Vårtrötthet.

Jag överlevde.
Vintern tog slut.
Snödrivorna krymper, krokusar och vintergäck hugger dem i hasorna och min lättnad är fysiskt påtaglig.
Mycket.

Jag är fullständigt slut.
Jag orkar inte tänka, inte blogga, inte surfa.
Jag sover som medvetslös, väcks av barnet, har svårt att somna om och är sedan döende under dagen.
Huvudvärken lurar bakom ögonen.

Är det bara våren?
Det är nog lite den förkylning som stör också, och så är det lättnaden över att Lilla Essingens Farmor överlevt och piggar på sig.
Annat i tillvaron verkar också på något underligt sätt falla på plats och även det är outsägligt skönt.

Spänningarna släpper.
Jag släpar mig hem från jobbet, hämtar Lilla Essingen från dagis och häller ut duplolådan. Bollibompa är vår vän, frysen och micron likaså.
Ont om långkok är det gott om.

Jag är så oerhört galet sinnessjukt trött.

Vår…!!

Det finns hopp, ändå.

Hopp om ett gott liv, någonsorts framtid.

Hopp om vår

Vi gick hem från “Dadi”, jag och Lilla Essingen. Kollade in allt snöslask som rann ner i brunnarna, allt grus man kan sparka ner mellan metallspjälorna. Provsmakade snön lite och så.

Helt plötsligt ser jag den.

En krokus.

Mitt bland all snö. Precis invid husväggen, där har marken tinat fram litegrann. Inte utanför vårt eget hus, men ett av de andra, likadana.

Äntligen!!

Välkommen, kära Vår!

Sällan har jag längtat så som i år!