Jag räknade efter. Jag började jobba efter semestern 13 augusti.
Sedan dess har jag sovit i snitt var tredje natt hemma. Resten har varit på jobbet, och de därutöver hemma hos kärleken.
Det är inte bra, inte alls bra. Det gör att ett hem slutar vara ett hem. I hemmet finns en katt som blir för mycket ensam. Inte heller bra, även om hon är ganska bra på att stå ut med det.
Men bra är det inte. Inte för henne och inte för mig.
Jag är gärna hemma, och jag är gärna hemma hos kärleken, men flaxandet och flängandet mellan tre ställen så här fungerar inte, så nu tog jag – helt oombedd kattan på axeln och skapade viss uppståndelse på tunnelbanor och bussar och tog med mig henne hem till kärleken, den kattallergiska kärleken. För jag orkar bara inte med en vecka till där jag ska flaxa och flänga som ett stoll så här. Det är illa nog att behöva flaxa iväg till ett jobb.

Hon accepterar honom. Inte ett uns mer. Hon ligger i den (fula!) gula fåtöljen och studerar honom vaksamt. Kommer han för nära drar hon, in under en säng eller bakom en gardin eller under ett bord. Hon är mycket skeptisk.

Han är inte heller begaistrad. Han är ingen kattmänniska (hur kan jag tycka om någon som inte tycker om katter!??) och därutöver så känner han av sin allergi. Självklart är det här något som inte är lätt eller okomplicerat.

Men jag tog henne ändå med mig utan att blinka.
Jag står faktiskt inte ut med det här flaxandet längre.
NÅGRA dagar vill jag få ha bara ETT hem, helst ett hem där både min katt och min kärlek rymms.

Permanent lösning? Nejnej, det är det självklart inte, det går inte, men precis nu orkar jag inte med mer kryssande :”Måstehemtillkattenärhemmahoskattentretimmarivägtilljobbethemtillkattenivägtillkärlekenkramkrammiddagivägtilljobbetjobbajobbaiväghemtillkattenåsamvetetsomsvider.”
Nog är nog.

Jag har en katt. Han tycker om mig, då får han hacka i sig att hon finns, åtminstone för stunden.

Och ja. Det är förklaringen till det glesa bloggandet – vem hinner samla tankarna om man hela tiden far som ett skållat troll??