Jag är välsignad med en alldeles speciell onge.
En one-of-a-kindsorts onge.

Det finns ingen förälder som inte vet hur vedervärdigt kåvepenin smakar.
Alla vittnar om kladdiga bläckfiskstrider när det kommer till att få i de viktiga dropparna mellan de där idogt ihopbitna käkarna.

Men inte min onge.
Jag förklarar, visar chokladbiten, och han gapar lydigt och sväljer slurken, med blicken låst på chokladen från Karl Fazer
Så moderskapet kom i trångmål när den blå förpackningen helt plötsligt var slut.
Att förvänta sig att en Onge, oavsett hur duktig han är, ska slurka i sig den där vedervärdiga sörjan utan chokladmuta är dumt, bara dumt.

Nöden har ingen lag.
Mamman bryter en bit från sin egen finchoklad.

Barnet får sin slurk.
Barnet får sin chokladbit.

Allt är frid och fröjd, och moderskapet fortsätter med middagsihopskakandet.

Så kommer barnet ut i köket

Mamma, kan ja få meja medsin?

Jag antar att vi får tolka det som ett gott omdöme om Valrhona Caraïbe