Re-entering reality

Innan gryningen gick jag ner till havet, jag tog kameran med mig, för mörkret lättar snabbt i tropikerna och visst är horisonten redan röd.
Jag går på stranden, den helt sjukt finkorniga sanden mellan tårna.
Jag är helt ensam. En tre kilometer lång strand för mig själv. Inte en själ. Men väldigt konstigt är det inte. Klockan är inte sex än och inte ens joggarna har fått fart.

Det är ebb och stranden är bred. Jag går precis i vattenbrynet, ser ett och annat musselskal, och jag ser månen spegla sig i vattnet.

Det är sista dagen och det är något alltigenom dåligt.
Jag vill inte hem.
VILL INTE.

Min kropp älskar värmen, älskar luftfuktigheten. Lugnet och friden. Det är länge sedan jag sov så gott som jag gjort de här två veckorna, och det trots en fullständigt hopplöst hård säng.

Och nu ska vi hem. Hem till Nejjävlavember, till vardag och arbete. Bekymmer och beslut. Somligt måste konfronteras, redas ut. Annat måste påbörjas, genomföras och avslutas.

Jag känner igen den här känslan.
Det är inte första gången jag velat missa ett plan.

Men jag är vuxen.
Jag vet att jag måste.

Men jag gör det under yttersta protest.

Jag åker hem med saltvattenfläckiga ben, iförd bikini och strandklänning.
Jag åker hem, bildligt talat, släpad i hårflätan, med en orkidé instucken i bandet kring solhatten.