På mitt kakfat

Finska pinnar, Pepparkakor, negerbollar och judebröd.
Lilla Hjärtat och kinapuffar.

Debaclet kring skolan i Laxå, där Mio inte skulle få vara pepparkaksgubbe (det visade sig vara ett missförstånd) fick mig att fundera lite på det här med tolkningsföreträde.

Vem har rätt att vara kränkt?
Varför är det ok med fiska pinnar, men inte med negerbollar? Som om inte finnar fått elaka tillmälen?

Jag vet att många reagerar på “negerboll” och ordet är inte principiellt viktigt för mig, visst kan jag säga chokladboll istället. Det spelar mig ingen roll. Stina Wirsén tecknade Lilla Hjärtat på ett sätt som många uppfattade som mycket kränkande och hade hon förstått det i förväg, hade hon säkert ritat figuren annorlunda.

Men vems upplevelse räknas?
Vems kränkning är stor eller viktig nog för att accepteras av majoriteten, och förändra majoritetens beteende?
När blir den upplevda kränkningen istället i bästa fall löjeväckande och i värsta fall kafka-artad cencur?

OM jag nu skulle vilja vara Pippi Långstrump, och ändå vara med i luciatåget, får jag då det? Om jag blir kränkt för att jag inte får det, innebär det då att omvärlden inte gillar rödhåriga, flickor eller mig personligen?

“Snart får man väl inte äta pepparkakor längre”

Mio vill vara pepparkaka i luciatåget i skolan, men se, det går inte, någon kan bli stött.

Exakt hur det ska gå till förstår jag inte, eftersom pepparkaksgubbar är söta, goda och ganska ordentligt sköra. Med andra ord ovanligt svåra att göra sig illa på.

På Kanalskolan i Laxå har man alltså bestämmt att inga barn får vara pepparkaksgubbar och -gummor i luciatåget
Det är (som jag förstår det) den tydligt bruna färgen som är problemet, och en skola som livrädda för att någon ska dra parallellen mellan luciafirande brunklädda barn och rasism.

En känsla är alltid sann, däremot är det inte självklart att den är rimlig för det.
Är man rädd för ormar så är rädslan fullt verklig, oavsett om ormen bara finns på ett vykort eller är gjord av gummi. Känslan är alltså inte alltid relevant, oavsett hur tydlig den är för den som upplever den.

Här blev det nog lite fel.

I sin vilja att inte stöta sig med någon har man också beslutat att inte servera pepparkakor i samband med luciafirandet, pga allergier. Min gissning är alltså att Kanalskolan i Laxå har en skolbespisning fri från laktos, gluten, fisk, nötter, äpplen, jordgubbar, paprika, socker, jordnötter, ägg… Sen kan det hända att någon elev är hindu eller buddhist, så allt kött måste bort.
Jag hoppas sannerligen att barnen i Laxå har med sig egen matsäck till skolan, för det som blir kvar att laga mat på är onekligen magert.

Men man kan ju vända på steken och konstatera att Kanalskolan i Laxå är frimodiga i sitt firande av en religös tradition, som Luciafirandet onekligen är, och dessutom gör det på skoltid, vilket det säkert snart finns någon lag mot.
Man kan också tänka att man borde införa ett luciafirande där alla deltagare har ögonbindlar, eftersom Lucia (helgonet alltså!) fick sina ögon utstuckna. Någon synskadad kanske känner sig kränkt över att den delen av historien förtigs?

Och vem tar ansvar för det här med strutarna? Ku-Klux-Klan-referensen är svår att missa.

Den här sortens rädsla, det är Sverigedemokraternas bästa vän.

Kriminell verksamhet?

Den Stora Stormen i det Lilla Vattenglaset

Det är ingen hejd på hur synd det är om oss människor, och hur kränkta vi är över att inte bli förstådda, tagna på allvar och nu är det tydligen krig igen mellan hon den där skugge och någon modebrutta på aftonbladet.

Jag läser om eländet, utan att idas följa länkarna till deras källor. Jag skrattar gott åt drottningens drapa men mer än så ids jag inte.
Jag orkar inte bry mig i deras tjafs.

Jag försöker hinna blogga någon gång mellan varven. (Det går väl sisådär!)
De flesta av mina bloginlägg hinner aldrig ner genom fingrarna ut på tangentbordet.
Jag har inte orkat sätta mig in i det här mikrobloggandet, twitter och allt vad det heter. Vi har inte tid med sånt, jag och Essingen.
Vi har så mycket liv att leva att vi inte hinner berätta om det för världen.
Vi har definitivt inte tid att gräla om saken.

…och se där, ännu något att vara tacksam över!