Leve Leklusten!

Jag har ju bloggat en hel del om barns lek och hur vi vuxna överför vårt genusstereotypiska tänkande på barn tidigare.

Därför blir jag jätteglad när jag ser den här artikeln i Dagens media.

Leksakskedja tar strid mot könsstereotyper

I Leklusts senaste katalog kör en pojke i spidermandräkt en dockvagn medan en annan pojke plockar med plastkastruller på en spis. Samtidigt är flickorna fullt upptagna med att trampa trampbil.

Jag känner inte till Leklust sedan tidigare eftersom de dessvärre inte har några butiker i Stockholm, men här kan man titta på katalogen i PDF-format.

Nu kan man, om man är petig, påpeka att alla uppslag inte är lika snygga som det här, men det är en god början!

Som man ropar får man svar

Hemma hos sin pappa har min onge en rosa dockvagn, ärvd efter sin halvsyster. Han älskar den men mycket sällan sover dockor fridfullt i den.
Nej.
Han leker på ett annat sätt. Han har Blixten och Mac och Rödis och Finn McMissile i den, och så kör han rally.
Han kraschar vilt och vi försöker påpeka de inredningstekniska konsekvenserna av hans framfart men vi talar för döva öron. Han brukar runda av “samtalet” med att knuffa den nedför trappen. Eller baxa den uppför samma trapp.

Barn leker med de saker de har tillgång till, och barn leker olika. Det finns barn som är stillsamma, som kan sitta och titta på myror i en myrstack i evighet. Det finns barn som älskar att klättra i träd, som ständigt ramlar ner eller aldrig faller. Det finns barn som inte kan springa, och det finns barn som inte kan annat än just springa. Vissa barn älskar att sortera knapparna farmors knappask – sån var jag – medan andra barn använder samma knappar som ammo till en slangbella gjord av en tom toarulle och en trasig ballong.
Barn leker olika, och olika barn leker olika och ärligt talat har det ganska lite med biologiskt kön att göra men ganska mycket med vad för leksaker (och andra saker man kan leka med!) som barnet har tillgång till och också hur barnet får tillgång till dem. Hur de säljs in.

Därför spelar det roll att leksaksföretag tillverkar leksaker för flickor och pojkar och inte för barn. Lego är bara ett exempel. Det finns många, men Lego sticker i ögonen mer än andra eftersom jag, och min generation (som är födda på 70-talet) minns ett annat Lego, ett Lego som inte alls var så könssegregerat. Vi förväntar oss helt enkelt mer, bättre just från Lego.
Gällande Mattell, Disney etc har vi inga illusioner. Där vet vi vilken misär som råder.

Jag tjatar.
Tänk om “flicklegot” Lego Friends olika lådor; veterinärkliniken, cafeet, skönhetssalongen och allt vad det nu är fick ingå i Lego City isället, tillsammans med brandstationen, polisstationen, hamnen och tågen? En kollektion Lego City för barn istället för flickor respektive pojkar.
Svårare än så behöver det inte vara.

Hej Femtiotal!

Jag fick ett mail från Lego som svar på den här postningen

Takk for at du kontaktet LEGO® Direct, det er alltid hyggelig å høre fra en ekte LEGO fan.

Jeg vil takke deg for at du tok deg tid til å skrive til oss. Det er viktig for oss at kundene våre er fornøyde og vi tar alle komentarer som kommer inn svært alvorlig.

Vi har fått mange forskjellig kommentarer når det gjelder vår nye serie LEGO Friends, både positive og negative.
Det finnes selvfølgelig mange jenter som liker de produktene vi har nå, men vi har studier som viser at det kun er en liten prosent av våre jentefans som ville ha disse produktene og vi ønsket å utvilke et produkt som inviterte flere fra denne gruppen til å oppleve gleden av LEGO konstrukjsonslek.

Vi har i lang tid mottatt kommentarer og ønsker om en LEGO serie som appelerer mer til jenter. LEGO Friends serien har kommet som en respons til disse kommentarene og ønskene.

Under en utviklingsperiode på over fire år har det blitt gjort både antropologiske og etnografiske studer for bedre å forstå forskjellen i motivasjonen, verdier og ønsker gutter og jenter har. Vi har gjort studier i fokusgrupper og i barnas hjem, med tusenvis av barn og foresatte over hele verden. Med den nye Friends serien føler vi at vi har kommet frem til et produkt som svarer alle de ønskene som har kommet gjennom denne perioden. Vi har blandt annet funnet at jenter er mer interesert i rollespill og små detaljer.

Under utviklingen av dette produktet fant vi at jenter 5-9 skjønnte at meningen med minifiguren var å utforske LEGO verdenen, men de kunne ikke identifisere seg med LEGO sin standard minifiurs urealsitiske utsende. Vi har hørt på hva barn (og mødre) har bedt om gjennom hele konseptutviklinen og de ville ha en minifigur som var mer detaljert, stilig og feminin.

