Lilla Fröken Morrhår

Katt i tom våning

Dö – så gör man inte mot en katt.
För vad ska katten ta sig till
i den tomma våningen.
Klättra på väggarna.
Gnida sig mot möblerna.
Inget verkar ändrat,
men inget är sig likt.
Inget verkar flyttat,
men ändå står det glesare.
Och på kvällen lyser ingen lampa.

Det hörs steg i trappan,
men inte just de.
Handen som lägger fisken på fatet
är inte heller samma.

Det är något som inte börjar
när det skulle börja.
Något som inte händer
som det ska.
Någon bara var här,
sen var han plötsligt borta
och är nu envist borta.

Vartenda skåp har man granskat.
Hoppat över hyllorna.
Borrat in sig under mattan och sett efter.
Man har till och med brutit mot förbudet
och rört om bland alla papperen.
Vad finns det mer att göra.
Sova och vänta.

Vänta bara när han kommer,
vänta bara när han dyker upp.
Då ska han få veta
att så gör man inte mot en katt.
Man ska liksom motvilligt
kliva åt hans håll,
så sakteliga,
på förorättade tassar.
Och inga skutt och pip till att börja med.

ur Wislawa Szymborska, Dikter 1945 – 2002.

Jag går runt i kök och vardagsrum, samlar ihop vattenskålar och lekmöss, och då och då vrider jag på huvudet, åt en rörelse i ögonvrån. Kanske är hon fortfarande här, min lilla Fröken Morrhår. Eller jo, det är hon ju, faktiskt är hon det, men på ett annat sätt, ett mycket stillsamt sätt.
Hon ligger i en papplåda på balkongen.
Hon ska få följa med ner till Orris till jul. Det är inte tjäle i jorden, där har vi begravt åtskilliga kaniner och en och annan katt tidigare genom åren.
Men jag ser henne ändå i ögonvrån, hon reser på sig, sträcker på ryggen och gäspar, jag vänder på huvudet och hon är borta. Borta.
Min Lilla Fröken Morrhår.

Eller snarare. Hon var sin egen, det var nog snarare jag som var hennes.

För ungefär ett år sedan blev hon sjuk, var flera dygn på iva på djursjukhus, men repade sig. En massa dropp, en massa undersökningar och sen fick jag hem henne igen. Piggare och så småningom sig själv igen.
Men med specialfoder för katter med njurproblem, och kaliumtillskott som fick apotekarna att rynka på ögonbrynen och öva på att beställa saker från Långtbortistan.

…så när hon nu blev dålig igen så förstod jag långt innan vi for till veterinären varthän det hela barkade.
Njurar som inte fungerar som de ska är skitdåligt. Oavsett om man är katt eller människa.

När jag tittar tillbaks lite, så … Den senaste månaden eller så har hon inte varit riktigt sig själv. Hon har t.ex. ätit mindre. Hon har slutat sova med mig och Essingen i stora sängen, utan föredragit att sova själv i vardagsrummet, eller i köket, på “varma fläcken” (varmvattenrör i golvet…) Hon har gått undan mer, men också varit mer aktiv när hon velat bli gosad med: verkligen lagt sig i mitt knä så fort jag satt mig ned, oavsett om det knät varit upptaget av ett barn eller inte. Jovisst rymms de båda, det här är en liten kattfröken.

I höstas vaccinerade jag henne. När var det, i september kanske? Då vägde hon 3.4 kg. Hon var pigg och frisk, stark och glad efter en sommar på Orrhammar.
Nu vägde vi henne. 2.3 kg. Nästan en tredjedel av kroppsvikten borta. Och jag har reagerat: Jösses, lilla vän, så tunn du blivit..? Mycket av den vikten har nog försvunnit bara nu den senaste månaden.

När en katt är så ämlig så att hon inte orkar gå på lådan längre är det illa på riktigt.
Katter har en så stark instinkt att hålla sig rena, men hon låg i sitt eget kiss här en morgon, pälsen indränkt med urin och hon gjorde inte minsta ansats att ens tvätta av sig. Hon åt inte, inte ens räkor, eller “såsen” i våt kattmat, såna där små staniolpåsar. Hon bara vilade, låg och tittade på mig, på Essingen. Huvudet mot golvet, utmattad. När hon började klaga, pipa for vi till djursjukhuset. Jag hade velat slippa det, slippa dra ut henne på pendeltåg och bussar, hon avskyr ju det, men… (Varför sker alltid sånt här när den närmsta vanliga veterinären har helgstängt?) Ja. En diagnos, att verkligen veta och inte tro, är bra för ledsna mattar, och … inte kan jag avliva en katt på ett anständigt sätt, inte. Vi behövde hjälp.

Men vad ska nu en matte göra, när ingen står innanför dörren och väntar när hon kommer hem, när ingen sprätter förnärmat med svansen, när ingen spöar alla små skinnråttor som ligger här i hörnen?
Vad ska en matte ta sig till med alla kattklappar som fortfarande finns i händerna och som behöver få släppas lös?
Vad ska en matte ta sig till med det där tomma hörnet i sängen?

Summa summarum: En dödsdålig dag.

Somliga dagar är dåliga.
Alltigenom dåliga.

De blir uthärdliga tack vare den omvärld jag befinner mig i.
Föräldrar som bryr sig. En vän som kommer och kramar mig. Ett barn som obekymrat skrattar sig igenom tillvaron.
Och Hitta Nemo förståss.
För när inget annat hjälper, så hjälper den.
Och choklad.

Men likväl.

Den här söndagen har varit fullständigt värdelös.
Trots kramarna.
Trots insikten om att det som skett varit nödvändigt och oundvikligt och att jag – som så ofta – faktiskt har så oändligt mycket att vara tacksam över.

När tystnaden lägger sig, när morkret rullar in hjälper det inte.
Jag sitter likväl här med en tom famn, med tårarna hängand i ögonfransarna, med ett oändligt sorgset hjärta.

Lilla Essingen.

Äntligen är vi hemma.

Detaljerna tar vi sen, men så långt kan jag säga: Det är bra med sjukhus.
Fantastiskt bra med sjukhus men Åhså fantastiskt bra det är att få komma hem!
Helt suveränt fantastiskt underbart!

Skorven har fått mat, fått ny blöja och har somnat om och jag tänker nog göra det samma en stund till.

Men nu är vi hemma, han är underbar, jag är lycklig och Kassik är förbryllad.

Jag är så glad över alla sms och bloginlägg och … ja, jag ska berätta mer – men inte just nu.

Tack för alla tumhållningar – det visade sig ju att de verkligen behövdes!