Om London

I november förra året åkte jag och Lilla Essingens pappa till London.
Bara han och jag.
Ingen Liten Essing. Tre nätter utan att bli väckt av sprattlande små ben eller tappad napp. Tre sovmornar utan bolibompa eller Thomas Tåget.
Vi hade mycket att prata om och vi såg båda fram mot resan, mot att äta gott, ha det trevligt tillsammans och göra roliga saker.
Sen är det ju det där med London.
London är en underbar stad. Till och med i NejJävlaVember.

Lilla Essingen lämnade vi på torsdag kväll hos Mojmoj, vårt flyg gick på fredag morgon.

Tre dygn var mitt älskade barn hos min mamma och jag var helt trygg med det arrangemanget. Inte förrän vi satt på Heathrow och väntade på vår flight började jag längta. Söndag, strax efter lunch.
Inte ett spår av oro.
Inga telefonsamtal, varken för att kolla, eller bli informerad.

Kanske är jag udda i det, att jag faktiskt litar på att mitt barn har det bra utan mig.

Det är samma sak med Dadi.
Jag är aldrig orolig när han är där, och jag märker hur han trivs och jag ser det han får där. Inte bara pedagogisk stimulans, bra mat och frisk utevistelse, utan också omsorg, kramar och mjuka händer. Min pojke har det bra på dagis och jag har brått dit för att hämta honom, men utan dåligt samvete. Han har det verkligen bra där.

Tillit är det, och det fungerar eftersom tilliten förvaltas.

Men aldrig att jag skulle lämna honom ifrån mig, inte tio minuter, om jag inte kände mig trygg.
Tanken ger mig ångest och jag biter mig i läppen när hans pappa berättar att Bamseklubb är bokad till den där charterresan i höst. Vad är det för människor? Ska han vara där själv? Nå. Jag hinner fundera över det, jag kan vara med och övervaka i början och vid minsta minsta… Jag har så lätt att fantisera om basebollträn när det kommer till mitt barns välfärd. Det är väl reptilhjärnan som talar, antar jag.

Det är precis den här ångesten som får mig att köpa myggnät lite då och då.
Antagligen känner alla ungefär som jag.
Antagligen älskar de flesta föräldrar sina ungar bortom förnuft och logik.
Antagligen är det helt enkelt mänskligt att göra allt man kan för att ens barn ska ha det så bra som möjligt.

Självklart finns det undantag, men det är undantag, inte regel.

Så när jag tänker på de här två barnen som riskerar avvisning knyter det sig i magen.
Det är inte det rättsvidriga som är det värsta. För fel är det och omoraliskt är det att vuxna människor gör så mot två barn.
Det gnyter sig av ångest.

För hur desperat måste inte den här mamman vara?
HUR desperat ska man inte vara för att vara beredd att Inte Ha Sina Barn Hos Sig?

Jag andas lite här bara.

Barnen har alltså bott på barnhemmet i närmare tre år. Under tiden har mamman hållit nära kontakt med dem, när hon inte hållit sig gömd för att undkomma avvisning.

Fatta ångesten i den meningen.

Vill du hjälpa de här två barnen att slippa bli helt skiljda från sin mamma så skicka ett mail till Migrationsverket.
Det krävs bara två klick.

här.

Ändra gärna texten i mailet. Lägg till, dra ifrån, men tala om att barn inte får användas som slagträ för att driva fram en desperat kvinna ur sin tillvaro som papperslös flykting.

Ett på send-knappen i ditt mejlprogram.

När vi landade på Arlanda stod bilen och väntade på oss på parkeringen, där vi lämnat den. Vi for hem till Mojmoj och jag, som längtade efter en stor Lilla Essingen-kram blev helt brädad när han såg att jag hade Pappa med mig.
Ok.
Jag kan leva med det.

Jag kan faktiskt leva med det.

Ständigt denna “Kärlek”

Jag har funderat en hel del på det där med kärlek de senaste dagarna. Hur välsignad jag är, hur omgiven jag är av kärleksfulla människor och hur lycklig det gör mig.

Det är ingalunda nya funderingar. Nejnej. Bläddrar man bakåt här i bloggen finns det gott om mer eller mindre smart prat om kärlek, men på något sätt blir jag inte klar med det här. Det är antagligen ett hälsotecken – kanske hör det till det här man aldrig ska bli färdig med.