Vi vet at ikke alle jenter vil like denne serien, mange vil foretrekke våre andre serier som LEGO City, LEGO Harry Potter, LEGO Star Wars, eller å bygge med våre brikke-esker. Vi har fremdeles det samme gode utvalget, dette er ikke et produkt som vil erstatte noe annet, men kommer i tillegg. Jenter og gutter kan velge den serien de selv helst vil ha.

Jeg vil igjen takke deg for at du skrev til oss og delte dine kommentarer og følelser angående denne nye LEGO serien. Vi setter stor pris på alle tilbakemeldinger vi får og vi ser på disse som en stor hjelp for videre utvikling både av bedriften og de individuelle seriene, som denne nye LEGO Friends serien.

Har du noen spørsmål angående dette, eller annet, er det bare ta kontakt. Du kan svare på denne emailen, eller ringe oss på 00800 5346 5555, mandag til fredag fra 09:00 til 17:00.

Med vennlig hilsen,

Cathrine Olsen
LEGO Direct

Tankevurpan är monumental.
Lego gafflar in sig i ett hörn, där Lego-varumärket allt mer nischas mot pojkar, pojkars lek och pojkars förebilder.

Det får de – rättvis – kritik för.

Flickor känner inte igen sig i ninjago-legot.
Kanske inte jättekonstigt när det är extremt nischat mot pojkar, roller som vi ger pojkar och män, och säljer in det just som ett pojklego.

Så man funderar, man undersöker och man frågar: Hur vill flickor leka?

Och vi hamnar i samma tjafs som vanligt. Rosa, fjärilar, små läppstift, bratzifierade figurer, cupcakes och skönhetssalonger. Flickor gillar rollspel. (Pojkar leker inte rollspel när de leker starwars, alltså?)

LEGO.
Femtiotalet ringde just.
Det ville ha sin kvinnosyn tillbaka!

———————————–

Missa inte artikeln i DN om Legos förödande avveckling från kreativ leksak till alla barn till att bli någon sorts … ja, jag vet inte vad. Sorgligt är det.

Bilden är lånad härifrån (Crave, the gadget blog:”Lego Friends range patronises girls with dull stereotypes”)

Om “för:et” i förförståelsen

Metallen är sval, och de små mässingscylindrarna rullar mellan mina fingrar, faller ner bland sina likar med melodiska plinganden och det slår mig att just det här ljudet på just den här platsen är något mycket onormalt. Jag står i ett rum på mitt barns Dagis, och jag ser tre-, fyr- och femåringar som kryper omkring på golvet fullt upptagna med diverse byggprojekt. Jag lyfter min hand och luktar på mina fingrar, och ja, jag känner doften av metall men också svagt svagt en doft av något skarpare. Jag känner igen den. I mitt huvud ser jag morgondimmor, jag känner hur mossan under mina stövlar frasar av frost och solen stiger sakta över Jåttom.

Så ser jag på de lekande barnen igen. Min egen onge har inte sett mig än, är fullständigt fokuserad av sin lek. Han bygger räls av träbitar, syllar och räls placeras ut, han är fullt upptagen.

Så minns jag en annan dagisgrupp. Då kom jag till samlingen, alla barn satt i en ring, jag presenterades, tanken var att vi skulle sjunga något tillsammans. Jag satte mig ner intill en liten kille, antagligen ungefär lika gammal som min pojk är nu. När jag sätter mig ner rasslar det till i min ficka. Min ask med Svarta Katten avslöjar mig. Jag har godis där. Jag blir först medveten om det otaktiska i det, och först därefter ser jag hans reaktion.

Något är väldigt fel. Blicken dör och hela den lilla kroppen stillnar. Från att ha varit en nyfiken pojke, förväntansfull inför vad som nu skulle komma till … ja, till vad…?

Så ser jag.

Det är panik. Pojken är fullständigt paniskt rädd, paralyserad. Jag rör på mig lite, det skramlar till lite igen i min ficka, och plötsligt förstår jag varför. Jag tar ett litet mjukdjur ur korgen framför mig och låter den lilla kaninen hoppa runt, småprata om skattjakter och äventyr och pojkens blick är fullständigt låst på mig, han släpper mig inte med blicken en sekund, han ignorerar min kaninlek fullständigt, ända tills jag låter kaninen hoppa fram till min ficka för att ta fram tablettasken. Den busiga kaninen öppnar asken och häller ut de små svarta pastillerna på golvet framför oss båda. Sen skakar det rosa lilla pyret på den tomma asken, vars skrammel flytt.

Kaninen lägger en pastill i min mun, och bjuder honom en annan, och sen får fler av barnen smaka.

I efterhand berättar pedagogerna att det tog två dagar innan pojken pratade igen.

