Jag har fönstret i köket på glänt.
Liljorna jag fick av kollegorna i torsdags kväll är fantastiska men det är likväl klokt att ha ett fönster på glänt.
Och jag älskar doften.

I fredags googlade jag, för att ta reda på var arbetsförmedlingen har sina lokaler. Sedan gick jag dit, ställde mig i kö (ja, precis som på mcDonalds!) och när jag köat duktigt och fint och fyllt i något webformulär (“Vad snabb du var?”) fick jag en nummerlapp, fick träffa en mycket närsynt handläggare och vi kom överens om att ha så lite med varandra att göra som möjligt.
Det passar mig utmärkt.

Helgen har varit god. Mycket god. Somligt blev som det var tänkt, annat blev mer komplicerat och ännu något blev inte alls – Hördu Leif, ge HIT!

Igår kom barnet springande, i full fart, gjorde en handbromssväng vid hallbyrån, och sladdade in på toaletten.

“Ja kissade på mig igen.
Ja fölojade loppet”

Tänk, allt vi faktiskt kan, lyckas med, allt det där självklara som vi ständigt förmår och genomför, och som vi inte alls längre ser eller uppskattar.
Jag har blivit arbetslös, men solen skiner, jag har en fantastisk unge som – emellanåt, om livet inte är för spännande precis där och då – faktiskt försöker hinna till toaletten i tid, jag är älskad, frisk och jag har rätt till A-kassa så inte ens arbetslöshet en kortare period är en katastrof. (Men röda siffror kommer det att bli varje månad så många får de inte bli)

Dessutom skiner solen idag.