Senast idag blev jag påmind om det, när jag fick en snabb kram av en vän, ståendes på Ringvägen. Jag och barnet var på väg hem från hans far, och vi hade vägarna förbi, och jag passade på att bara få en snabb kram. Vi träffas för sällan. Han berättade underbara nyheter. Lägenhetsbyte på gång, han och kärleken hans ska flytta samman på riktigt och han frågade om jag kunde tänka mig att hjälpa till med flytten. Om jag kan. Just honom kan jag bära hur många flyttlådor som helst för.
Jag flyttade mindre än en månad innan Lilla Essingen föddes. Flyttade trots att jag hade sån foglossning att jag knappt kunde gå. Utan honom hade ingen flytt blivit. Andra vänner hjälpte mig men han var Projektledare för Flytta Essa till Ny Hood. Själv hade jag fullt upp med att bara vara. Nu tror han och en annan människa på kärleken, tillräckligt för att säga upp en lägenhet, tillräckligt för att flytta, tillräckligt för att säga: Mitt blir ditt, ditt blir mitt. Det är modigt och det är vackert och ja, jag tänker med glädje bära lådor, koka kaffe och köpa tulpaner.

Jag lyssnar på Monica Zetterlund.
Hon sjunger:

“…Nej, åt det gamla ska vi binda vackra kransar,
och ta vårt liv och mina katter som de är…”

Jag binder mina kransar. Jag räknar mina tacksamheter och jag har gott om dem, pärlorna på mitt radband räcker inte till, och det är något oerhört stort. Min älskade syster, en av pärlorna, henne är jag så stolt över. Sen har jag en bror. Honom tänker jag på ofta och saknar mycket. Kärlek är det, massor, men också väldigt mycket saknad och mer än två uns sorg. Hans frånvaro i mitt liv gör mig illa. En annan pärla är ju Hon, hon som skulpterar, hon som kommer svassande på Södermalmstorg i rosaorangeröd kappa och skyhöga cerisa stövlar, med röda handskar och vinröd handväska. Hur man kan vara så snygg i en så sanslös färgexposé är mer än vad jag begriper men hon lever vid min sida och även hon är en av de där riktigt viktiga pärlorna. Få vet så mycket om kärlek och om kärlekens pris som hon. Och så har vi ju Jeez. Min  klippa. Hon som döpte mitt barn. Ja, jag räknar mina pärlor och försöker förlåta det som behöver förlåtas och åtminstone förstå resten. Jag tror det går ganska bra, för med pärlorna i handen känner jag så oändligt mycket tacksamhet trots att det faktiskt finns en och annan anledning till bitterhet

Gode Gud.
Låt mig älska, älska oändligt,
så jag slipper förtvivla.

Ja.
Och så var det det där med den där ongen.
Men där räcker inte ordet “kärlek” längre till.

“Min bästa vän”

Novemberkvällen är mörk och ganska bra och barnet dansar runt i vardagsrummet, framför tv:n, utan byxor och blöjor och är söt som socker.
Jag gör i ordning makaroner till den micrade köttfärssåsen och hans intresse för konceptet mat är inte alls överhuvudtaget. Nej.
Så jag äter själv.

Någon timme senare klättrar han upp i sin stol, äter några tuggor, och jag sätter mig med honom för att uppmuntra tilltaget, serverar den där älskade mjölken och han dricker lyckligt.

Sedan lägger han en hand på var sida av mitt ansikte, på var kind, jag böjer mig fram mot honom och ska till att pussa honom när han tittar på mig och säger:

“Min bästa vän”

Sen slickar han min pussförberedda mun, en hundslickarpuss, inspirerad av hunden Silje på Gotland och dissar köttfärssåsen, och dansar vidare i mitt liv och jag står i mitt kök och är bara lycklig över att han finns i mitt liv.

Oavslutade avslut.

“Men mina känslor hindrar mig från att hitta någon annan…och jag verkar trivas med det”

Orden träffar illa. Biter sig fast i mig för de är onödigt sanna.
Tisdagmorgonen förgylls av en rad glada sms, vi skojar, jag och Ricky men helt plötsligt blir sms:en allvarliga och innerliga (tänk att man kan uttrycka så mycket på så få tecken?) och som så många gånger tidigare konstaterar vi hur larvigt lika vi fungerar och tänker.

