Skillnaden mellan hur något är, och hur vi berättar om det.

Cecilia Uddén har arbetat som utrikeskorre i tjugo år ungefär, hon har framförallt jobbat i Mellersta Östern, men också under några perioder rapporterat hem från USA.

Intervjun, som görs av Anna Hedenmo är lysande.
Riktigt skitbra, faktiskt.
Anna ställer frågor, inte alltid insmickrande och “trevliga” frågor, och Cecilia är brutalt ärlig. Hon svarar. Hon berättar om när hon tänkt fel, när det blivit bra, när det inte blivit fullt lika bra, om när hon gjort misstag och vad hon lärt sig av det. Man pratar om journalistik, om trovärdighet, om livet som korre i främmande land, om att leva med familj i oroliga regioner. Cecilia berättar om sin man, om hur han stöttat henne, provocerat henne, och faktiskt gjort henne till en än bättre journalist.

Och jag funderar lite på det där med hur vi stället frågor, vilka frågor vi ställer. Jag har i bakhuvudet, en intervju med en framburen affärsman, någon som drog sig tillbaka efter en karriär, med många många miljoner i bakfickan, och intervjuaren frågade om det där med familj. Om prioriteringarna, närheten till barnen, och hur mannen ifråga, med någon sorts (sorgsen, eller bara medveten om ett konstaterat misslyckande?) klang i rösten pratar om att han kan vara nära sina barnbarn nu, åtminstone. Kanske var det Percy Barnevik. Kanske var det någon annan.

Cecilia Uddén åker iväg som korre till Egypten med en åttamånaders baby, och hon gör det med vetskapen om att cheferna hemma i Stockholm är tveksamma till hela grejen. Korra i Mellersta Östern, med småbarn med sig?

Alla gör vi val. Alla bedöms vi utifrån de val vi gör. Alla får vi hjälp och stöd av vår familj (om vi har något) men berättelserna skiljer sig åt. Både om hur man ställer frågorna, och hur de besvaras. Man kan lyfta sin partner, berätta om stödet, eller man kan konstatera att man missat tåget. Man kan komma undan med att ha missat pappatåget om man tjänat tillräckligt mycket pengar, och är just man. Men hur skulle vi se på en kvinnlig journalist, som inte släpat ihop många hundra miljoner, om hon flackade med blicken och erkände att hon missat att vara “en riktig” mamma?

Det sades mycket intressant under det timslånga samtalet, det finns många lysande citat att plocka. Det om det rosa bubbelgummet, det om den arabiska flickan på bussen i Sverige, rader ur diskussionen om partiskhet, eller för all del, om mötet med den palestinska kvinnan Sohar.

udden

En puff i en tidning, du vet, de där korta raderna precis i början av en artikel, som ska fånga ditt intresse och få dig att läsa vidare, kan säga en hel del om hur konventionellt vi tänker.
Jag gissar att tanken är just att fånga, att attrahera och den tanken styr vad man väljer att lyfta fram, vad man tror fångar läsarna, tittarna.
Här har vi då SVTs puff från svt.se.
Man har en lysande intervju med stora tankar, och man väljer att lyfta just tårarna, känslan av otillräcklighet och förtvivlan.

Personligen har jag inga som helst problem med att en journalist blir känslomässigt engagerad i sitt arbete. Nej. Känslor gör inte att man förlorar sin professionalitet. Tvärtom.
Jag tror att just det personliga engagemanget är nyckeln till god journalistik. Det gör att vi som lyssnare faktiskt hör vad som sägs, och berörs av det.
Men hur uppfattas tårar?
Allt för ofta som tecken på svaghet.
Uppfattas man som trovärdig om man har hulkat i radio?
“Får” man “tappa kontrollen”?

Vad tror ni, skulle puffen sett likadan ut om det var en manlig journalist som intervjuades?

Kanske.
Men bara om det var Niclas Hammarström eller Magnus Falkehed som intervjuades.

Läs vad Genusfotografen skriver om den här bilden, och dess “kvinnliga” touch här 

——————————————————————————————————————–

Här kan man se intervjun, åtminstone fram 4 februari 2015
http://www.svtplay.se/video/1786162/del-4-av-8-cecilia-udden

Om att få känna sig fin. Inte frän, tuff eller cool utan FIN.

Jag, Lilla Essingen och hans halvsyster strosar runt i Ban Saladans t-shirt/handväsk/krimskramskvarter. Faderskapet och halvbrorsan shoppar Nästanalldelesäkta Billabongtröjor i en “butik” några steg bort. Vi skrotar och försöker försmäkta i värmen och tittar efter något fint eller lockande och jag tänker att kanske kan vi hitta någon fin t-shirt till Lilla Essingen när han får syn på den.
DEN.

