Return of investment

Vi är på Orris, min barndoms paradis, en halvö i Södermanland och vi gör inte många knop. Är vädret tillräckligt varmt badar vi, annars plockar vi blåbär eller går ner till båtbryggan och metar. Tunt pennflöte, minimal krok och vetemjölsdeg i en välknådad påse.

Mamman metar, barnet dansar förtjust över varje liten mört eller löja vi drar upp:”Mamma, titta! En hoppfisk!”
En dag tar vi med en handfull firrar och häller ut i mojmojs damm intill huset.

Idag gjorde jag i ordning ett litet spö till barnet, så han fick fiska själv och visst kunde han det! Två silverglittrande löjor drar han upp och mamman känner svindeln hota – var det inte förra sommaren vi kom hem från BB? Nej. Riktigt så är det ju inte, men nog går det fort ibland…

Jag öser kärlek, tid och engagemang över den här pojken och jag älskar nästan varje stund av det.

Jag investerar.
Mitt kapital är människan som jag är med att forma och räntan är upplevelsen att få göra det.
Få vara med om hans två första egenfångade fiskar, hans spontana kärleksförklaringar:”mamma, du äj min bästa komps, ja älskaj dej” och doften från hans hår när han kryper upp i min famn. Så småningom kommer han lära sig cykla, simma, läsa och någon annan än jag kommer få hans pussar.
En lång resa tillsammans, upplevelser, drömmar som förverkligas och mål som uppnås.
Jag gör inbetalning på inbetalning och kärleken tar aldrig någonsin slut.

Tanken att det finns flera hundra människor i vårt grannland som står i tomma sovrum orkar jag inte alls ta in.
Att en enskild människa anser sig ha rätt att avbryta dras kärleksfulla investerande, beröva dem på konfirmationer, studentfester, bröllop och barnbarns dop, på lyckan när antagningsbevis kommit och körkort äntligen fixats…
Det är inte bara alla dessa barn som samvetslösts mördats, utan alla de drömmar de bar på, och själva var.

Jag plockar lite blåbär, drar upp en mört ihop med min onge och försöker hantera paniken.

20110724-181716.jpg

Stilla dig, hjärtat mitt, stilla dig…

I nattmörkret tittar jag ner i spjälsängen, på barnet som sover.
Pyamas med små spöken, och avklippta fötter – barnet växer ur allt med farlig fart.
I famnen ligger den grårandiga gosekatten och en urdrucken vällingflaska.

Jag går nästan sönder.
Hjärtat slår dubbelt, slår hårt hårt hårt i bröstet på mig, alldeles för hårt för att det ska vara behagligt och jag andas och klappar mig lugnande på handen.

I ett annat land långt borta grävs en liten flicka fram ur rasmassorna. Under ett annat hus ligger fyra människor, chanslösa men vid liv och väntar på att dö.

Och här hemma står en familj och tittar på sin fjortonårings tomma säng. Där kommer han aldrig mer att sova.

Snälla hjärta, stilla dig, rara hjärat, ett slag i taget, seså…

“Find a Happy place! Find a happy place! Find a happy place!”

Lacrimosa

Mozarts Requiem.

Ett musikstycke som står på den där – korta! – listan över absolut oförglömliga verk, som Milos Forman berättade (dock inte helt sant, nej!)om i filmen Mozart, och ett stycke som för mig är djupt personligt.

Mozarts requiem.
Både en djupt innerlig religiös text om Jesus död på korset och fullständigt fantastisk musik.

Av tradition framförs det ofta lagom till Allahelgonahelgen och därför sjöng jag det i kören jag då var medlem i, i Luleå domkyrka i november 2004.
En dryg månad senare steg det som ett vrål av smärta från jorden, från de långt fler än hundra tusen människor som dog, och de mångdubbelt fler som drabbades, som förlorade någon, som förlorade något. Hem, framtidstro, familj, fruar, systrar, män och bröder.
Och barn. Små barn i stora vågor.
Det var annandag och det drog in en tsunami över stora delar av Indonesien, Thailand, Sri Lanka, Indien, till och med på Afrikas horn drunknade människor, långt långt från jordbävningen som utlöste flodvågen.
Det var kaos, det var domedagsstämning.
Djup förstämning.
Nöden enorm bland de som överlevde. Särskilt bland de som inte kunde åka hem från semesterorterna, som inte hade flygplan som hämtade hem dem till rika länder långt bort.

Vi , i vår lilla stad lång långt bort från katastrofen, arrangerade i samarbete med Röda Korset en konsert till förmån för tsunamins offer och sjävklart var det Mozarts Requiem som vi framförde.

