Return of investment

Vi är på Orris, min barndoms paradis, en halvö i Södermanland och vi gör inte många knop. Är vädret tillräckligt varmt badar vi, annars plockar vi blåbär eller går ner till båtbryggan och metar. Tunt pennflöte, minimal krok och vetemjölsdeg i en välknådad påse.

Mamman metar, barnet dansar förtjust över varje liten mört eller löja vi drar upp:”Mamma, titta! En hoppfisk!”
En dag tar vi med en handfull firrar och häller ut i mojmojs damm intill huset.

Idag gjorde jag i ordning ett litet spö till barnet, så han fick fiska själv och visst kunde han det! Två silverglittrande löjor drar han upp och mamman känner svindeln hota – var det inte förra sommaren vi kom hem från BB? Nej. Riktigt så är det ju inte, men nog går det fort ibland…

Jag öser kärlek, tid och engagemang över den här pojken och jag älskar nästan varje stund av det.

Jag investerar.
Mitt kapital är människan som jag är med att forma och räntan är upplevelsen att få göra det.
Få vara med om hans två första egenfångade fiskar, hans spontana kärleksförklaringar:”mamma, du äj min bästa komps, ja älskaj dej” och doften från hans hår när han kryper upp i min famn. Så småningom kommer han lära sig cykla, simma, läsa och någon annan än jag kommer få hans pussar.
En lång resa tillsammans, upplevelser, drömmar som förverkligas och mål som uppnås.
Jag gör inbetalning på inbetalning och kärleken tar aldrig någonsin slut.

Tanken att det finns flera hundra människor i vårt grannland som står i tomma sovrum orkar jag inte alls ta in.
Att en enskild människa anser sig ha rätt att avbryta dras kärleksfulla investerande, beröva dem på konfirmationer, studentfester, bröllop och barnbarns dop, på lyckan när antagningsbevis kommit och körkort äntligen fixats…
Det är inte bara alla dessa barn som samvetslösts mördats, utan alla de drömmar de bar på, och själva var.

Jag plockar lite blåbär, drar upp en mört ihop med min onge och försöker hantera paniken.

20110724-181716.jpg

Den Stora Krisen.

Jag har just matat Lilla Essingen med havregrynsgröt, nu sitter jag med min egen frukost och med DN framför mig.
Jag kan inte låta bli att studsa lite inför artikeln om strömavbrottet på södermalm igår.

“Söderbo efter söderbo kommer in med koffeinbegäret lysande i blicken, och de flesta ser bara plågade ut när baristan Jenny Eskilsson erbjuder kalla drycker som alternativ.

-Vi har lattekris! säger hon. “

Jovisst är den lilla artikeln skriven med lite glimt i ögat.
Och visst ÄR det så att man kan stressa upp sig över ett strömavbrott, över att en efterlängtad fikapaus inte blir det man där och då behöver, över att ens cirklar rubbas.

Men jag får ändå en otäck smak i munnen, eftersom jag samtidigt lyssnar på nyheterna på P1.

1300 döda palestinier inne i Gaza.
Av dem är ca 400 barn.
13 döda israeler, av dem är tre civila offer.
5300 skadade palestinier.

Det är så vansinnigt att det inte går att förstå, ta in.

Jag kan inte annat än hålla med Tyskungen:

“För ingen vågar ifrågasätta sakernas natur pga. israelernas historiska frikort. Ett frikort som de spelar ut varenda gång någon betvivlar deras intentioner. Jag tycker att detta frikort använts så många gånger nu att det är förbrukat. Förbrukat och konsumerat bortom all rimlighetens gräns.”

Är det inte nog nu?