Han mållåser, och vi tittar och den är för liten och jag ser i hans blick att han förstår att han inte kommer få den och jag ser något gå sönder lite i blicken. Inga tårar, inget utbrott, bara något lite uppgivet som jag inte alls gillar att se. Precis som om han förstod att det är något som just han inte kan få och det är då jag bestämmer mig.
Ser vi den någon annanstans, och de har den i rätt storlek ska han få den.
Utan diskussion.

Storasyster är mer än en smula tveksam, men vi har tur, vi hittar den, och han sitter lyckligt med sitt fynd i famnen, och jag är 300 bath fattigare, och sällan har jag väl köpt så mycket lycka till min onge så billigt.

Hemma på hotellet vill han inte ha den på, han är lite ledsen och jag förstår att han sett, hört sina äldre syskons … tvekan. (Vi kan väl beskriva det så, lite generöst) Pappa är mer van vid mammans “galenskaper” men barn har känsliga antenner och han känner att något inte är helt rätt. Men gång på gång, under vår tid i Thailand tittar vi på den tillsammans och jag tänker att vi spar på den här karamellen. Hemma, i lugn och ro, då tar vi fram den och då, min lilla prinsprinsessa, då…

Jag vill inte att han, redan nu, ska behöva möta ifrågasättande kommentarer.
Det vill jag inte att han någonsin ska behöva, men i synnerhet inte redan nu. Han är så liten, han har inga försvar alls, inga verktyg. Så vi spar det hela så att jag vet att det blir en bra sak. Istället får han något att längta efter, och längtan är också något bra.

—-

Den här scenen kommer ur filmen “Morocco”, från 1930 och skapade en hel del hallabaloo. Inte bara för att hon kysser en kvinna utan för att hon bär byxor offentligt.
I arbetssammanhang hände det även tidigare att kvinnor bar byxor, helt enkelt för att stora kjolar blev blöta, tunga, otympliga etc, men inte förrän under andra världskriget blev byxor som ett arbetsplagg mer vanligt eftersom kvinnor gick ut i industriarbete medan deras män skickades ut i krig.
Men än dröjde det flera decennier tills byxor betraktas som ett vardagsplagg för kvinnor, än är det långt kvar tills en kvinna klär sig i byxor och går till kontoret.

Det här handlar om kultur, om vad man för stunden hittat på.
Idag är det normalt att en kvinna bär jeans, men onormalt att en man bär kjol.Om han inte är hantverkare, för Blaklader har en kilt i sitt sortiment, och det skulle de knappast ha om den inte gick att sälja. Så kvinnor och hantverkare får bära kjol. Och präster; som bär alba eller röklin under mässa.
Att kliva utanför den ramen kan ingen kille göra utan att riskera konstiga kommentarer.
Inte ens en treåring.

Rosa är den färg som idag oftast används när mode- och designföremål tydligt ska kommunicera att de vänder sig till kvinnor och flickor. Men så har det inte alltid varit. Vid förra sekelskiftet var rosa pojkfärgen och ljusblått flickfärgen

Citatet kommer ur en recension av en bok jag helt klart blir nyfiken på:”Bara den inte blir rosa”.

Idag tog vi fram den, den ljusblå klänningen med vita prickar, änglavingar på ryggen och Hello Kitty på magen.
Åh, så glad han var och självklart skulle den på och han har lekt och dansat och varit i sin klänning hela dagen, och nej, han ville inte alls ta av den när det var dags för pyamas, men jag lovade att man visst kan ha klänning på Dadi.
För det kan man, för där har man haft sin rosa ballerinakjol förut.
Många gånger.

Jag förstår inte varför jag ska stänga in min pojke i en roll där han bara får vara tuff och frän och ball, i bruna, grå, blå och gröna kläder. Kanske någon liten orange detalj. Varför får inte en liten pojke känna sig söt och fin ibland? Varför finns det så ont om bling-dinosaurier? Paljett-rallybilar? Camomönstrade fjärilar? Måste alla kläder och leksaker vara gjorda för flickor eller pojkar, räcker det inte om de är gjorda för barn?

För barn är allt. Modiga, rädda, starka, vilda, söta, näpna, fåfänga, fnissiga… och vi har faktiskt inte rätt att sortera bland känslorna, och ge den ena högen till vissa ongar och den andra till resten.

Dr E lyssnar på Kattens puls.

—-

Läs gärna SVD:s artikelserie om “Pojkar och klänning”