Mitt liv är i det lilla.
Jag går upp, Lilla Essingen vaknar. Vi gör frukost, äter den.
Sen tittar han på bollibompa medan jag klär mig, hittar ett ansikte (tar max 30 sek, blir inte snyggare än så) och klär honom.
Strax efter halv sju går vi till “Dadi” och tio i sju sitter jag förhoppningsvis på en buss.
Sen jobbar jag till kvartövertrehalvfyraish.
I bästa fall hinner jag med bussen hem som går 15.40. De går i tiominutersintervall.
Jag kommer till dagis tjugo över fyra. Halvfem, sisådär.
Där får jag jaga ett fnittrande barn, pussa och killa ner honom i overallen.
Vi promenerar hem (vi stannar och pratar med koltrastarna, har vi riktig tur möter vi en hund)
Väl hemma ordnar vi middag, äter, leker lite.
Tittar på bollibompa.
Diskar. (Om mammans ork räcker till)
Borstar tänder, byter blöja, tar på pyamas. Skakar välling.
Läser lite ur Mumin-boken (Tack, än en gång, Morceleb!)
Lagom till Rapport brukar barnet sova.
Sen har jag två timmar för mig själv.
Lite twitter.
Lite bloggläsande.
Lite slöTVtittande
En tekopp.
Jag bör ha pallrat mig i säng till tio för att orka upp nästa morgon.
I den här tillvaron finns det inte mycket utrymme för variation.
Ännu mindre för frihet.
Frihet att kunna åka in till stan efter jobbet, sammastråla med någon och ta en kopp kaffe, en drink, en middag.
Just det saknar jag. Ofta. Det sociala umgänget. Att bara kunna dra iväg ett sms till någon och fråga: “Fika?” – eller få det, och genast kunna svara “Självklart! Var?”
Som ensamförälder är det knepigt.
Det ska ganska mycket till för att jag ska ordna med barnvakt.
Inte för att mormor eller moster misstycker, för det gör de inte.
Men ändå.
Jag ringer inte mormor och ber henne hämta Lilla Essingen på dagis bara för att jag ska såsa omkring på stan och fika litegrann.
Det måste liksom vara något viktigt för att jag ska göra det.
När det – mycket sällan! – händer så OJ så jag njuter. Njuter.
Så jag skulle kunna känna mig som en mycket ofri människa.
Hårt tuktad av verkligheten, av mitt barn och av hans behov.
Märkligt nog gör jag inte det, inte egentligen. Inte i det stora.
Friheten sitter inte i begränsingarna av tillvaron, utan i vad jag gör med de möjligheter jag har.
Och jag har en liten varm hand i min.
Ihop med den lilla handen hör en mun som lyckligt piper och säger “Titta!” medan ett vägrarhavantarpåsigfinger pekar på koltrastarna i rönnarna.
En dryg halvmeter under den munnen går två små lila kängor med korta men stadiga steg i trappor och på knölig snö.
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=9tIYpvlQP_s&hl=en_US&fs=1&]