För jag gör precis som han.
Bara väldigt mycket mer framgångsrikt.
Finner mig i ett sammanhang där jag inte trivs, där jag inte får det jag vill ha, längtar efter eller behöver.
Ändå är jag i det, utan att tacka för mig och gå vidare.
Dessvärre handlar det inte bara om kärleksrelationer för mig, utan i princip alla relationer.
Jag står kvar. Väntar in, iaktar, försöker förstå, analysera, ta hänsyn och ansvar. Även för det som inte är mitt.
Och nej.
Det fungerar inte så bra.
Ibland hyfsat, andra gånger katastrofalt illa.

Jag bytte jobb, till det som verkade lovande men visade sig bli ett helvete.
En klokare människa hade sett till att fortsomfan ta sig därifrån men jag bet mig kvar. Försökte förstå, försökte påverka, drog i chefer och fack och for under tiden oerhört illa.
Jag var ny, jag var välutbildad men utan lång praktisk erfarenhet och jag var kvinna.
Jag vet inte vad som var det värsta.
Jag skulle visa dem. Bevisa. Överbevisa. Åh, så stockdumt!!

Det resulterade i över tre års sjukskrivning och en havererad karriär.
Nej. Inte ens jag skulle vilja anställa en nätverkstekniker som inte jobbat som tekniker på tre år. Kunskap åldras fort i den branschen.

Mina vänner minns kärleksaffären med brandmannen med bävan. Redan från början förstod jag att det hela var ett dödsdömt projekt. Att det var något att njuta av i stunden men jag blev förälskad, kär på riktigt och med det så blev det råddigt.
Märkligt nog kan jag fortfarande sakna honom, trots allt.
(Nej, älskade vänner, jag lovar, inget mer stökåbök med honom, jag lovar!)

Jag var 36 år när Lilla Essingen föddes. Då har jag hunnit vara förälskad i en handfull män, beredd att satsa på en relation med en handfull män – och det trots att de inte velat skaffa barn. Överhuvudtaget. Det är en klen tröst att det inte var mig det var fel på, utan lusten att få (fler) barn.
Så när jag träffade den man som sen blev Lilla Essingens pappa pratade vi om det på första daten. I klarspråk. Jag sa att det för mig var en dealbreaker. Något man inte kan kompromissa om. Vi förstod varandra. Han hade två barn redan, men om kärleken är den rätta så visst…
…och kärleken växte.
Men så tystnade han, försvann in i ett skal, och när han tillslut berättade vad som gnagde så var det just det där med barnen.
För nej, han ville nog ändå inte ha fler barn.
Alls.
Jag gick inte.
Varför i hela fridens namn stannade jag kvar?

Det är nog så att jag är riktigt förjävligt skitdålig på avslut.
Jag stannar. Står kvar. Resonerar, försöker förstå, hoppas på en förändring.

Det blev ett barn. Det blev jä*ligt råddigt.
Det är det fortfarande.

Frigg, som är en människa som inte bryr sig om “rätt” eller “fel”, skulle ha frågat:

Hur tycker du att det fungerar för dig?

…och nej.
Det gör ju inte det.

Som Ricky också konstaterade, koncentrerat, i ett sms.

“…och jag verkar trivas med det…”

Om att skidra i lössnö

I ett tidigare liv, åh, det är länge sedan nu, levde jag i Byn, långt norrut och jag levde i kärlek.
Passionerad vild och hämningslös kärlek.
Den där självklara, kompromisslösa och uppslukande sorten.
Emellanåt en smula förbrännande och förgörande.
Men ändå, i stort god.
Det var ett enkelt liv, om än omständligt, men det jagades, det fiskades. Man bakade Gahko och man kokade palt.
En sommar fick man ett hönshus i present och det är en fröjd att höra hönsens GodMorgonkackel och därpå NuHarJagLagtMittÄgg-kackel.