Så är jag åter på mitt barns dagis. I det byggrum där jag står finns rader av korgar med olika “byggmaterial”, det är träklossar och pinnar i olika storlekar, det är kottar, stenar, cellplastblock och toarullar, och det är en korg med patronhylsor. I mitt barns värld är det något man kan leka med, stapla, lägga i rader. I mitt barns värld är det något som plingar, som ramlar och som blänker. I den andra pojkens värld, den pojke som kom svårt traumatiserad från ett krig på Balkan var ljudet av några pastiller i en pappask tillräckligt likt ljudet av skramlande patronhylsor och något så skräckinjagande att han förlorade kroppens alla förmågor utom en av de allra enklaste. Han andades fortfarande.

20111205-214640.jpg

Dubbelt upp

Igår var en bra dag i mammalivet, och jag vet att LillaEssingen var duktigt glad han med.

Jag fick nämligen TVÅ små händer i mina, när vi gick hem från Dadi.

Lilla M följde med hem från Dadi, båda barnen var taggade till max, och unga fröken fullkomligt dansade av glädje över att få komma hem till oss och leka.

Alla tåg revs fram, alla bilar revs ut, vi kokade makaroner och åt och yrade och vevade åt alla håll.

Och självklart passade jag på att fotografera, för jag är nu så larvigt förtjust i att se de här två ongarna tillsammans.

 

Dessutom har jag inte fått kläm på det här att fotografera i ruttet ljus, och så här i november, december är ljuset riktigt uselt. Eller inte alls.

 

 

Den ena bilden är tagen med blixt, den andra med kamerans “blixt-förbjuden-automagiska” läge. De bilder jag tog på egen hand fick helt sjuka slutartider, och sånt är sannerligen inte kompatibelt med de här två ungarna.

Ni som kan foto. Hjälp mig. Hur gör man det bättre?
Blixten tycker jag inte om. Färgerna blir klarare och bättre, men skuggorna så hårda men gulsticket och oskärpan är inte heller kul.

När Lilla M’s mamma kom skulle hon inte alls gå hem. Nej, hon skulle sova över här också.
Ja jisses, så klart ska de sova över, men kanske ska de hinna fylla fyra först.

Om att hämta barn.

-NEJ!!
Ja kan inte gå hem nu, vi haj inte tid! Vi lekej Mamma-Bajn!

-Men vad ska jag göra då?
-Du kan gå in däj, pjata me fjöknana!

Ibland tar det en stund att få med sig sin onge hem från Dadi.
Ibland är det inte helt lätt att bara få med sig sin egen onge hem från Dadi. (Vi måste bestämma något, Anna, vad säger du om onsdag nästa vecka?)
Ibland får man vara tacksam för att man lyckades lämna klackeskorna ongen vandrade omkring i, och leva med att stövlarna råkade bli kvar.

Sikta mot stjärnorna?

Vi har fått en ny lekplats på vår gård, barnen klättrar lyckligt i den stora klätterställningen, gungar i kompisgungorna och till och med de minsta har fått en alldeles nästan riktigt polisbil att köra. Lyckan är stor i kvarteret och det fullständigt kryllar av ungar där om eftermiddagen är varm och solig. Vi vuxna är glada för att arkitekten tänkt på att ställa dit lite bänkar och bord, vilket gör vårt häng betydligt trevligare och tålamodet längre.
Jag var med på en informationsträff redan i vintras om den här lekplatsen, och fick se bilder på det förslag som presenterades.
Klätterställningen är imponerande och jag tänkte iskallt: Det är lugnt, den där tar sig inte Lilla Essingen upp i i första taget.

Vi kan väl säga så här.

Jag hade fel.

Han klättrar som en liten apa, högt upp i den, uppskattningsvis tre meters fallhöjd om något skulle gå snett och jag sitter med hjärtat i halsgropen.
För hur ska jag göra, ska jag förbjuda honom från att leka i den, när den är så vansinnigt rolig och spännande?
Den är alltså i princip utanför vår port. Det är inte helt lätt att undvika att hamna där ideligen.

Och jag funderar lite, en smula, på hur man bygger lekparker.
För jag minns mötet, hur vi resonerade och hur klokt och bra det tänktes, och jag tittar på den lilla skylt som finns på denna klätterställning, och jag trampar prövande i den lite sviktande gummiasfalten. Man bör alltså vara sex år för att klättra här.

Nog hade det varit skönt om en så kort människa som min Lilla Essingen faktiskt inte KUNDE ta sig så högt upp.
Inte förrän om kanske en decimeter eller så. Nästa sommar.

20110908-155052.jpg

20110908-155205.jpg

20110908-155308.jpg
Notera skylten som förbjuder barn från att klättra utanpå rutschkanans rör, rörets mycket klättervänliga konstruktion, de underdimensionerade Klättra-inte-här-hinder och pojkens innovativa nyttjande av just dessa skyddande hinder.