att se livet så generellt. Springa mindre och kramas mer, se till att träffas oftare och skratta massor.

Allt detta tänker jag och när jag sluter mina ögon ser jag Robbans son, hans förtvivlat sammanbitna min när han kommer gående ut ur kyrkorummet, med blommor i händerna som ska transporteras iväg med kistan.
Det sista man kan göra för en älskad pappa: Skicka med blommor och bära en kista nedför en livsfarlig trappa.