Men nu var det vinter.
Kallvinter, massor av snö.
Nu, så här många år efteråt minns jag inte vad som utlöste det hela men något av dessa barn, de där barnen som jag fick på köpet, som var goda och underbara på alla sätt, men som valt mig lika lite som jag valt dem med allt vad det innebär, något av dessa barn lyckades för en gångs skull få sinnet att rinna på mig.
Det händer inte ofta.
Det händer faktiskt alldeles för sällan.
Vrede kan vara en bra sak, för ur vrede föds kraft och förändringsvilja.
Jag blir sällan arg, och alltför ofta ledsen.
I sorg bor förtvivlan och passivitet.

Men vad det nu var som hände så hände det ordentligt.
Jag var ensam hemma med dessa barn, deras pappa var någonannanstans och något gjorde mig så vansinnigt provocerad att jag helt enkelt, i mörkret och kylan, klev i nokiastövlarna, drog på mig dunjackan och ställde mig på skidorna. Bättre fly än illa fäkta. För jag var så arg så arg att jag nog aldrig varit så arg förut. Jag var så arg att jag kunnat slå till någon och att slå barn… Jag ställde mig på de där breda rejäla tegsnässkidorna. Såna skidor som man använder när man skidrar, skidrar på riktigt, utan spår, utan pistmaskiner.
Och jag for.
Ut i mörkret.
Ut i skogen.
Över odlingen, ner över myren.
Bort mot Jåttom, ut över sjön.
Himlen mörk, stjärnorna klara och gnistrande, rimfrost i håret och tårarna rinnande.

Helt utan mål.
Åt det hållet kommer man ingenstans. Det är väglöst i flera mil.
Men jag är arg.
Jävlar så jag skidrar.
I helvete heller jag tänker vända om, oh no. Nejnej.

Och så hör jag snöskotern långt bakom mig.
Helvete.
Det är svårt att smita på skidor.
Man lämnar liksom spår efter sig.
Men i helvete jag tänker göra det enkelt.
Jag lämnar det översnöade skoterspåret och ger mig ut i lössnön.
In i granskogen, den tätaste och jävligaste jag hittar.
I helvete heller att jag ska hem.

Han kommer självklart ikapp mig, barnafadern.
Han åker i en stor lycka för att genskjuta mig åt fel håll, och jag – fortfarande i vrångan – gör ett lappkast för att vända från honom.
Han får tjata, truga och be för att få mig att acceptera att åka med tillbaks igen.

(Och var skulle jag annars ta vägen?)

Han hade kommit hem, mötts av förtvivlade och uppjagade barn, och förstått att det nog vore bra att fara och hämta hem mig. Resten fick vänta en stund.

Små barn tar man hand om.
De tar emot omsorgen. Lär sig så småningom att le vilket får oss att ge än mer omsorg och gränslös och villkorslös kärlek.
Förmågan att väcka vår kärlek är en överlevnadsstrategi.
Det är ingen tillfällighet att vi inte kan motstå att reagera på små små barn.
Men ju äldre barnen blir, desto mer komplex blir relationen.
Barnen frigör sig, provocerar, testar gränser just för att det är deras jobb – att utvecklas till självständiga personer.
Och vi försöker hålla i lagom hårt, vara trygga men släppa efter, hålla i, hålla emot de värsta galenskaperna.
Det där är inte lätt.
Det är inte lätt.

Och det gör mig fullständigt livrädd.
För nu är det på riktigt.
Nu är det min onge och inga bonusbarn.
En onge som på många sätt bara har mig.

Än så länge är det så lätt.
Han är min onge.
Jag är hans mamma. Vi är centrat i varandras liv.
Än så länge har han långt tills han lyckas rubba mig men jag är ödmjuk inför vad som kommer att komma.
Jag kommer vara trött, han kommer att vara hungrig och trött, han kommer provocera mig och eftersom han är det jag har närmast gör det också då som ondast.

Kärleken, som är så ren och okomplicerad, kommer att bli skavd. Få sprickor och bli kantstött. Säkert inte svagare, det tror jag inte, men det kommer bli mer komplicerat.
Och hur överlever jag det?

Det här skrämmer skiten ur mig.

Tänk om jag inte förmår att älska då?
Tänk om jag börjar tvivla?

