Vind under vingarna, betong i skallarna

Bilden lånad från planespotter.com

Det är inte lätt att greppa vissa frågor. Som det här med flyget. Om man bor i Kiruna är det livsviktigt med fungerande flygförbindelser. Det går inte att göra affärer, bedriva turism utan infrastruktur. Som vägar. Som tåg. Som flyg. Så det är viktigt att SAS finns kvar. Eftersom de flyger till Kiruna. Samtidigt är det galet att ett företag som uppenbarligen går så katastrofalt dåligt som SAS gör, överlever. Så hur mår flygmarknaden egentligen? Någon sa att SAS har dubbelt så höga (personal? Administrativa?) kostnader som Norwegian. Fyra gånger så höga som Ryan Air. Är man SÅ ineffektiva SKA man gå i konkurs.

Samtidigt cirkulerar en bild på Facebook:

Om den är sann (vilket inte jag inte vet något om) säger den en hel del om hur sjuk marknaden är. För SAS har haft stora problem med fackförbunden. Såna problem har inte Ryan Air… Men inte skulle jag vilja jobba för dem. Inte för allt smör i småland. Eller för den delen, flyga med dem.

Samtidigt som vi andas ut över att SAS överlevde (Många arbetstillfällen…) kommer en rapport från världsbanken.
Det är ord och inga visor.

Världens forskare (Tack Gode Gud att Obama vann!) är överens om att det finns ett starkt samband mellan koldioxidutsläpp och klimatförändringar. Likväl tycker vi att det är ganska så praktiskt att vi kan flyga till London över en helg och shoppa och gå på teater, eller kanske fira jul i New York. Det finns till och med färdiga weekend-paket till Beijing och vi tycker att det är självklart att skjutsa våra barn till skolan, om så de bara har någon kilometer att gå eller cykla.

Jag vet inte något om hur tåg, biltrafik och flygresor subventioneras, men jag vet att det sker, och att det ingalunda sker på lika villkor.
Jag skulle också vilja veta hur miljökostnaden ser ut för de olika trafikslagen.

För vi måste nog styra upp det här.
Förändra vårat sätt att bete oss.
Nyss.

Lacrimosa

Mozarts Requiem.

Ett musikstycke som står på den där – korta! – listan över absolut oförglömliga verk, som Milos Forman berättade (dock inte helt sant, nej!)om i filmen Mozart, och ett stycke som för mig är djupt personligt.

Mozarts requiem.
Både en djupt innerlig religiös text om Jesus död på korset och fullständigt fantastisk musik.

Av tradition framförs det ofta lagom till Allahelgonahelgen och därför sjöng jag det i kören jag då var medlem i, i Luleå domkyrka i november 2004.
En dryg månad senare steg det som ett vrål av smärta från jorden, från de långt fler än hundra tusen människor som dog, och de mångdubbelt fler som drabbades, som förlorade någon, som förlorade något. Hem, framtidstro, familj, fruar, systrar, män och bröder.
Och barn. Små barn i stora vågor.
Det var annandag och det drog in en tsunami över stora delar av Indonesien, Thailand, Sri Lanka, Indien, till och med på Afrikas horn drunknade människor, långt långt från jordbävningen som utlöste flodvågen.
Det var kaos, det var domedagsstämning.
Djup förstämning.
Nöden enorm bland de som överlevde. Särskilt bland de som inte kunde åka hem från semesterorterna, som inte hade flygplan som hämtade hem dem till rika länder långt bort.

Vi , i vår lilla stad lång långt bort från katastrofen, arrangerade i samarbete med Röda Korset en konsert till förmån för tsunamins offer och sjävklart var det Mozarts Requiem som vi framförde.

Och vi sjunger. Vi sjunger för de som dog och vi sjunger för alla som överlevde och vi sjunger för de som mötte de överlevandes upplevelser. Vi sjunger för alla som försöker hjälpa, vi sjunger som jag aldrig sjungit förut.
På liv och död.
Somliga textrader kan jag fortfarande inte uttala utan att halsen tjocknar.
Somliga textrader var jag tvungen att stålsätta mig inför.
Med en tjocknad hals kan man nämligen inte sjunga.

Lacrimosa dies ilia
Qua resurget ex favilla
Judicandus homo reus.
Huic ergo parce, Deus,
Pie Jesu Domine,
Dona els requiem.

Mournful that day
When from the dust shall rise
Guilty man to be judged.
Therefore spare him, O God.
Merciful Jesu,
Lord Grant them rest

…och jag kan fortfarande inte höra den här musiken utan att se flodvågen, utan att få en svag svag aning, förnimmelse om paniken och all gränslös förtvivlan alla som såg flodvågen i verkligheten måste ha upplevt.

Kort sagt.
För mig är Mozarts Requiem oerhört kraftfull musik, starkt känslomässigt förankrad och näst intill helig.

För alla är det inte så.
Självklart inte.

Visst förstår jag det.
Ändå blir jag stött, näst intill kränkt av den här reklamfilmen.

Bygga hus, skärbrädor..!??