Att hämta ett lyckligt barn på Dadi är en välsignelse, men inte alltid för den sakens skull lätt.
För vem vill gå hem?
Och om man nu går hem, hur gör man då för att inte fastna på den helt nya jättefina underbara lekplatsen utanför huset?
Nej, det gör man ju.
Fastnar alltså.

Så där sitter mamman, med knorrande mage en god stund innan hon helt enkelt, bär ett skrikande barn hem, sätter igång potatis och kantarellstekning, medan barnets ilska blir uppenbar för alla i den här delen av kommunen.

Efter en stund lyckas jag lugna ner honom, vi pratar, kramas, han får nappenpappen för att hinna andas lite och han får sitta på stolen intill mig medan vi gör god sås med grädde i till köttbullarna och potatisen och … men vaff..?!

Ongen min nästan ramlar ur stolen när han gång på gång tappar huvudet, och tillslut lutar han sig helt enkelt bakåt och somnar. Halv sex. VÄLDIGT mycket fel tid att sova på men jag konstaterar att somligt är svårt att mucka med. Gravitation. Däckande barn.

Han får tio minuter, medan jag gör klar maten och skalar hans potatis.

Sen gullar jag upp honom i min famn, pussar och kramar och dukar för oss.

Jag vänder ryggen till då jag hämtar min egen mat.

Märkligt nog lyckas jag få i honom lite mat – de första tuggorna sover han sig igenom, sen ligger han slak i soffan i någon timme och tittar på Bolibompa innan han däckar på riktigt.

Ikväll blev inga tänder borstade…