Eros och Agape

Mymlan har valt kärlek som bloggtema den här veckan.
Det är nästan som ett ganska dåligt skämt.
Som om jag bloggade om något annat?
När jag bläddrar bland alla gamla inlägg slår det mig att… Nej, jag är nog inte så bra på det.
Jag har älskat. Jodå.
Jag har varit modig, jag har givit mig hän, jag har stått kvar när det skakat, jag har kämpat när det behövts.

Jag har lönatsmen inte så som jag trodde.

Man kan prata om Eros och Agape.
För visst har jag kärlek i mitt liv.
Faktiskt en hel del.
Jag är välsignad med många goda och nära vänner, jag trivs med medlemmarna i min familj, jag fick till slut det barn jag längtat så oändligt efter.
Mycket kärlek blir det.

Men det där med DenStoraKärleken. Parrelationen.
Det är det värre med.
Jag är nog helt enkelt inte speciellt bra på det, på att välja rätt man, se och förstå vad som händer, göra rätt saker.
För det har gått åt h*lv*t* fler gånger än vad jag står ut med att tänka på och jag tror inte längre att jag vill ge mig in i den sortens känslomässiga äventyr.
Det gör helt enkelt för ont.

Eftersom.

Det är gott om gamla skottskador, rätt många knäpptänk och stolligheter.
Det ska mycket till för en annan människa att begripa sig på den här skatan.

Skaka gärna min värld, men rubba inte mina cirklar.

Berör mig, men rör mig inte.

Älska mig och stå ut med att jag inte förmår att älska dig.

Stå vid min sida, och fan ta dig om du tvekar –

hur ska jag då stå ut i mina tvivel?

Rädda mig, jag som alltid “kan själv”, och misslyckas aldrig – min dom är snabb och utan pardon.

Oddsen på den…

Så jag gör som jag brukar.

Jag räknar mina tacksamheter.
Ser kärleken runt omkring mig.
Har jag en dålig dag laddar jag dvd-spelaren.
Ser Hitta Nemo, Love Actually eller Sliding Doors.
Påminns om att kärleken finns överallt, och att det alltid finns hopp.

Ode över en kantstött kopp.

Jag är irriterad över att en av mina muminmuggar blivit kantstött.
Mycket liten är skadan, men den är där och den stör mig och muggen behöver ersättas och det stör mig ännu mer.
Jag kan inte med kantstött porslin.

Jag går in i sovrummet och hämtar den urdruckna vällingflaskan, den ska fyllas på, när som helst vaknar barnet till och då är det bra att vara redo.
Jag blir stående inne i dunklet. Tittar på barnet som sover.
Kärleken är så ren. Okomplicerad.
Utan skador. Inga svek, inga lögner. Inga besvikelser.
Det är så lätt att älska ett litet barn, det är så lätt att ta emot kärleken man får tillbaks.
Det finns inget motstånd. Det är bara att flyta med, njuta, ta emot och ge.

Men jag är ganska kantstött. Och helt plötsligt har det där lätta blivit svårt. Både att ta emot och att ge.
Annat än till det här lilla barnet.
“Jag älskar dig” säger någon och jag undrar varför? Hur har du missförstått det här? Vad förväntar du dig? Vad ser du, när (inte om)kommer du bli besviken?
Javisst är det vrickat men så tänker jag.
Väntar på något sätt på att kärleken ska spricka och avslöjas som bara en mask, en mask över egennytta, lusta, pragmatism… Inte dåliga saker, bara inte kärlek.
Och det jag ser i andra är jag själv.
Det är ingen vacker bild av en människa.

Så jag står där i sovrummet, i mörkret och tittar på mitt barn och känner den där kärleken.
Den obeblandade, den utan sprickor och skador.
Njuter.

Sen försöker jag förlåta den lila muminmuggen för den där lilla skadan.

Apropå strykjärn

“Patrik ******* wants to remember your birthday! [-ACCEPT-] 3 seconds ago”

How ironic.

I min newsfeed på facebook fann jag raden.
Min älskade bror.
Vill uppenbarligen komma ihåg min födelsedag. Vackert så. Tänk om han hörde av sig någon gång. Det är väl ett par år sedan sist nu. Fem eller så.

Ja. Jag saknar honom, men jag känner honom inte längre.