En vårdag vid Rudan

Jag – som så många som gillar att fota – har ett ständigt dåligt samvete över alla de där bilderna som inte gått igenom, gallrats, raderats. Så nu har jag tagit mig lite i kragen och städat. Går igenom månad efter månad, år efter år.

Resultatet är gott, drygt 20 GB med utrymme som helt säkert kommer att fyllas upp av nya bilder allt eftersom våren närmar sig.

 

diskspace

 

En annan lön för mödan är att påminnas om de där gyllene ögonblicken.
De man nästan glömt. Bara några få år sedan. Men så liten han var. Och så kär hon är mig.

 

IMG_1232

Dubbelt upp

Igår var en bra dag i mammalivet, och jag vet att LillaEssingen var duktigt glad han med.

Jag fick nämligen TVÅ små händer i mina, när vi gick hem från Dadi.

Lilla M följde med hem från Dadi, båda barnen var taggade till max, och unga fröken fullkomligt dansade av glädje över att få komma hem till oss och leka.

Alla tåg revs fram, alla bilar revs ut, vi kokade makaroner och åt och yrade och vevade åt alla håll.

Och självklart passade jag på att fotografera, för jag är nu så larvigt förtjust i att se de här två ongarna tillsammans.

 

Dessutom har jag inte fått kläm på det här att fotografera i ruttet ljus, och så här i november, december är ljuset riktigt uselt. Eller inte alls.

 

 

Den ena bilden är tagen med blixt, den andra med kamerans “blixt-förbjuden-automagiska” läge. De bilder jag tog på egen hand fick helt sjuka slutartider, och sånt är sannerligen inte kompatibelt med de här två ungarna.

Ni som kan foto. Hjälp mig. Hur gör man det bättre?
Blixten tycker jag inte om. Färgerna blir klarare och bättre, men skuggorna så hårda men gulsticket och oskärpan är inte heller kul.

När Lilla M’s mamma kom skulle hon inte alls gå hem. Nej, hon skulle sova över här också.
Ja jisses, så klart ska de sova över, men kanske ska de hinna fylla fyra först.