Och vi sjunger. Vi sjunger för de som dog och vi sjunger för alla som överlevde och vi sjunger för de som mötte de överlevandes upplevelser. Vi sjunger för alla som försöker hjälpa, vi sjunger som jag aldrig sjungit förut.
På liv och död.
Somliga textrader kan jag fortfarande inte uttala utan att halsen tjocknar.
Somliga textrader var jag tvungen att stålsätta mig inför.
Med en tjocknad hals kan man nämligen inte sjunga.

Lacrimosa dies ilia
Qua resurget ex favilla
Judicandus homo reus.
Huic ergo parce, Deus,
Pie Jesu Domine,
Dona els requiem.

Mournful that day
When from the dust shall rise
Guilty man to be judged.
Therefore spare him, O God.
Merciful Jesu,
Lord Grant them rest

…och jag kan fortfarande inte höra den här musiken utan att se flodvågen, utan att få en svag svag aning, förnimmelse om paniken och all gränslös förtvivlan alla som såg flodvågen i verkligheten måste ha upplevt.

Kort sagt.
För mig är Mozarts Requiem oerhört kraftfull musik, starkt känslomässigt förankrad och näst intill helig.

För alla är det inte så.
Självklart inte.

Visst förstår jag det.
Ändå blir jag stött, näst intill kränkt av den här reklamfilmen.

Bygga hus, skärbrädor..!??

Det absolut otänkbara.

…och jag trycker igång DVD-spelaren, ett avsnitt av cityakuten rullar igång, jag viker tvätt.
Pojken har inte vaknat riktigt än, jag har just ätit frukost.

Det är avsnittet när Carters och Kems baby dör, dör i magen innan födseln, hon föder fram ett barn de vet är dött.

Shitshitshit.

Jag kastar mig över fjärrkontrollen, stänger av, spolar bort synintrycken.

Misslyckas.

In i sovrummet, lägger mig intill killen, som en stor boaorm lägger jag mig runt honom och känner värmen, doften. Han rör på sig, blir störd av mig. Vevar med armen:”Mamma, jag sover, låt mig vara!” men jag måste bara …

Tanka lite.

Tillvaron utan…

Nä.

Bort med den tanken. Den är fullständigt otänkbar.

En magisk kväll i maj…


Den här magiska kvällen våren för två år sedan glömmer jag aldrig…

Det var en ljuvlig kväll i maj, maj 2005.
Den tolfte maj.

Vi sammanstrålade, jag och Bästvännen, försedda med praliner från chokladfabriken uppe på tjärhovsplan, och rödvin.

En vacker och varm kväll, den där första skira grönskan.
Körsbärsblom.

En bergsknalle där på söder, ovanför kolonistugorna vid Eriksdalsbadet.
Keramikmuggar från ateljén.

Det var en sån där magisk stund, i brytpunkten mellan så mycket. Jag var så oändligt skör. Förälskad och förtvivlad. Lycklig, men hela tiden med gråten i halsen. Glassplitter i vener och artärer. Åh, så jag ville ha honom i mitt liv, men samtidigt visste jag, och förstod, att det nog inte skulle bli så – oavsett hur mycket jag ville och önskade.

Hon – självlysande av lycka.

Hennes Kärlek ringer och jag njuter av att se hur glad och lycklig hon är, så full av kärlek och styrka och det är verkligen en gudabenådad stund.

…så jag ringer upp Brandmannen, som sitter i sitt berg, långt ner under staden, håller vakt, dirigerar och styr.
Han berättar – “Du är en av de första “civila” som vet…”

Monica Zetterlund, Monica som sjunger om Gröna Äpplen, våra gröna Äpplen… Han var en av de som hörde hennes förtvivlade samtal, där hon låg i sin säng i sitt rökfyllda sovrum. Han hörde hur hon tystnade och hur operatörerna försökte prata med henne.
Snabbt var kollegorna på plats – men inte tillräckligt snabbt.

Vi höjer våra vinglas i luften, skålar för henne, för Monica med den fantastiska rösten, vi sjunger tillsammans om gröna äpplen och om stilla promenader genom vår undersköna huvudstad.
Denna vackra kväll i maj släcks ett liv, när hela tillvaron runt omkring oss fullständigt briserar av grönska och skönhet och liv.

Vi tackar Gud för en så magisk och god kväll, där i brytpunkten mellan liv och död, lycka och katastrof.

Vi avslutar kvällen i hennes ateljé, jag inser att man helst inte ska ha druckit en massa vin när man ska pröva på att dreja, och fnissande skiljs vi sedan åt, jag åker hem till Brandmannens lägenhet i Farsta och hon hem till sig.

Exakt sju dagar senare faller himlen ner på henne, på alla oss runtomkring henne.

Samtidigt upplevde någon annan en magiskt, fantastisk stund.

Livet är sannerligen märkligt ibland.

Monica Zetterlund omkom i brand”