Skrippkleva

Gigjoe dök upp på msn, och hux flux hade vi bestämt att det var helt nödvändigt att promenera i vårvinden, hitta lite solsken och dricka te ute. Så blev det självklart, och jag lyckades ta mig både i och ur hans hopplöst opraktiska bil flera gånger om, och log lyckligt åt huset han förklarade för mig att han nog vill ha en dag. Jag förstår honom. Det är ett trevligt litet hus, med oerhörd närhet till sjö.

Men just där blåste det mer än vad som var riktigt fika-vänligt så vi rundade udden för att få lite lä, och det var där, när jag försökte berätta om en annan blåsig fikastund i en klippskreva på Gålö som jag bara inte fick till det.
Gång på gång sa jag “Skrippkleva”.

Hur är min hjärna kopplad egentligen?

Världen undrar.

Men där satt vi, det blåste, men inte alls som det gjort på andra sidan av holmen, och till en början sken solen ganska gott också, och jag kunde inte låta bli att fundera över om den där blåsippstuvan… nä, några blommor finns inte än, det är för tidigt, men man borde kunna titta efter ifall det börjar knoppa sig i alla fall…?


…och det bisarra slår mig.
Att vi sitter där och dricker te i vårvinden idag.
När det fortfarande är februari, att det är nio grader varmt och jag tagit av mig skinnhandskarna och inte fryser trots vinden.

…och jag tänker på Per Holmgrens ord om tiden vi är i nu. För det är inte höst. Det är för tidigt för att vara vår, och det är sannerligen inte vinter. Han kallade det för ovinter och visst är det så. Ovinter…

1 meter i timmen, berättar han, i sitt sommarprogram(14 juli), är den hastighet som våra klimatzoner här i Sverige förflyttar sig.
Och jag minns min barndoms isfiske på landet, när isborren knappt nådde igenom isen, där på insjön i Södermanland, och jag sitter där i vårvärmen minst en månad för tidigt, och jag tänker på artikeln i DN om igelkottarna som vaknar i vårvärmen, långt innan det finns någon mat för dem, innan naturen är redo för dem.

Och jovisst, jovisst hade blåsippstuvan knoppar…

Det här med årstider dårå…


SvD efterlyser våren

Har du sett några vårtecken? Visa oss andra – skicka in dina bilder till SvD.

OM jag sett några vårtecken? Ja, i Hagaparken blommar hasslarna för fullt, långa mjuka gula hängen, en pollenallergiker borde rimligtvis känna av dem hur lätt som helst.
Jag blir förvånad om det är minusgrader ute, och om stigen som sneddar upp för grässlänten (den på diagonalen, bredvid trappen…!) inte är lerig och geggig utan lättgådd och hård.
Talgoxarna sitter i björkarna och ropar TititifyTitify för full hals.

Min mors julrosor blommar för fullt ute i rabatten, jag ska nog åka dit och studera dem på lördag, och låta mig bjudas på middag.

Ja. I år är det inte ont om vårtecken.

Men var det någon som såg till någon vinter?

Isbrytarna ligger vid kaj i Luleå, i brist och väntar, förgäves, på att isen ska lägga sig i bottenviken.

Allvarligt.
Det här stör mig.
Jag är nu – och det kan jag säga från djupet av mitt onda hjärta – inte förtjust i kyla och vinter.

MEN

Jag tycker om när saker är som de SKA vara.
På vintern ska det vara kallt och snö.
På sommaren ska det vara varmt och sol.

Nu känns det som om det helt plötsligt regnar året om..!

När jag gick i skolan, här i Stockholm, för ungefär tretusenår sedan, så hade vi friluftsdagar ute i Nacka, Fiskartorpet heter området, tror jag, där vi åkte skidor.
Alla HADE skidor och kunde, åtminstone hjälpligt, ta sig fram på skidor.

Nu skulle inte en vettigt tänkande lärare våga planera in en skid-dag.

Och ska man verkligen behöva åka till mina andra hemtrakter, lapplands inland, för att få åka pulka??

Jag är ingen vän av att skotta, men jag föredrar KALL TORR snö framför någon enstaka dags SLASK men mer än så blir det inte här längre.

Det här gör mig ledsen och arg.

Särskilt när idioter säger: “Men det är ju skönt att slippa snön, och tänk, snart kanske vi kan odla vindruvor här…”

Puckon!